Jonas Bonnier är sedan drygt ett år högste chef för hela Bonnierkoncernen. Vid 44 års ålder tog han över ledningen för familjeföretaget och sitter sedan dess på två stolar – ägarens och vd:s.

»Så nu är Bonniers både familjeägt och familjestyrt och det är inte en bra kombination«, säger en medarbetare.

Många som arbetar i familjeägda företag kan vittna om att det ofta råder en speciell anda. Ägarnas närvaro präglar ofrånkomligt verksamheten – det gäller alla familjeföretag, från det lilla verkstadsföretaget till det Stora Förlaget.

Detta faktum är medarbetarna medvetna om – frågan är om Jonas Bonnier själv inser på vilket sätt hans efternamn påverkar relationen till medarbetarna. Alla som Chef har intervjuat har faktiskt funderat över detta och merparten finner det problematiskt.

»Jag tror att Jonas underskattar betydelsen av sin dubbelroll«, säger en medarbetare. »Även om han själv tycker att han har dragit en klar skiljelinje mellan sina roller kan det uppstå en viss osäkerhet bland oss andra. Talar jag med ägaren eller vd:n?«

Jonas Bonnier är en chef som de allra flesta medarbetare uppfattar som glad, tillgänglig och drivande. Dessutom är han intelligent, snabb i tanken och har stor social begåvning.

»Jonas är en charmig chef som alltid har ett leende på läpparna och som till och med kan få dammiga Excelblad att kännas magiska när han drar siffrorna«, säger en medarbetare.

»Man får en känsla av att han tycker att det är kul att jobba och den arbetsglädjen smittar av sig«, instämmer en annan.

Kombinera detta med en stor otålighet och ni förstår att när Jonas Bonnier återvänder till jobbet efter fem veckors semester så är det med en rivstart.

»Ja, då var vi många som stålsatte oss«, berättar en tidigare medarbetare. »Då hade han haft tid att tänka under flera veckor och kom tillbaka full av idéer. Det var då alla omorganisationer föddes. Men tyvärr är Jonas inte speciellt uthållig och låter inte saker och ting sätta sig innan han får för sig att det är dags att riva upp igen.«

»Han är helt klart en mycket begåvad person«, säger en medarbetare. »Han är kreativ, mångsidig och fattar snabbt. Det är stimulerande att arbeta med Jonas. Fast ibland kan han vara lite för snabb för sitt eget bästa.«

Flera har också en känsla av att Jonas Bonnier underskattar sina medarbetares intelligens, bara för att alla inte är lika snabba som han. Möjligen för att han förväxlar intelligens med snabbhet.

Dessutom påpekar några att Jonas Bonniers – i deras tycke – briljanta idéer inte når ut till hela organisationen, eftersom mellancheferna inte alltid förmår göra hans budskap rättvisa.

Sedan Jonas Bonnier blev vd har Bonnier ab »shoppat vilt«, som en kritisk medarbetare uttrycker det. Enligt tidningen Veckans Affärer har Bonniers gjort förvärv för sammanlagt elva miljarder kronor – och därmed kraftigt ökat företagets skuldsättning.

Shoppingrundan inleddes i början av 2007, då Bonniers till slut vann striden med Schibsted om TV4. Där försvann 5,3 miljarder. Sedan tog man klivet över Atlanten och köpte inte mindre än arton tidningstitlar för sammanlagt 2,5 miljarder. I dag har annonsmarknaden mer eller mindre kollapsat i USA och tidningar lever till stor del på sina annonsörer. I somras köpte man också Canal Plus för 3,5 miljarder.

»Det verkar som om Jonas Bonnier inte förstod att det var en lågkonjunktur på väg«, kommenterar en medarbetare. »Det var flera i organisationen som hoppades att Konkurrensverket skulle stoppa några av affärerna, men så blev det ju inte. Och så kom finanskrisen … Det är klart att han är skärrad nu, och det gör honom ännu mer lynnig.«

När Jonas Bonnier blir stressad händer det att han tar lite för snabba beslut och avlossar lite för snabba repliker.

»Och då kan det gå ut över andra. Glädjen över en bra formulering leder honom fel ibland. Som chef kan man inte alltid briljera utan måste lära sig att hålla igen. När han i en intervju får frågan vilka mål han har för Bonniers kan han inte svara: ’Världsherravälde’…«, noterar en som har följt hans karriär.

Det finns fler exempel på när Jonas Bonniers snabba tunga har fått folk att lyfta på ögonbrynen. Framför allt när han var yngre, då han omsorgsfullt odlade bilden av sig själv som rebell och outsider. Trots att han redan då var chef, låt vara längre ner i organisationen.

»Han brukade säga att han lekte chef«, minns en. »Vi var flera som retade upp oss på det. Han var ändå vår chef, då kräver man att han förstår att han måste ta sitt uppdrag på allvar.«

»Tydligare kunde klyftan mellan en medlem av familjen Bonnier och oss andra inte bli«, instämmer en annan. »Heter man Bonnier finns det alltid ett jobb åt en någonstans i företaget. Och lönen är inte på a-kassans nivå, om jag säger så.«

Samtidigt som Jonas Bonnier försökte framstå som rebell, koketterade han gärna med sin folklighet. I alla fall när han blev intervjuad i tidningarna.

»Det är lätt att charmas av den där påstådda folkligheten, men jag tror att den bara är en mask«, säger en medarbetare och det är flera som anmäler tvivel.

En sak står emellertid helt klart när det gäller Jonas Bonniers sätt att driva affärer: Han är osentimental när det handlar om affärer. Och han drar sig inte för att göra sig av med folk. Där är han på gränsen till brutal, säger vissa.

»Bonniers var länge kända för att ha ett oändligt tålamod med tidningar som gick dåligt«, vittnar en som varit med. »Det hade nästan ingen betydelse hur dåligt resultatet var, tidningen fick vara kvar om familjen ändå gillade den.«

»Men Jonas har ingen fördragsamhet med förlustprojekt. Tidningar ska gå med vinst. Punkt.«

Det här betyder att chefer som levererar den vinst Jonas Bonnier budgeterat får mycket stor frihet att sköta sina fögderier. Men det kan snabbt vända. Om det börjar gå dåligt är friheten snart kringskuren och chefen puts väck.

Många av Jonas Bonniers medarbetare lyfter fram den obehagliga känslan av att deras chef har en dold agenda.

»Man får vara försiktig med vad man säger till honom«, säger en av dem som brukar ha hans öra. »Det är lätt att charmas av Jonas, men bakom fasaden finns en beräknande chef.«
»Tyvärr kombineras det med att han ofta har förutfattade meningar om människor. Den som en gång har gjort bort sig får svårt att komma tillbaka.«

»Jonas är en intressant paradox«, fyller en annan i. »Samtidigt som han kan vara otålig och impulsiv, driver han ett långsiktigt läggspel med sina medarbetare. I Jonas värld är alla utbytbara.«

Men det behöver inte vara negativt. Flera medarbetare framhåller att Jonas Bonnier är bra på att lägga pussel med männi­skor och att det kan vara ganska spännande att följa en rekryteringsprocess som Jonas Bonnier leder.

»Jonas driver ett läggspel som sträcker sig 3–4 år framåt. Om jag sätter den här personen här, så kan den flyttas dit, vilket betyder att det blir en för mycket här …«

Under en av sina omorganisationer förbjöd Jonas Bonnier externrekrytering. Under stridsropet »Vi har redan de bästa – det gäller bara att hitta rätt plats för dem!« lyckades han med konststycket att dra ner på antalet tjänster och flytta om personal utan att sprida undergångsstämning bland medarbetarna.

»En del som tvingades flytta på sig gick till och med från samtalet med Jonas och trodde att de hade blivit befordrade«, minns en.
Dessutom är Jonas Bonnier omtänksam och kan få människor att känna sig sedda.

»Vi var på en stor chefskonferens och alla fick varsin present av Jonas, en bok eller en cd. Men vi fick olika, eftersom Jonas hade tagit sig tid att hitta rätt gåva till var och en. Det imponerade på mig.«

På sina tidigare chefsjobb brukade han också ta sig tid att träffa var och en av sina medarbetare för ett personligt samtal. Mer än en medarbetare minns att de gick därifrån med en helt annan syn på sin nye chef – ibland också på sig själva.

I detta sammanhang har Jonas Bonnier stor användning för en av sina största talanger: Att minnas vad människor heter, även om de jobbar långt ifrån honom.
»Jag har aldrig träffat på någon som är så skicklig på att komma ihåg medarbetarna till både namn och utseende«, säger en av dem som är säker på att högste chefen skulle hälsa om de sprang på varandra på stan.

Det är genom att flytta på folk som Jonas Bonnier löser konflikter. Gick det inte bra på en arbetsplats, ja då flyttar vi bara vederbörande till nästa. Nånstans ska det väl funka …

Det är alltså synd att säga att medarbetarna känner sig trygga med Jonas Bonnier som chef. Speciellt inte som han själv knappast har sett som sin främsta uppgift att ge medarbetarna lugn och ro.

Det händer att Jonas Bonnier, efter en lång presentation inför sina medarbetare, där han slagit fast att så här är det och så här vill jag ha det, plötsligt säger: »Fast jag kan ju ha helt fel. Jag har egentligen ingen aning, kanske ska man göra tvärtom i stället!«

»Jag har en känsla av att det är hans sätt att försöka att framstå som prestigelös och öppen för förslag. Men det är inte äkta. Han vet mycket väl vad han vill och den som tar honom på orden och gör tvärtom kan leva farligt om det inte skulle bli bra.«

Och då tar Jonas Bonnier till sitt allra mest fruktade vapen: sin arrogans. Den vill man inte råka ut för, enligt flera medarbetare.

»Grejen är att han gör det på ett sådant sätt att man först inte är säker på om han är så elak som han låter«, berättar en.

När detta inträffar är det förmodligen för sent för den medarbetare som för tillfället står i skottlinjen att ta till det enda riktigt säkra vapnet som får Jonas Bonnier på fall. Smicker.

För sanningen är att Jonas Bonnier är en kunglighet på Bonniers – och gentemot kungligheter uppträder folk sällan naturligt.

»Jonas gillar smicker och han faller för det«, konstaterar en. »Vissa i organisationen uppfattade det snabbt och har förstått att använda sig av det. De blir hans favoriter.«
»Men heter du Bonnier, så har du makt. Och då blir omgivningen lite småfjäskig.«