»Sluta vara listslav«

Med tunga steg, bekymrad över mina tillkortakommanden som chef, klev jag in till min egen chef. Jag skulle beklaga mig över det dystra läget. Jag hinner inte med vad jag vill, eller kanske vad andra förväntar sig, var budskapet.

Min chefs vänliga och kloka blick inbjöd naturligtvis till att oförblommerat beklaga mig, men också misstaget att tro att någon annan än jag själv skulle kunna lösa mina problem.
På en direkt fråga medgav jag att jag gjorde listor över vad jag skulle göra nästa dag och under veckan. Jag trodde att det var något bra.
Rådet jag fick var tydligt: Sluta skriva listor.

Det visade sig vara ett gott råd.
I de flesta chefsjobb är listor för­ödande. Det upplyser egentligen bara om vad du borde ha gjort men som inte blev gjort.

Listan kan tyckas ge kontroll. Men är kontroll det som du eftersträvar eller att träna din förmåga att använda huvudet i stället för knapparna på mobilen och datorn, så skriv ingen lista. Den förslavar och leder bara till att du gör det enkla, det som går att stryka och som inte tar så lång tid.
Listor är förmodligen bra för den som vill ha presenter eller den som ska handla, men i jobbet helt värdelösa.

Möjligen finns ett undantag – när listan betats av. Men då har du å andra sidan förmodligen haft för låg ambitionsnivå eller velat för lite.
För det du kan bocka av på en att göra-lista är oftast enkla grejer som löser sig ändå, eller som kan delegeras. Det riktiga jobbet handlar om utveckling, om att fatta beslut. Och ett fattat beslut utgör bara plattformen för nästa steg. Det kan ingen lista i världen hjälpa dig med. Hur lång den än är, är den trots allt bara en illusion att något borde ske.

Mina listor blev en sorts önskelistor, om att jag före lunch skulle ha hunnit göra ditt och datt.
Jag började alltid duktigt med nästa dags lista innan jag gick hem om kvällarna. Allt för att vara toppeffektiv nästa dag. Det skulle bara bli några punkter, men när jag satte igång blev listarbetet så stimulerande att jag gärna gjorde en lista för de närmaste tre månaderna, på allt, stort som smått. Listorna blev längre och längre.

Listarbetet gav utlopp för fiktiv handlingskraft och kreativt idéarbete.
Men redan morgonen därpå gjorde sig verkligheten påmind. Den bistra sanningen var att det viktigaste blev gjort så länge jag inte tittade på listan. När den kom fram mot slutet av dagen hade mycket av det som stod där löst sig. Problemet var att det ändå fanns saker kvar på listan. Det jag däremot inte såg var den rad av andra och viktigare uppgifter som hade blivit gjorda, saker som aldrig stått på listan. Men just för att de inte stod där gav det mig ingen tillfredsställelse. Jag kunde ändå vältra mig i otillräcklighet över att jag inte hunnit göra en veckas jobb på en arbetsdag.

Så börja redan nu med att avskaffa dina listor. Sätt det överst på morgon­dagens att göra-lista.