Tankar efter en lunch med John Cleese

Jakob von Uexkull grundade Right Livelihood Award och donerade en miljon dollar till priset 1980.
I Sverige har vi undvikit välgörenhet och ersatt det med skatter. Men du har nog rätt i att de rikaste direktörerna inte kan skylla på detta så länge till. Om inte annat borde de prova att uppleva glädjen i att ge och skapa något meningsfullt i stället för att bara köpa nya hästgårdar åt sig själva.

Kanske har jag en bild av verkligheten som åtminstonne förklarar en del av din frågeställning Erik.

Jag tillåter mig göra en viss sammanblandning mellan brist på givmildhet/samhällsengagemang (att betala tillbaka) från de som ekonomiskt lyckats och den “roffarmentalitet” som gemene man upplever vad gäller vd-löner, bonusar, avgångsvederlag och pensionsavtal. Jag upplever att det har ett visst kulturellt samband. Åtminstonne hos vissa personer och framför allt initialt i deras karriär.

Men det finns också en annan strukturell förklaring. Vi har i Sveriges Socialdemokratiska grundkultur lärt oss att “samhället” ska ta hand om oss. Alltså behöver vi inte bry oss om att ge tillbaka (det har vi redan gjort genom skatterna).

Du nämner ett antal namn där de alla har byggt upp ett ansenligt kapital och samtidigt blivit äldre (mer mogna och filosofiskt inriktade, börjat fundera på “vad är meningen efter detta”). De har lite grand trätt tillbaka operationellt De har tid och råd (blivit äldre, fått tid att tänka filosofiskt och mänskligt värdemässigt). Då kommer samhällsengagemanget. Om än hos för få (som du säger). Även om de fortsätter tänka businessmässigt (som affärsänglar/ investorer med privat intjänat kapital), så blir det ofta lite åt det filantropiska - utifrån vad han/hon känner är viktigt att stödja/utveckla utifrån ett större perspektiv än sig eget ego.

Som viktig kontrat till detta ovan (den verklighet som riksmedia aldrig visar).
Hos 99,99 % av Sveriges flera 100 000 aktiva företagare (ägare och entreprenörer) finns en hög grad av filantropi och “oegennyttigt” stöd (ekonomiskt och att ställa egen/personlig och företagets resurser till samhällets förfogande). I syfte att få fart på bygdens/kommunens/regionens utveckling (skapa struktur för dess utveckling). Som aktiva inom näringslivsgrupper, i skolan, i att kollegialt stötta andra företagare (även konkurrenter), stötta arbetslösa ungdomar till jobb, vara “en nagel i ögat” på kommunala politiker, etc. Det sker i det dolda (från de stora medias rubrikfokucering på enbart det negativa), trots att de - utan egen vinning - i mycket hög grad bidrar till det svenska samhällets utveckling, moral och solidaritet.

Och tittar vi på de nya unga företagarna/entereprenörerna som växer fram så är det glädjande att se hur de på samma sätt, via internetbaserade nätverk och fysiska sammankomster, engagerar sig i att stötta varandra och är synnerligen idémässigt givmilda.
Media ger alltså en skev bild av verkligheten.

Eftersom du själv nämnde chefslöner, etc. (dagens debatt).
Jag skulle vilja påstå att du bara hittar “roffare” och ogina bidragsgivare bland företagsledare som inte själva är entreprenörer till de företag de är anställda hos !! Vilket i en symbios med “herrelöst” ägarkapital - och (skulle jag också vilja påstå) - i symbios med ägar/styrelserepresentanter som har ett egenintresse i att allmänt höja nivåerna eftersom de själva sitter på flertal stolar (som vd och i styrelser för olika bolag). Och vi talar här om ett synnerligen fåtal “top 10” börsnoterade företag.

Jag har “of the record” diskuterat den här situationen med ett flertal börsnoterade vdar, ägare och styrelserepresentanter. De har alla markerat att det är något sjukt med hur det har utvecklats.
Jag har också diskuterat bonusar med några av de ägar/styrelserepresentanter som medialt uppträtt irriterade över debatten om bonusar och försvarat dessa. Ingen av dessa kan påvisa någon forskning eller egen erfarenhet (ekonomiskt) som stödjer att en vd gör ett bättre jobb med en bonus som morot. Ingen av dessa (utifrån detta) har därmed heller kunna säga nej till (eller sänkt) befintlig bonus - trots att resultatet pekat nedåt. Man har aldrig inför vd kunnat bevisa att det berott på hans/hennes bristande arbetsinsats/förmåga. Hur professionellt är det ? Och de vdar jag pratat med tycker själva att bonusar är tveksamt som styrmedel - och menar på att de inte påverkar hur mycket energi de lägger ned.
Och skulle det varit så att någon vd skulle göra ett bättre jobb bara för att det finns en bonus, så skulle det också säga hur illa det är ställt med kvalitén i vd-rekryteringen i de börsnoterade företagen. “Får jag inte en bra bonus så jobbar jag bara med vänster hand”. Är det en godtagbar affärsmoral ?
Skall jag, som konsult, kräva att få kraftigt överdebitera antalet timmar jag lagt ned till dig som kund - annars kommer jag inte göra ett maximalt bra jobb för dig ?

Hälsningar från;

En blivande krönikörs-kollega på Chef.se