Du har tid att träna 500 timmar

Vart tog livet vägen?
En fråga som många av dessa högeffektiva typ-A personer ställer sig på ålderns höst. Jag har aldrig hört någon hög chef säga att han tillbringade för lite tid på jobbet då barnen var små.Jag hoppas att Jesper och andra “effektiva” människor någon gång får tillfälle att känna sig lugna och nöjda. Det är alla människor värda.

Tack för bra insikt och bra tips.
Fokus är en gåva som är värt att ta vara på.

Och jesper,, en gång skall jag se till att jag får en tid med dig som en extern. Altså se till att du tar dig tid att även prata med externer. För det kan vi alla behöva. Det ger kanske uphov till nya affärer????

Underbart! Hur orkar vi?! Våga vägra tv-soffan och börja leva! Om jag ångrar mitt val på ålderns höst så kan jag börja slö-sappa då.

Fy f-n va trist att åka bil i sju timmar med nån som sitter och redigerar sina texter.
Då har man verkligen prioriterat fel med “kvalitetstid-resonemang” som ursäkt. Tänk va Jesper hade kunnat lärt sig om sina barn på de sju timmarna, saker som aldrig diskuteras på träningen eller på vägen till och från.
Fokus och kvalitetstid. My ass. Get a life!

Jesper och Marcus, livet är ingen tävling. Att bara vara med sin familj är minst lika viktigt som att träna tillsammans. Att ge sig tid att småprata med medarbetare och affärskontakter är minst lika viktigt som det seriösa affärsmötet. Hjärnan fungerar bättre, blir mer kreativ om den får växla mellan vila och arbete (både kongnitivt och fysiskt).

Att träna på elitnivå är inget eftersträvansvärt, det sliter på kroppen. Däremot att var närvarande i det man gör just för stunden är bra ur många synpunkter, i umgänget kommer man att upptäcka att relationerna blir fördjupade, i arbetet blir man betydligt mer effektiv. Men om jag varje gång jag ringer till min vän möts av telefonsvararen kommer jag snart att sluta ringa!!

Oj, en sådan pretentiös, självbekräftande “bror duktig”-krönika.

Eftersom krönikanbörjar med några exempel på hur mycket man kan träna om man bara proriterar så börjar jag med två räkneexempel:

Par utan barn:
06:30 stiger upp, gör sig i ordning, äter frukost
07:30 tar sig till jobbet
08:00 är på jobbet
17:00 slutar jobbet
17:30 hemma igen, handlar, plockar, pysslar, lagar middag, äter middag
19:30 umgås
23:00 lägger sig

Inget ovanligt exempel och man hinner umgås 3,5 timmar per dygn. Har man valt att leva ihop med någon så har jag svårt att se att man skulel vilja prioritera ner på den tiden man faktiskt umgås. Så var petar man in tre timmar träning? Dags för nästa exempel:

Par med barn:
05:30 stiger upp, gör sig i ordning
06:30 väcker barnen, gör i ordning barnen, äter frukost
07:30 tar barnen till dagis
08:00 är på jobbet
17:00 slutar jobbet
17:30 hämtar barnen på dagis, lagar middag, pysslar
18:30 tid att umgås med barnen
20:30 läggdags för barnen, tid för att umgås med partner
22:30 lägger sig

Inte heller ett ovanligt exempel. Så med de två exemplen i bakhuvudet, vad vill man välja bort för att få in dessa tre timmar träning som krönikan refererar till. Vad väljer man bort? För det är just att välja bort som det handlar om. Kärrbrink tycks dessutom ha ett betydligt mer pressat schema än någon i mina exempel och mycket riktigt kan man läsa att hans familj “bara då och då klagar över en frånvarande pappa och man”. Men är det det man vill? Även om det bara är då och då? Ingen rök utan eld säger jag.

I nästa stycke beskriver Kärrbrink, hur han optimerar sin arbetsdag genom att hålla korta möten och undvika att svara på mail ochatt använda splltid. Det här håller jag med om, effektivitett på arbetet är viktigt.

Men så kommer stycket om Åreresan där Kärrbrink berättar om hur han åkte till Åre med sin fru och spenderade sju timmar med att redigera sin bok i bilen. Om det hade varit min partner som satt där och redigerade sin bok så hade jag tänkt “Toppen, första dagen på semestern och jag gifte mig med en ordbehandlare.” Eb arbetskollega berättade nyligen om en längre bildtur han hade haft med sin fru och hans slutsats var att han åker alldeles för sällan på långa bilturer, som han uttryckte det - vad mycket tid man fick att faktiskt umgås och prata med varandra.

Och så har vi stycket om TV-tittandet, jag håller med om att två timmar framför TV:n varje dag är för mycket men så använd tiden till att umgås istället. Visst träning i all ära men glöm inte bort din familj.

Och stycket om fokus. Jättefint med “barntid är barntid” men Kärrbrink glömmer en detaj, hur mycket barntid är det då? Hur mycket tid lägger Kärrbrink på sina barnn varje dag? En timme? två? kanske t.o.m tre?

Hela krönika andas v ett behov av att bekräfta att det livsstilsvalet som Kärrbrink och hans vän marcus är det rätta valet. Men var fanns tiden till familjn och var fanns tiden till eftertanken. Om man som Kärrbrink och Marcus optimerar varje dag så att varje minut är sprängfylld av aktivitet, när hinner man då stanna upp ochfundera på om det man pysslar med verkligen är det mn vill pyssla med? Och om man inte stannar upp och tänke efter då och då, hur vet man då att man inte komemr att ångra sig djupt när man har blivit äldre? Som en annan kommentar skrev; vården är full av “screamers”

Jag vill inte på något sätt föringa krönikan men den är obalanserad. Träning och effektvitet och konsten att “välja bort” men låt det inte ta överhand gå ut över din familj, dina vänner och din möjlighet till eftertanke och i sutänden hur du kommer att se tillbaka på ditt liv.

Kärrbrink verkar ju prioritera sin familj högt:

http://www.chef.se/blogg/camilla/kaerrbrink-maste-skoja/

>>”Jag ska börja med att betala av tidsskulden till familjen” , svarar Svenska Spels avgående vd Jesper Kärrbrink på reporterns fråga om vad han ska göra nu.

http://www.dagensps.se/artiklar/kronikor/import/pepen/legacy/31723/index.xml

>> Sitter alltså och skriver detta på Sturehofs uteservering. Klockan är 12:16 och solen har precis nu hittat fram till min nacke. Uteserveringen är full. Längst tycks Svenska Spel avgångne VD Jesper Kärrbrink suttit. ”Jag trodde du skulle betala tillbaka din tidsskuld till din familj”, skrockar jag. ”Det gjorde jag igår. Det får räcka”. Kärrbrink, alltid lika irriterande energisk

Till Argu:

Det kanske inte hade varit så dumt för dig att var gift med en ordbehandlare trots allt! Svårare text att läsa är nog omöjlig att uppbringa!

Det låter ju fantastiskt med att man har 3.5 timmar att umgås varje kväll. För en person som inte tränar så är jag övertygad om att umgås är likställt med att säga ett par ord till varandra i varje reklampaus!

Sen tror jag inte att varken Marcus eller Jesper uppmanar alla till att träna 3 timmar per dag, varje dag, hela året utan det båda menar är att det inte finns en ursäkt som heter “Jag har inte tid” - oavsett vad man ska göra.
Tränar man 30 min löpning/dag 3-4 dagar i veckan så mår man bättre, orkar mer och lever längre.
Men 20 kilos övervikt och att tillbringa 2 timmar extra framför tv:n varje vecka med frun/barnen kan väl inte vara det alternativ ni förespråkar?

BTW: Lycka till i Kalmar Marcus!!!

Intressant att så många blir så provocerade av Jesper. Jag läser krönikan som en påminnelse om livets alla möjligheter.
Hans bästa iakttagelse är att problemet med träning är att det är jobbigt – inte att det tar tid.
Mitt råd: Läs och inspireras eller bläddra vidare. Men skippa de där beskäftiga karaktärsmorden på skribenten.

“Doing a thing well is often a waste of time.”