»Och nu tänkte jag att vi skulle göra ett litet grupparbete …« Carolina Müller, 27, hinner knappt uttala orden innan hon önskar att hon kunde stoppa tillbaka dem i munnen igen.

Framför henne sitter 15 mycket sura medarbetare. Det är en söndag i slutet av maj och ute steker solen. Men inne i det varma personalrummet på simskolan blir det plötsligt tryckande tyst. Det enda som hörs är några ljudliga suckar och borta i hörnet höjer hennes egen chef frågande på ögonbrynen.

»Jag ville bara försvinna. Jag fick ont i magen. Jag tänkte att jag nog inte skulle vara chef mera.«
Värken i magen är skam. Skam över att hon är en usel chef som ingen gillar. Och så skuld över att hon inte insett att folk bara vill gå hem så fort som möjligt från personalmöten på soliga söndagar. Att de inte vill göra grupparbeten då.

»Jag kände mig så fånig som hade gått på ledarskapsutbildning och lärt mig nya metoder som jag ville testa på en gång … Alla stirrade ju på mig som om jag var dum i huvudet.«
Skam är en känsla som de flesta chefer ryggar för i arbetslivet. En känsla som är djupt obehaglig, därför att den är så intimt förknippad med vår egen självkänsla. Skammen slår skoningslöst mot bilden av den chef vi vill vara och rotar sig i värsta fall långt ned i själsdjupet.
Ändå är skammen så vanlig. En undersökning som Chef låtit Synovate göra visar att 59 procent av alla chefer skäms på jobbet ibland. Sex procent skäms så ofta som en gång i månaden.

Vi känner skuld när vi inte lever upp till våra egna värderingar om hur vi vill vara. Skuld är förknippat med det vi gjorde eller inte gjorde. Ju större gapet är mellan det vi faktiskt gör och det vi förväntar oss att vi ska göra, desto mer skuld känner vi. Vi föds inte med känslan av skuld utan lär oss den när vi lär oss vad som är rätt och fel. Det betyder att vi kan lära om när vi är för hårda mot oss själva.

Skam är skuldkänslor som vi verkligen tagit till oss. Skam är i grunden en skyddande känsla som ska vägleda oss i kontakten med andra. Dess enorma kraft kommer ursprungligen från en rädsla för att bli utstött ur gruppen, vilket länge var liktydigt med en säker död. I dag signalerar skamkänslan respekt för andras gränser och en lyhördhet för andras känslor och tankar om oss.

Skam fyller alltså en funktion. Dessutom är den ett tecken på att vi bär vårt ansvar som människor och som chefer. För skam och ansvar hänger ihop. När chefen gjort något som hon eller han önskar ogjort så skäms chefen.
»Om jag kommer för sent till ett möte och inte skäms, då har jag inte förstått att jag är ansvarig«, förklarar Bodil Wennberg, psykolog och författare till flera ledarskapsböcker.

Chefs undersökning visar att den situation som får flest chefer att skämmas är att bli avslöjad med att ljuga. 54 procent upplever detta som mycket obehagligt. 42 procent tycker det är obehagligt att bli överkörd inför andra av överordnade och 35 procent fasar för att glömma bort ett viktigt möte.

Men att skämmas över sina misstag kan alltså vara ett tecken på att man är en mogen och ansvarsfull människa, och förhoppningsvis därmed också en bra chef. Ändå är själva skammen så skambelagd. För när man visar sin skam avslöjar man sin otillräcklighet och blottar därmed strupen.
»Själv tror jag att den som inte vågar visa osäkerhet och svaghet i regel är mycket svagare och osäkrare än den som faktiskt vågar«, säger Sten Heckscher, tidigare näringsminister, rikspolischef och i dag ordförande i Regeringsrätten.

I mitten på 1980-talet förvånades några anställda på Justitiedeparte­mentet när statssekreterare Sten Heckscher plötsligt kallade till ett möte för att berätta att han mådde dåligt just då.
»Jag har aldrig skämts för att visa mig svag«, förklarar han själv i dag. »Mår jag jävligt dåligt så är det bättre om personalen vet om det och känner till orsaken, än att de tar mitt humör personligt och tror att jag är missnöjd med dem.«

Sten Heckscher är i dag 66 år, har hunnit vara chef i 30 år och har med andra ord haft gott om tid att fundera över sitt chefskap. Han vet att de situationer som får honom att skämmas sällan är kopplade till yrkesrollen och de obekväma beslut som han ibland tvingas fatta där.

»När jag skäms är det alltid som människa i relation till andra människor. Jag kan till exempel vara lite väl kvick i käften ibland, på ett sätt som nog sårar. Om jag tycker att jag har burit mig illa åt mot en människa, då skäms jag.«

Vid möten är han ibland otålig och har svårt för skitsnack.
»Då kan det hända att jag klipper till någon på ett sätt som jag tycker är både träffande och roligt just då, men som förstås är väldigt onödigt. Efteråt kan jag skämmas.«

Vid sådana tillfällen försöker han ta tag i situationen så fort som möjligt.
»Jag måste. Det är ett rimligt krav och dessutom mår jag inte bra annars. Antingen vänder jag mig direkt till personen i fråga och reder ut det, eller så frågar jag först någon som jag jobbar med om de uppfattade mig som taskig. Och så agerar jag utifrån det.«

Alla chefer råkar ut för pinsamma händelser ibland. Chefs undersökning visar till exempel att nästan varannan chef har glömt bort ett viktigt möte. Var tredje har tappat fattningen och skällt ut någon högljutt och lika många har blivit överkörda inför andra av en överordnad. 47 pro­cent av kvinnorna respektive 12 procent av männen har börjat gråta på jobbet.

Men inte alla chefer vågar känna skam. Ännu mindre göra något åt den. Just för att skammen är så skamlig och plågsam är en vanlig reaktion att inte uppleva den alls. Den fladdrar bara förbi som en obehaglig föraning eller så tar vreden omedelbart dess plats. 36 procent av cheferna i undersökningen uppger att de aldrig har skämts på jobbet.
Psykologer brukar utgå från en klassisk teori om fyra strategier för att undvika skam: Förnekande, undandragande, attack mot andra och attack mot sig själv.

Den vanligaste formen av förnekande är den när du sätter kaffekoppen över den fläck du spillt på någons nya duk för att på det sättet undanröja bevisen på ditt misstag. Mycket talar för att den diffusa formen av skamför­nekande blir allt vanligare i dagens arbetsliv. När många återkopplingssignaler har blivit så otydliga så är det lätt att tänka att ingen märkt att du gjorde fel. I stället för att se någon i ögonen och be om förlåtelse så låtsas du som ingenting.

»Det är förstås fel, för misstag märks och som chef kommer det på dig att be om ursäkt«, säger Anders Risling, psykolog och organisationsutvecklare.
En annan pol på försvarskom­passen är att minimera risken för skamsituationer genom att bli per­fektionist. Problemet med den här strategin är att du måste vara på din vakt hela tiden. Även om du gör ett mycket bra jobb så blir du aldrig nöjd med din insats. Någonting som i förlängningen leder till stress och otillfredsställelse.

En mer aktiv försvarsstrategi är attack. Skam är en trolig orsak bakom många oförklarliga raseriutbrott på våra arbetsplatser. En variant på samma tema är att du befriar dig från skammen genom att lägga ut den på en annan person, som du sedan föraktar. Genom att aktivt underminera andras självkänsla kan du vända bort uppmärksamheten från den egna skamupplevelsen.

Slutligen kan skammen riktas i vrede mot den egna personen. Studier visar att medan män ofta försvarar sig mot skam med hjälp av vrede som riktas mot omgivningen, så tenderar kvinnor att vända vreden inåt och reagera med depression.

Att på olika sätt värja sig mot skam är naturligtvis inte någon särskilt insiktsfull strategi. Ändå kan den vara framgångsrik. Det är lätt att tänka på näringslivet i samband med skamlöshet, på bonusavtal och företagsplundringar. Även förhållandevis »snälla organisationer« kan drabbas av skamlösa chefer. Men man ska komma ihåg att eftersom chefskap innebär att man tar mycket ansvar så känner chefer snarare mer skam än andra.

Chefs undersökning visar att chefer skäms ungefär lika mycket i offentlig och privat sektor. Däremot skäms vi för olika saker. Till exempel tycker 43 procent av cheferna i offentlig sektor att det är pinsamt att bli full på personalfesten, jämfört med bara 27 procent av cheferna i privat sektor. Cheferna i offentlig sektor tycker också att det är mer generande att bli överkörda av en överordnad inför andra. Samtidigt skäms chefer i privat sektor betydligt mer när de blir ertappade med att söka ett annat jobb.

Men funkar det verkligen att blunda för skam i längden? Nej, ett totalt skamavvärjande är ingen långsiktig karriärstrategi.
»Förr eller senare stoppas chefer som aldrig skäms. De som går riktigt långt har en god självkänsla i botten och kan förhålla sig till skam på ett sunt sätt«, säger Marta Cullberg Weston, psykolog, psykoterapeut och författare till boken »Från skam till självrespekt«.

Däremot kan du skapa ett sunt förhållningssätt till skam. Sluta låta skammen sänka din respekt för dig själv och din självbild. Men ta ditt ansvar när du verkligen har gjort fel.
»Jag försöker ha så låg prestige som möjligt«, säger Jonas Forsman, 40 år och vd på Axier Technologies i Örebro. »Har jag gjort något fel så ber jag om ursäkt. Skulle jag försöka mörka så får jag ju skämmas ännu mer om det kommer fram.«

Några dagar före julafton förra året insåg han att han hade glömt att betala lönerna i tid. Alla firmans anställda skulle behöva vänta på julklappspengarna till efter helgen.
»Jag hade förstås kunnat låtsas som ingenting. Alla skulle ha märkt mitt misstag, men det är inte säkert att någon skulle ha tagit upp det.«

Ändå tog han upp sin blunder på ett möte med alla anställda redan nästa morgon. Trots att det var pinsamt.
»Jag rullade mig i stoftet och gjorde en riktig pudel. Jag tror att man ska försöka ha en så ärlig relation med sina medarbetare som möjligt. Samtidigt bör man inte visa sig svag i onödan.«

En tumregel för ett sunt förhållningssätt kan möjligen vara att det är friskt att känna skuld för saker som går att rätta till eller situationer som är möjliga att be om ursäkt för. Om problemet inte går att rätta till och du inte kan be om ursäkt så är det kanske inte någonting som du själv är skyldig till.

Knepiga situationer kan uppstå när felet ligger i organisationen, men när du ändå känner ett ansvar som chef. När du till exempel ständigt måste beordra anställda att arbeta övertid därför att ledningen inte vågar anställa ytterligare en person. Är det rätt att känna skam då?

»Då tycker jag att du ska fundera på om du vill vara kvar och lyfta systemfelet«, säger Bodil Wennberg. »Eller rösta med fötterna. Att ständigt skylla ifrån sig på någon annan är ohållbart i längden.«
För även om skam i en måttlig dos kan ge vägledning i kontakten med andra, så blir den destruktiv om den tar över scenen och dominerar ditt liv. Det gäller att kunna skilja på destruktiv och berättigad skam. Den destruktiva skammen är när du på djupet känner dig som en usel människa, det vill säga har en dålig självkänsla.

Personer med en dålig självkänsla har ofta lättare för att känna skam och skuld. Även när de faktiskt inte gjort något fel eller när felet inte är deras eget ansvar. De känner sig inte bekräftade hur mycket beröm de än får.
Chefs undersökning visar att kvinnliga chefer skäms oftare än män. Medan 40 procent av männen uppger att de aldrig skäms på jobbet så är det bara 32 procent av kvinnorna som säger samma sak.
Det kan bero på att kvinnor har en sämre självbild och ställer högre krav på sig själva, vilket gör att de lättare skäms.

Tyvärr finns det inget enkelt knep för att skilja på berättigad och destruktiv skam. Vissa saker måste man lära sig med åren och den trygghet som följer av erfarenhet går inte att läsa sig till i en bok.
»Men bra chefer känner skam för rimliga saker«, konstaterar Marta Cullberg Weston.

Inte blir frågan lättare av att somliga människor ibland försöker spela på våra skamkänslor. Då gäller det att vara uppmärksam på sina egna signaler. Försöker du övertyga dig själv att känna skam? Då ska du kanske inte skämmas.

För Carolina Müller har det gått fyra år sedan hon föreslog det där grupparbetet på simskolan. Vid det här laget har hon förstått att hon faktiskt inte hade behövt skämmas så djupt:
»Att föreslå ett grupparbete på betald arbetstid var inte alls fel, även om det var på en söndag. Däremot var det fel av mig att inte förbereda gruppen bättre.«

I dag skulle hon genast ha konfronterat den negativa stämningen i gruppen.
»Jag skulle ha sagt att det här är fjanteri och att den här känslan gillar inte jag. Inte vända den mot mig själv som jag gjorde då.«

Hon tror att mycket av den osäkerhet som hon kände var kopplad till en chefsroll som inte var hennes egen.
»Jag hade för mycket att göra och kunde inte säga ifrån eftersom jag ville vara duktig. Det gjorde att jag gick omkring med en ständig känsla av otillräcklighet. Minsta motgång triggade mina skamkänslor.«

Sedan årsskiftet är hon vd för ett eget bolag i städbranschen med tre anställda.
»I dag får jag vara den jag vill som chef och kan ta mina beslut med hjärtat. Och även om jag fortfarande gör fel ibland så är det inte lika ofta som mina misstag leder till en skam­känsla.«