»Är vi rädda för beröm?«

»’Jag skulle ha berömt mer’. Det var det sista en stor general sa innan han dog. I ärlighetens namn tror jag att många chefer skulle svara likadant på frågan om vad de ångrar mest i sitt yrkesliv.

Varför är det så svårt att berömma medarbetare och kolleger när de har gjort någonting bra? Kanske är chefen rädd att berömmet uppfattas som falskt eller man själv upplevs som mesig. Kanske är det vårt lutheranska arv som gör det så svårt att berömma.

Jag är helt övertygad om att vi bör fokusera mer energi och kraft på det positiva i stället för det negativa. Det finns massor av pengar att tjäna på det!
I slutet på 1990-talet lyssnade jag på en karismatisk ordförande som sa: ’Om en medarbetare har gjort något bra, sprid detta till många människor och ge honom eller henne en massa beröm. Om en medarbetare har gjort något dåligt, ta det enskilt med honom eller henne.’

De kloka orden har fastnat i min hjärna. De kommer väl till pass när jag blir förbannad på någon och helst vill skicka det där, ja ni vet, syrliga och elaka mejlet i VERSALER och sprida det för kännedom till många väl utvalda.

Det finns två trick för att undvika att reptilhjärnan vinner slaget över förnuftet i en sådan situation. Det ena är att lämna datorn och ta ett par djupa andetag för att sedan fokusera på något helt annat. Det andra är att skriva av sig all frustration men inte skicka iväg det. Att spara mejlet som utkast och läsa igenom det dagen efter. Reptilhjärnans impulser överlever sällan en natts sömn.

För ett par år sedan jobbade jag ett år för en krävande utländsk chef. Han hade många egenheter men en sak var han helt fantastisk med. Varje vecka fick vi med rapporteringsskyldighet en timmes enskilt möte med honom. Det fanns ingen agenda och syftet med mötet var bara att berätta om vad som hänt och vad som var på gång. Snacka om att jag som HR-chef kände mig uppskattad, sedd och bekräftad!

Själv arbetar jag hellre genom min ledningsgrupp än att sitta en timme i veckan med dem som direktrapporterar till mig. Men jag försöker att prata med var och en minst en gång i veckan. Det blir ofta ett telefonsamtal på fredagseftermiddagen på väg hem från jobbet för att höra hur veckan har varit.

För en tid sedan hade jag förmånen att göra ett uppdrag för Dramatens räkning och jag fick ett par tankeställare kring hur jag kommunicerar via mejl och sms. Jag är kortfattad och snabb. Det språk jag använder är inte direkt av det positiva slaget. Det jag mötte i detta uppdrag var allt från sms som började med orden: ’Kära du, det var alltför länge sedan vi sågs …’ till avslutningsfraser som ’Kram X’. Jag blev glad och upprymd och började fundera. Vad händer om jag skickar liknande mejl till mina kolleger?

’Kära kollega, stort grattis till din fantastiska insats. Jag är väldigt glad och tycker det är oerhört stimulerande att du valt att jobba hos oss på Novare.
Många kramar Fredrik.’

Jag är övertygad om att de kommer att få samma positiva känsla som jag själv fick även om någon kanske undrar vad det har tagit åt mig.
Inom näringslivet satsar många företag stora resurser på utbildning kring det svåra samtalet, att göra sig av med en medarbetare eller konsten att genomföra ett utvecklingssamtal. Men hur många chefer har gått en utbildning i konsten att motivera och engagera medarbetare? Det är där nyckeln ligger till att skapa ett positivt arbetsklimat.«

foto: Johan Kindbom