»Ensam är inte stark«

Nästan hälften av Vänsterpartiets partidistrikt vill ha delat ledarskap av partiet. Chefs krönikör, professorn Emma Stenström, menar att ledarskapet blir roligare och bättre om man har en chefspartner.

Läs mer

Annons:

Emma Stenström är programchef och docent vid Handelshögskolan i Stockholm, gästprofessor vid Konstfack och i vanliga fall krönikör i Dagens Industri.

Artiklar som länkar till denna:

Kurser som behandlar detta ämne:

Bli Bli medlem / logga in för att lägga till egna taggar.

Jag är ensamstående mamma sedan många år. Det finns mycket som är positivt med det, men jag saknar ändå någon att dela ansvaret, oron och glädjen med. Någon att bolla med, som kan kliva in och dra lasset en liten stund och göra sådant jag är dålig på, som att åka skidor och bygga lego, till exempel.

Det är samma sak i ledarskapet. Jag längtar lika ofta efter någon att dela det med. Redan de gamla romarna visste ju att delat ledarskap var effektivt och i dag är det mer tidsenligt än någonsin.
Dagens unga är inte enbart bra på att samarbeta, utan de värdesätter också balans i livet och sägs undvika chefsroller just på grund av att de är rädda att tappa den balansen. Delat ledarskap borde för dem vara optimalt.
Ändå verkar det inte så. Visserligen säger forskarna att det är vanligare än man tror, men i många organisationer verkar det ändå finnas en rädsla för att det ska leda till otydlighet och bristande ansvar. Eller att det ska bli dyrt.

Dessutom har vi förstås en bild av Ledaren som en enskild person – trots att ledarskap snarare är en relation, något som sker i samspel mellan människor.
Själv har jag haft förmånen att få dela ansvaret för ett utbildningsprogram med en kollega – och det var fantastiskt. Visst hände det att vi rök ihop, att han blev galen på att jag var så impulsiv och att jag retade mig på att han inte kunde öppna munnen utan att visa en powerpoint.

Men i det stora hela var det en suverän erfarenhet, som jag saknar varje dag.
Det var roligare, tryggare och framför allt bättre både för oss och för såväl lärare som studenter i programmet. Tillsammans fattade vi bättre beslut än vad någon av oss hade kunnat göra på egen hand. Perspektiven blev vidare och fler, samtidigt som vi båda fick chans att vila och återhämta oss mellan varven, medan den andra hade jour. Och genom att vi gav varandra konstant feedback, lärde vi oss båda två massvis.

I det stora hela stämmer min egen erfarenhet överens med vad forskare på fältet sett. Svenska Marianne Döös eller amerikanska Craig L Pearce, för att nämna två, lyfter bägge fram liknande positiva effekter av delat ledarskap, men pekar också på att det inte alltid är så.

Självklart måste det förstås finnas kemi, man måste klicka. Enligt dem som kan sådant, till exempel bästsäljande bröderna Brafman, som skrivit boken Click, främjas klickande bland annat av att man erkänner sina svagheter. Omedvetet litar man nämligen mer på den som vågar visa sårbarhet, tvärtemot vad man kanske kan tro.
Prestigelöshet är förstås viktigt i allt ledarskap, men kanske särskilt i dubbelt, då det verkligen krävs att man inte har behov av att ta åt sig äran för allt. Likaså tror jag personligen att det är väsentligt att ha ett i grunden jämlikt förhållande.

Med andra ord är det precis som i privatlivet. Det är mycket bättre att leva ensam än i en dålig relation – och det är likaså mycket bättre att leda ensam än i en dålig relation. Men det allra, allra bästa är trots allt att leva – och leda – tillsammans, i en bra relation.

Av: Emma Stenström

publicerat 2011-10-07

Betyg på artikeln

(5/5), baserat på 12 röster

Sätt ditt eget betyg på artikeln:

Hej Emma,

Din artikel är inspirerande! Jag håller verkligen med dig om att detta är en bra väg till ett bra ledarskap. Genom delat ledarskap kommer vi närmare det laterala tänkandet och ökar vi vår möjlighet till kreativitet. Det förebygger risken att organisationer fastnar i dysfunktionella “för-givet-tagna”-mönster.

Kolla gärna in högskolan i Borås blogg om ledarskap: http://www.ledarskapsboken.se

Kommentera artikeln: