»För att orka måste du njuta«

I din bok återkommer du ofta till hur du njuter av ledarskapet. Hur lyckas du njuta?
»Jag tar mig tid. För att orka ta mig vidare så måste jag sätta mig ner och njuta. Njutningen i sig gör att jag mår bra. En coach måste må bra för att kunna vara närvarande. Jag måste ge mig själv feedback och stärka min självkänsla, det jag är och det jag gör. Det är viktigt att ta de här fem minuterna då och då – till att njuta.«

Men var hittar du tid till det?
»Jag gör det när jag motionerar eller lyssnar på musik och får tillfälle att reflektera. Eller så sitter jag vid ett bord med andra och berättar om vad som händer just nu. I laget brukar jag försöka summera och påminna spelarna om hur bra vi har det.«

Har det blivit svårare att njuta när du jobbar på en sådan hög, internationell nivå som du gör i dag?
»Nej, tvärtom. Det är lättare att njuta nu. Jag har sådana möjligheter att uppleva fantastiska saker. Alla människor som jag träffar när jag är ute och reser påminner mig om var jag kommer ifrån. Bara ett ’grattis’ gör att jag minns hur det var att börja spela fotboll hemma i Marbäck. Därför är jag snabb på att dela med mig av dessa grattis till gruppen.«

Hur lär du spelarna att njuta?
»Det här laget förlorar sällan och spelarna är så ivriga på att vinna. De är redan på väg till nästa vinst. Jag försöker få dem att stanna upp och lyfta fram det som är positivt. ’Titta, njut av hur duktiga ni är’. Amerikanerna är så ivriga att förbättra sig, så de letar efter fel. När vi har en matchanalys och tittar på en filmad match brukar jag fråga ’vad ser ni?’. Sedan tar jag ett kliv bakåt, ber dem se perspektivet och fundera över vad som är det viktigaste för att bli framgångsrik. Jag använder gärna tystnaden, den är kraftfull. Vissa kan uppleva den som hotfull, men jag använder den för att förstärka det som precis har sagts.«

Kan jag som chef träna upp förmågan att njuta?
»Ja, det kan du. Det har jag fått göra genom att lära mig ta de här fem minuterna och att se saker på ett positivt sätt. Även jag är uppvuxen med att man ska förbättra genom att hela tiden rätta till sina misstag. Jag har fått jobba på att ändra det synsättet. Se till att stå med fötterna i din filosofi, sedan kan du träna dig till att bli närvarande.«

Varifrån kommer ditt sätt att leda?
»Från min familj och alla de spelare och tränare som jag mött under min karriär. Alla år i grupper, familj, kompisar, landslag och klubblag. Jag har diskuterat mycket fotboll och plockat det bästa från de tränare som jag har haft. Jag har gett och fått positiv och negativ kritik, jag vet hur det har känts och hur andra har reagerat på det.  Med åren har jag blivit säkrare på mig själv och vad andra vill.«

Du har nått så stor framgång man kan nå i din bransch. Du har summerat din filosofi i en bok. Betyder det att du är färdig som ledare nu?
»Haha. Nej, jag blir aldrig klar. Jag blir färdig den dag jag inte tycker att fotboll är intressant. Jag reflekterar hela tiden kring min ledarskapsstil. Man är sina idéer här och nu. Hela livet är en lång process som går ut på att gå från ord till handling och göra resultat. Min mentor Elisabeth Solin, som jag skrivit boken tillsammans med, har sagt att jag står med fötterna i jorden men med vingar.«

Du har fått rådet att lära dig att gilla makten. Hur har det gått?
»Det är min mentor som säger att jag måste gilla makten mer än relationen. Det har fått mig att tänka: Makt är ju något som jag betraktat som nästan fult. Men om jag kan se makt som detsamma som att ta ansvar för att forma en verksamhet, ja då gillar jag makt. Jag försöker se till vad det betyder för mig när det gäller lagets prestation. Då gör den filosofin att jag blir trygg.«

Den allra första gången du träffade dina spelare ställde du dig upp och sjöng. Hur reagerade spelarna?
»Två av dem hade jag tränat i lag förut, så de förstod att det skulle komma något. Men de andra visste inte riktigt hur de skulle reagera. Först såg de skeptiska ut, ungefär ’vad är det där som katten har släpat in?’. Sedan började de le och skratta. De genomgick tre olika faser, från att känna rädsla för något nytt, till att tycka att det var något spännande och till sist att känna ’Yes We Can Do It!’.«