En av Stockholms vackraste träningslokaler finns på trettonde våningen i Riksbankshuset. Med utsikt över slottet och Stockholms ström och med kastanjevin dinglande från taket kan bankens medarbetare ägna sig åt träning och rekreation.

Inte sällan står här en vältränad 55-åring med gles frisyr och jobbar med någon av träningsmaskinerna. Svetten yr omkring honom. Medan andra låter morgontröttheten påverka tempot ger den här mannen allt han har.
Sedan går 55-åringen och duschar innan han tar hissen ner till nionde våningen, där de dagliga sysslorna med att styra Sveriges ekonomi väntar.

Han heter Stefan Ingves och är riksbankschef.
Kärleken till träning i allmänhet och löpning i synnerhet finns nästan alltid med när Stefan Ingves ska beskrivas i lite mer personliga ordalag. Han kopplar av från sitt arbete genom att nöta mil efter mil på de vägar som finns tillgängliga, där han just då befinner sig.

Långdistanslöpningen används som en metafor för hans arbete. Han jobbar målmedvetet och långsiktigt. Han springer ensam.
På samma sätt nämns hans österbottniska ursprung, för att förklara hans kärva framtoning. Hans bostad, ett anspråkslöst radhus i en förort norr om Stockholm, står som symbol för prestigelöshet.

Men förutom att vara en österbottnisk renlevnadsman och Finanssveriges mäktigaste och mest bevakade person är Stefan Ingves också chef för 370 medarbetare. I januari är det tre år sedan han blev riksbankschef.
Chef har han dock varit ända sedan tidigt 1980-tal, bland annat för optionsbörsen SOFE och myndigheten Bankstödsnämnden, och inom Handelsbanken och Finansdepartementet och IMF, Internationella valutafonden.

Som chef och arbetskamrat beskrivs Stefan Ingves som en väldigt intelligent person och en god pedagog som är bra på att delegera. Han är en kontrollmänniska med en enorm arbetskapacitet, som biter ihop och levererar och som inte drar sig för att gå in och peta i detaljer.

Och så bryr han sig inte så värst mycket om vad andra tycker om honom.
Väldigt få personer har egentligen något direkt ont att säga om Stefan Ingves, men nästan alla berömmer honom för hans djupa kunskap och analytiska skicklighet snarare än hans förmåga att inspirera och motivera.
»Stefan Ingves är en teoretisk person i alla dimensioner«, säger en gammal kollega.

Andra skulle antagligen ta det som en förolämpning. Men i Stefan Ingves värld är det den finaste av komplimanger.
Det finns två sorters fåglar på Brunkebergstorg: hökar och duvor.
Lika länge som det har funnits ekonomijournalister har beslutsfattarna i det massiva Riksbankshuset jämförts med dessa fjäderfän.

Höken är den som vill ha högre räntor medan en duva föredrar låga.
Varje gång en ny medarbetare ansluter till Riksbankens ledning är marknadens bedömare snabbt framme för att artbestämma.

Så när Stefan Ingves fick den självklara frågan som nytillträdd riksbankschef kom svaret som en pisksnärt:
»Jag tänker inte diskutera mig själv i termer av olika djur.«

För den som i media har följt Stefan Ingves arbete är hans svar fullt logiskt. Medan företrädaren Lars Heikensten var mån om att ha god kontakt med medierna håller Stefan Ingves hellre tyst.
Han är saklig och akademisk och svarar korrekt på frågor utan att dra på munnen eller göra sig till.

I våras framfördes hård kritik mot honom och Riksbankens kommunikation i tidningen Affärsvärlden. Den struntade han i att kommentera.
Samtidigt, menar de som jobbar nära honom, läser han allt som skrivs om honom och månar om att det ska blir korrekt.
»Med Affärsvärlden var han lite för rättrådig. Jag hade inte tillåtit att någon skällde så på min organisation på det sättet«, säger en före detta medarbetare.

Vare sig han vill det eller inte så betraktades Stefan Ingves som en hök redan från början på Riksbanken. Lars Heikensten var den första riksbankschefen som aldrig varit med om att höja styrräntan. Strax innan Ingves tillträdde noterades rekordlåga 1,5 procent.

Det krävdes ingen finansiell expert för att förstå att en höjning var i antågande.
Och höjningar har det blivit. Tretton stycken på mindre än tre år, närmare bestämt.

Det var inte många som höjde på ögonbrynen när Stefan Ingves utnämndes till riksbankschef. Han har ett CV som få kan matcha och var dessutom vice riksbankschef under tre år på 1990-talet.
»Det är ett uppdrag som lämpar sig för hans person. Han har ett gammalmodigt ledarskap«, säger en kollega.

Att det var en ny sheriff i staden märktes omedelbart.
Lars Heikensten hade låtit ett antal avdelningschefer ta hand om det operativa arbetet, medan direktionen ägnade sig åt de penningpolitiska och strategiska besluten. Stefan Ingves ville själv få större inflytande över det operativa arbetet.
»Han kände sig obekväm. Han var inte intresserad av att vara lekledare för resten av direktionen utan ville få egen makt«, säger en gammal kollega.

Direktionssamarbetet blev också sämre i början. Lars Heikensten hade försökt få direktionen att jobba som en grupp, vilket Stefan Ingves inte var intresserad av.
Att vice riksbankschef Eva Srejber slutade på grund av samarbetssvårigheter med sin nya chef är allmänt känt i Riksbankshuset.

Stefan Ingves lägger sig gärna i medarbetarnas sätt att sköta detta arbete. Han läser varje PM och rapport i detalj.
Särskilt mycket har han petat i Riksbankens informationsmaterial. Allt ska göras begripligt. Det får till exempel inte finnas mer än tre linjer i ett diagram. Den som presenterar ett diagram med fyra linjer drabbas av Ingves tysta vrede.

Detta har inneburit en revolution i en så akademisk organisation och en kulturkrock för många.
Mycket tid ägnas åt detaljer.
»Att han lägger sig i handlar egentligen mer om att Stefan Ingves har åsikter än om att han skulle ta ifrån mellancheferna ansvar«, säger en medarbetare till hans försvar.
En av Stefan Ingves styrkor är att han är objektiv.
»Han har inget känslomässigt engagemang, vilket gör att han inte fattar några beslut utifrån ett personligt perspektiv. Det blir ett bra beslutsfattande«, säger en före detta medarbetare.

Vissa hävdar att Riksbanken under Stefan Ingves ledning har blivit en tråkigare arbetsplats. Det ska kostnadseffektiviseras och rationaliseras och sparas.
»Stefan Ingves har en ledarstil som helt avsaknar glädje. Han är otroligt resultatfokuserad, samtidigt som han är en tråkig personlighet. Hans personliga karisma finns inte. Att jobba med Stefan Ingves är som att titta på när Stefan Holm tävlar. Han är aldrig glad«, säger en tidigare mellanchef.

»I mitt arbete behövde jag motiveras, men plockades i stället hela tiden ner. Han kan förlöjliga andra personer, genom att trycka till och förminska och klappa på huvudet«, säger mellanchefen.
Det är lätt att få intrycket att Stefan Ingves är bättre på att informera än att kommunicera. En svaghet, som flera medarbetare vittnar om, är att Stefan Ingves ogärna lyssnar på argument. Har han bestämt sig för något så går det inte att få honom att ändra sig. Han är inte konflikträdd utan tar en konflikt när den dyker upp.

Vid ett tillfälle uppstod en schism mellan en vice riksbankschef och ett antal medarbetare i ledningsgruppen. Stefan Ingves ställde sig på vicechefens sida utan att lyssna på motståndarnas belägg.
»Det kändes som att det var mycket princip bakom hans beslut. Vi hade både argument och lagen på vår sida i vår kritik, tyckte vi, men Stefan lyssnade inte«, säger en som var med.

Diskussionen slutade i ett gräl, där Stefan Ingves tillrättavisade medarbetaren med orden »det måste du lära dig, att det är min fulla rätt att köra över dig«.
»Inte ens när han grälar så brusar han upp, utan behåller lugn och stabilitet«, konstaterar medarbetaren.

Något som Stefan Ingves lovordas för är hans tid som generaldirektör för Bankstödsnämnden, som i dagligt tal kallas Bankakuten.
Likt en finansiell elitstyrka skulle 13 personer bringa ordning i finanskrisen i början av 1990-talet.

Bland annat bidrog Bankstödsnämnden till att Nordbanken och Gotabanken kunde räddas undan konkurs.
Här var Stefan Ingves på hemmaplan. I den pressade situationen kom hans stora finansiella kunnande och hans korrekta framtoning väl till pass.
»Rak och burdus«, lyder omdömet från en kollega från den tiden.
»Han är inte fåfäng för fem öre. Han är där för att göra sitt jobb«, säger han.
Det berättas bland annat om hur Ingves vid ett tillfälle kom till ett möte med höga bankchefer iklädd gummistövlar.

När krisen var som värst äntrade Stefan Ingves finansminister Anne Wibbles kontor, för att berätta att Gotabanken var i akut behov av hjälp. 20 miljarder kronor saknades. Som helst skulle betalas ut dagen därpå.
Kniven var på strupen. En konkurs skulle påverka hela landets ekonomi.
Stefan Ingves satte sig tillrätta och redogjorde sedan lugnt och sansat för läget, medan ministern själv drog nervösa bloss på sin cigarett.
»Det är bara att hosta upp«, tillade Stefan Ingves.
Anne Wibble sög lite extra hårt på cigaretten. Och langade upp pengarna.

Åren med Bankstödsnämnden har varit viktiga för Stefan Ingves. Lite för viktiga, hävdar vissa.
»Han är kvar i Bankstödsnämnden. Han verkar ha ett behov av att prata om det och få bekräftelse«, säger en person som jobbat med honom på Riksbanken.

Efter tre år som vice riksbankschef var Stefan Ingves mellan 1999 och 2005 chef för avdelningen för monetära och finansiella system inom Internationella valutafonden,IMF, stationerad i Washington men med hela världen som arbetsfält.

Hur fungerade hans ledarstil i en internationell miljö? Inte helt friktionsfritt.
»Han var inte helt populär inom IMF. De internationella sammanhangen kräver mer diplomati och Ingves är inte diplomatisk. Men han har varit nyttig för IMF, just för att han är som han är«, säger en person med inblick.

Sex år som internationell chef har inte fått Stefan Ingves att ändra sig nämnvärt.
»Det är möjligt att den amerikanska tiden gjorde honom lite tuffare, men han är en person som inte påverkas så mycket åt något håll. Han har aldrig sviktat«, säger en medarbetare.

Han har inte helt och hållet vigt sitt liv åt arbete i myndighetens tjänst. 1987 blev Stefan Ingves vd för optionsbörsen SOFE, Sweden’s Options and Futures Exchange, som startades för att bli en billigare konkurrent till OM, Optionsmäklarna.

Det var en tid när finansmarknaden dominerades av penningstinna män med blanka kostymer som kollektivt gick under namnet »yuppies«. I tidens anda inredde SOFE ett lyxigt kontor på översta våningen i NK-huset.
I denna miljö var Stefan Ingves en udda figur. Rollen som chef på en optionsbörs »kanske inte riktigt var hans grej«, som dåtida kolleger konstaterar.

Däremot uppskattades han för sin pedagogik. Stefan Ingves höll bland annat utbildningar i optioner för de anställda och var noga med att alla skulle förstå vad de sysslade med.
»De flesta som jobbade på optionsmarknaden var ute efter att ha det bra. Stefan har en annan inriktning. Han är inte den som fjäskar för att göra sig populär bland medarbetarna. Jag har en mer positiv bild av honom än många andra som jag jobbade med på den tiden«, säger en medarbetare från sofe.

En annan kollega, som sedan dess gått vidare till egna chefsjobb, säger sig ha lärt sig mycket av Stefan Ingves. Att skippa skitsnacket, till exempel. Och att man kan fungera som chef utan att vara överdrivet social.
»Det här var en miljö med mycket kallprat, vilket Stefan inte var så värst intresserad av. Han är ingen som står och bjuder på öl i baren klockan tre på natten. Men hade han gjort det så hade han förmodligen inte varit där han är i dag«, säger han.

Ett bra exempel på hur en fåordig Stefan Ingves skiljer på arbetet och det privata kommer från en kollega som jobbade i samma korridor på 1980-talet. De sågs nästan dagligen. Ändå visste kollegan väldigt lite om sin kontorsgranne.
»Det var först när han utnämndes till riksbankschef och det skrevs om honom i tidningarna som jag förstod att Stefan Ingves hade fru och barn.«

På Riksbanken finns det en tradition av att upphöja den föregående chefen till skyarna. Så Stefan Ingves tid kanske kommer.
Kanske lyckas han frigöra sig från bilden av en ordergivande tråkmåns med stort kontrollbehov och långt till skratt.

Det finns de som redan i dag inte vill kännas vid den bilden, som till och med hävdar att »han är den bästa chef jag någonsin haft«.
Men det finns ännu fler som bekräftar den. Att det bakom den djupa finansiella kunskapen och den analytiska skickligheten finns en ganska svag chef.

Det är i varje fall uppenbart att Stefan Ingves föredrar ett hårt träningspass för sig själv på trettonde våningen framför att sätta sig i fikarummet och fråga vad personalen har gjort på semestern.
Eller som en gammal kollega konstaterar: även den personliga kontakten med medarbetarna går ju att delegera.