En så framstående tidning, läst av så gott som varenda chef i landet, och med så fina skribenter…ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Består det i okunskap att man skriver sådana floskler?

CITAT:
Efterfrågan på chefer minskat mer än genomsnittet det senaste året. Antalet annonser som riktar sig till chefer har gått ner med 44 procent på ett år.
SLUT CITAT

Och? Vad säger det? Skribenten har gjort sin tolkning, men jag vill påstå att den är felaktig. Fast, jag kanske klandrar skribenten i onödan? En ursäkt i sammanhanget må vara att artikeln mer eller mindre är densamma som E24 presenterade och att källan är Monster, men jag fortsätter min argumentering som följer.

Det är en allmänt gällande myt att antalet annonser om chefsjobb ger oss en oavkortad hänvisning till antalet lediga tjänster. Med myt menar jag ett ursprungligt påstående som upprepats och tillslut har vuxit sig så allmänt känt att det nästan har kommit att bli en sanning. Sanning eller ej, lika lite stämmer föreställningarna om att det minskade annonsutbudet av en specifik ledig tjänst vittnar om ett minskat behov av just den tjänsten ur ett arbetsgivarperspektiv.

Att annonsernas antal har minskat så dramatiskt på senare tid, har snarare med den stora prislappen att göra än med förändrad nivå på efterfrågan. Vi behöver väl inte gå längre än till oss själva för att konstatera att i sämre tider noga ser över sina tillgångar och gör vad man kan för att minimera utgifterna. Att bolagen varslar för att möjliggöra framtida kostnadsreduceringar är ett faktum. Vi känner också till att företagsledningar, chefer och rekryteringsansvariga väljer att spara in genom att gå ut med anställningsstopp. De bolag som inte vidtar så drastiska åtgärder gör vad de kan genom att spara in på annonseringskostnader såklart. Den som någon gång har varit delaktig i, eller har ansvarat för rekryteringen och utannonseringen av en tjänst, känner till att en sådan, beroende på vilken tidning och landsdel man tillhör, kan gå på flera hundra tusen kronor vid vart och ett av annonstillfällena. Lägg därtill kostnaderna för själva rekryteringsprocessen, antingen med utgifterna för en extern rekryterare eller för en egen förmåga, så inser du snart att arbetsgivare har sett över det kontot. 

Färre annonser betyder således inte färre jobbtillfällen. Du och jag vet att tjänsten som annonserades i flera av fallen, ändå redan blivit tillsatta. Annonsens syfte var snarare PR och ett skådespel än att leta efter talanger att rekrytera. Ledningen betraktade annonsen som ett marknadsföringskonto och samtidigt passade man på att finkamma arbetsmarknaden på guldkorn som man inte ville gå miste om förstås. I övrigt fungerade annonsen endast som reklam där man visade sig expansiv och stark inför konkurrenterna i branschen. I och med att de rekryterade, eller såg ut att göra det, så gick det nog bra för dem.

En annan förklaring till minskningen av annonser är att man rekryterar via kontakter och hänvisningar inom de egna nätverken. På så vis besparar man sig inte bara annonskostnaderna utan även kostnad i form av tid och ekonomiska resurser avseende själva rekryteringsprocessen. Alla samtal under urvalsprocessen samt såväl mötestimmar som intervjutillfällen och uppföljning av dessa, blir ett enormt kostnadsställe över tid. Arbetsgivaren ser givetvis gärna att man anställer kompetent personal och attraherar de bästa möjliga av alla tjänstemän, men inte till vilket pris som helst.
Det finns ett stort mörkertal här. Chefer tillsätts, men jobben annonseras sällan. Vare sig i press och media eller på webben. Istället sker rekryteringarna alltså i det fördolda, via informella kontaktvägar.
Vi kan tolka statistiken och använda den som en indikator, men försök undvika att ta den för sanning.

En tidskrift som Chef och Chef.se bör enligt min mening fråga sig; är det gynnsamt för arbetsgivare och arbetsmarknad i stort att vi skriver sådär negativt om nuläget och om prognoserna för marknadsutvecklingen? Särskilt när källan hämtat informationen ur en hypotes.

Vore det inte bättre om vi exponerade hur det förhåller sig, så att man ingjuter en gnutta hopp hos landets beslutsfattare? Hellre än att komma med dystra prognoser och negativa slutsatser, borde vi väl göra vad vi kan för att skänka arbetsgivare stöd och support? Vi bör enas kring förhållningssätt som gynnar landets beslutsfattare när de behöver det som bäst?

Om landets bolagsledningar får för mycket missvisande information om den rådande arbetsmarknaden kanske man drar i nödbromsen trots att det inte fanns några egentliga hinder i vägen. Jag menar att det är extra viktigt just nu att vi påtalar hur arbetsgivare kan göra det möjligt att spara pengar och bibehålla jämn produktion i den eventuella kris som råder.

Medierna har redan gjort tillräckligt mycket ont genom att svärta ner och mörka situationen. Och just därför reagerade jag när jag upptäckte att ett chefsforum av klass spann vidare på den tråden. Det tjänar inget till att skrämma människor till handlingsförlamning. Än mindre att skrämma upp landets besutsfattare. Särskilt som informationen saknade saklig grund.

E Eklund