»Det känns som om jag känner dig bättre nu när jag har sett dina bröst.«
Den inledningsrepliken på ett affärsmöte glömmer hon aldrig, Carina Lundberg Markow, chef för verksamheten ansvarsfullt ägande på Folksam.

Hon vet hur det känns att inte passa in. För somliga handlar det om utanförskap, för henne mer om att sticka ut, i sin personlighet, karaktär och därmed i sitt ledarskap. Hon syns, hörs och märks genom att ifrågasätta, föra fram kritik och vända upp och ned på etablerade sanningar. Och genom att inte alltid uppträda på det förväntade sättet. Som det där med att visa brösten.
»I min bransch finns generellt sett en kultur av att vara lite mer återhållsam, korrekt och försiktig med konsekvenserna. På det sättet är jag annorlunda. Jag eldar på«, säger hon.

Nästan åtta av tio chefer har ­någon gång känt att de inte passar in på arbetsplatsen, visar en undersökning som Chef har gjort bland 421 chefer. En viss andel av dem kan möjligen ha svarat ja mer för att frågan ställdes, än för att de egentligen upptas av känslan till vardags. Men ändå, det är en betydande andel.
Den vanligaste orsaken är att känna att man inte passar in i företagskul­turen. Därefter kommer intressen, ålder, karaktär och kön.
För hälften av cheferna i undersökningen har känslan påverkat dem uttryckligen negativt. Få, bara två av tio, har låtit det passera utan att göra någonting alls åt det. Övriga har bytt jobb, försökt ändra på sig själva, sin omgivning eller åtminstone sina tankar.

Utanförskap är någonting som alla känner någon gång i något avseende.
Så här beskriver några av cheferna i undersökningen hur de inte passar in:
»När någon nyligen frågade varför jag aldrig följer med på after work insåg jag att jag inte ens har vetat om att de förekommer.«
»Det är ett evinnerligt snack om ­festande och utseende på fikarasterna. Jag känner mig övermogen och apart.«
»Jag är den enda generalisten i ett gäng systemutvecklare.«
»Alla aktiviteter som görs på bolaget med idrottsanknytning gör att jag känner mig utanför. Jag tycker det är tråkigt och jobbigt.«
»Alla medarbetare pratar om sina barnbarn. Jag har inte ens fått egna barn än.«

Du själv då? Du har kanske inte gått på Handels som dina chefs­kolleger, du har inte jobbat i offentlig sektor förr, eller så brinner du för matlagning eller gamla bilar och ingen på jobbet delar ditt intresse eller din politiska åsikt. Plötsligt sitter du också där och känner dig som ett ufo.
Frågan är om du behöver göra någonting åt att du är olik?

Oftast inte. Det är varken konstigt eller fel att inte passa in. Och framför allt – det behöver inte vara ett hinder. Tvärtom kan det bli en tillgång. Du kan lära dig att dra fördel av att vara olik. Det ligger en styrka i att våga vara dig själv. Även om det många gånger kan vara jobbigt – men vad kan inte vara det i chefsrollen ibland?

Men, och det är en viktig distinktion, det finns naturligtvis en skillnad mellan vad som är en känsla av att inte passa in och det som blir tärande eller till och med mobbning. När det går över gränsen handlar det om någonting helt annat och kräver självklart ett annat agerande. Då är det dags att byta jobb eller ta hjälp. Inte heller är det fruktbart att inte passa in i bemärkelsen att inte dela företagets värderingar eller övergripande vision och mål. Då är du på fel plats och behöver fundera på hur du tar dig vidare.

Åter till Carina Lundberg Markows bröst. Vad har de med hennes jobb att göra? Egentligen ­ingenting alls. Eller kanske ändå. För att som hon visa brösten på en fotosejour på Sergels torg i centrala Stockholm är allt annat än tillknäppt. Det är bara ett exempel på hur hon inte passar in i den gängse bilden av hur en chef på ett försäkringsbolag »bör« vara.

Att denna fotografering var ett inlägg i debatten om bröstcancer, sedan hon själv opererat bort sina bröst i förebyggande syfte och fått två nya, spelar mindre roll. Hon fick många reaktioner i jobbet, överlag positiva. Men så har hon också en egen blogg inom företaget som heter »En katt bland hermelinerna«.
Men så har det inte alltid varit. När hon var yngre och chef inom en bank försökte hon ändra på sig.
»Jag kan skratta i dag när jag ser mig själv på bild från den tiden. Jag gick så långt att jag till och med tonade ner mitt yttre, klädde mig i dräkt, hade hårknut och fyrkantiga glasögon«, minns hon.

Det blev i längden ohållbart.
»Det var frustrerande att få beröm för att jag var duktig och följde budget till punkt och pricka. Det ledde till att jag gjorde det som jag förväntades göra. Men det blev liksom inget mer. När jag sedan började handla mer efter mitt eget huvud upptäckte jag att jag kunde nå mycket längre.«
Numera är Carina Lundberg Markow inte alltid lätt att ha i möb­­lerade rum. I hennes jobb ingår bland annat att hon går på en rad bolagsstämmor. Många är de börs-vd:ar som fått kritiska frågor av henne.
»Jag sätter fingret på skönhetsfläckar. Det blir obehagligt för andra, inte bara för att de inte delar min uppfattning, utan för att jag ser det som andra inte alltid vill se.«
Man kan tro att det enbart är positivt att som Carina Lundberg Markow sticka ut med personligt mod. Som att det borde väl finnas värre olikheter att skylta med. Men även detta har sina sidor, menar hon.
»Jag möter ofta reaktionen ’vad är det där för en tokig människa’. Sedan ignorerar man mig. Det är ett slags osynliggörande. Det är betydligt svårare att förhålla sig till än om jag får öppet mothugg.«

En annan chef som mötts av såväl öppet ifrågasättande som tystnad är Johan Rapp, rektor för friskolan Internationella Engelska Skolan i Örebro. Som chef där har han »fel« bakgrund. När han började som rektor hade han tidigare jobbat inom sjukvården, bland annat i psykiatrin, men även på personal­avdelningen på Ericsson.

Däremot var han inte utbildad pedagog och hans enda erfarenhet av skolsektorn var som förälder till skolbarn. En mycket engagerad förälder, rent av förbannad. Viljan att förändra visade sig räcka långt, så långt att han själv sökte och fick tjänsten som chef för skolan. Men det ledde också till att han har tvingats tampas med att inte passa in, och blivit bemött – ibland dömd – därefter.
»Jag har ibland mött attityden ’det här begriper inte du som inte är pedagog’. Och visst är jag en främmande fågel på ett sätt, men jag tänker så här: Ytterst är jag här för barnens skull och de bryr sig inte om min bakgrund utan ser till vad jag gör.«

När Johan Rapp har ifrågasatts på grund av sin brist på branscherfarenhet har hans svar varit:
»Jag har inte samma erfarenhet, men just därför är jag mån om att ta tillvara mina medarbetares kompetens ännu mer. Jag har många jätteduktiga specialister omkring mig. Det är inte den bäste mekanikern på verkstaden som blir chef«, säger han.

Däremot hoppade han själv in som lärare och undervisade den första ­terminen som rektor på friskolan.
»Det var ett sätt att skaffa mig mer praktisk erfarenhet för att helt enkelt kunna göra mitt jobb bättre.«

Överhuvudtaget har hans olikhet varit en tillgång, anser han.
»Jag har stor erfarenhet av att jobba med människor fast på ett annat sätt. Det ger mig nya infallsvinklar i mitt nuvarande chefsjobb som jag inte skulle ha haft annars.«
En konsekvens har däremot blivit att han hela tiden har varit tvungen att bevisa att han duger som han är. Kanske var det ännu tydligare för några år sedan då Johan Rapp under en period arbetade som rektor för en kommunal skola på en annan ort, innan han återgick till sin nuvarande tjänst. Där, på det andra stället, var utanförskapet ännu mer påtagligt, anser han.
»På något sätt var traditionen att man som rektor bör ha en bakgrund som pedagog för att förstå verksam­heten mer rotad där.«

Det blev upp till bevis. Han minns när han som färsk rektor för den kommunala skolan satt runt ett bord med säkert 30 personer, lärare, fackliga representanter, politiker.
»De bombade mig med frågor. Vad var jag för en udda figur – egentligen? Inte nog med att jag inte passade in i mönstret med min yrkesbakgrund. Dessutom körde jag Harley-Davidson och var med i en mc-klubb.«

Johan Rapp gjorde som han fort­farande gör i liknande situationer. Han är trygg i sin roll, med vad han vill och kan.
»Jag har aldrig försökt vara någon annan än den jag är. Och så har jag lärt mig att inte gå i försvar. Det är bättre att visa saker i handling.«

Medlemskapet i en mc-klubb upptar en stor del av hans fritid. Han vet av erfarenhet att det väcker en del frågor, ibland också oro och att det finns förut­fattade meningar. Kan han, som bär mc-väst, verkligen vara en förebild och högsta chef för en skola?
»Jag har flera gånger fått förklara att jag inte är kriminell bara för att jag är med i en mc-klubb. En del chefer är med i Rotary, andra i Frimurarna eller Odd Fellow. Mc-klubben är mitt gubbdagis.«

Han brukar förklara och besvarar frågor till en viss gräns, så länge det känns relevant för chefsrollen.
»Men någonstans måste man sätta stopp. Det gäller att ha fokus på rätt saker och inte förlora sig i detaljer. Då riskerar man att tappa målet.«
Visst gör han misstag som alla andra chefer ibland, säger han utan omsvep.
»Men jag skulle aldrig skylla ett misstag på att jag gjorde det för att jag har för lite erfarenhet av skolan.«

Också Carina Lundberg Markow har sett risken med att låta sitt särdrag bli en ursäkt i ledarskapet.
»Det finns en risk att jag tar över eller till och med omedvetet kör över mina medarbetare, rent av överröstar dem.«
Det har hänt att hon har tagit saker som de sagt och gjort till sina, erkänner hon. Numera är hon medveten om det och har bett medarbetarna att säga till henne.
Hon är också mån om att lyfta fram dem och ge dem äran för vad de presterat. Å andra sidan kan hon just genom sitt sätt att vara också uppmuntra dem att själva ta för sig mer och våga bryta mot det förväntade, menar hon.

En som avviker utan att ens behöva göra något är Regina Kevius. Tills nyligen var hon planeringschef i ­Danderyds kommun, nu är hon tjänstledig och nytillträdd som stadsbyggnads- och idrottsborgarråd (M) i Stockholm Stad. Som planeringschef var hon 29 år ung bland 50- och 60-åringar, i en kultur där chefskap inte sällan kommer efter lång och trogen tjänst.
Med ansvar för bland annat miljöprogram, detaljplaner och näringslivsfrågor mötte hon ofta representanter från näringslivet, länsstyrelsen och myndigheter men också fastighetsägare och politiker. Här var hon ofta yngst och inte sällan i minoritet som kvinna. Samma mönster finns i den ledarroll som hon har på sin fritid som ordförande för Kungsholmens stadsdelsnämnd i Stockholm. Och hon har upplevt det tidigare när hon arbetade inom byggbranschen.
»Jag är alltid yngst, i alla sammanhang. Det leder till att jag hela tiden måste bevisa att jag kan mitt jobb«.

Därför har hon till exempel alltid sett till att vara extra påläst. Ibland på ett lite annorlunda vis, som när hon för en tid sedan började prenumerera på tidningar som vänder sig till en äldre målgrupp, som M-magasin.
»Jag ville helt enkelt kunna hänga med i snacket på fikarasten. Det var riktigt intressant och utvecklande ­läsning«, säger hon.

Visst kunde hon känna sig utanför när det talades båtköp och barnbarn på lunchen och ibland saknade hon en after work-gemenskap med jämngamla. Men det fanns andra sammanhang där hennes ålder blev en betydligt större utmaning.

När hon hade med sig äldre kolle­ger till externa möten hände det ett flertal gång­er att personerna som hon skulle träffa först skakade hand med de övriga kollegerna och automatiskt vände sig till dem.
»Då fick jag förtydliga för dem att det var jag som var förhandlingsparten. Då blev de överraskade. Det kändes trist.«

Det är en sak att tro på sig själv och att man är ung och kan. Men det finns en fara i att bara köra på och vara för kaxig, menar hon.
»Jag upplevde att det var ännu viktigare för mig som ung att vara lyhörd och ta vara på de äldres erfarenheter.«

Därför var hon extra noga med att i förväg hämta in både kunskap och synpunkter från äldre medarbetare, innan hon fattade ett beslut.
»Då kunde de inte heller avfärda mitt beslut med motiveringen att jag är ung och inte vet bättre. Men det betydde inte heller att jag fick gömma mig bakom min ålder. Jag tvingades ännu tydligare än andra kliva fram och ta ansvar«, säger hon.

Ingen förväntade sig att hon kunde allt, vilket i sig var avlastande, menar hon. Där är åldern en fördel.
»Jag ställde vilka frågor jag ville.«
Å andra sidan kunde det också vara förpliktigande eftersom hon inte kunde säga »så har vi alltid gjort och det ­fungerar inte«.

Åldern är inget som Regina Kevius kan ändra på. Men hon skulle inte gå för långt för att anpassa sig i övrigt heller. Exempelvis klär hon sig inte strikt utan ofta i klänning och kjol.
»Jag skulle aldrig klä ut mig till någon jag inte är. Att sätta på mig svart kavaj för att få mer pondus är otänkbart.«
Oavsett hur mycket ufo du känner dig som, är det i mångt och mycket ditt eget förhållningssätt som påverkar hur andra uppfattar dig. Om du börjar se alla rätt i stället för att försöka finna fem fel kan du dra nytta av din olikhet. Då kan du vara dig själv och njuta av att slippa passa in.

Läs mer: Statistik från undersökningen

Om du har känt att du inte passat in – vad har du gjort åt det?
22 % Ingenting.

22 % Bytt jobb.

21 % Ändrat på mig/försökt att smälta in bättre.

19 % Tänkt att en annan dag passar jag säkert in bättre.

16 % Försökt ändra på min omgivning på jobbet.

Har det faktum att du inte passat in påverkat dig?
49 % Ja, negativt.
23 % Nej, inte alls.
17 % Vet inte.
11 % Ja,positivt.

Källa: Chefs undersökning bland 421 chefer.