Han står på en stol, med slipsen knuten runt
pannan. Snart börjar han dansa. Platsen är Cirkus
i Stockholm, bandet som spelar på scenen är
The Ark och personen i fråga är vd:n för ett av Sveriges största mediebolag: Jan Scherman.
Och han är inte ens särskilt berusad.

För när TV4 bjuder sina annonsörer på galafest spelar bolagets vd Jan Scherman sin favoritroll: den motvillige direktörens. Han som egentligen är en av fotfolket, ett enfant terrible som inte låter sig tyglas av konventioner. Ännu tydligare ska bilden bli när Janne – ja, självklart är han Janne med alla här – vid festens slut som vanligt agerar korvgubbe vid utgången.
»Janne är en karriärist förklädd till bohem«, konstaterar en redaktör. »Han är egentligen en maktspelare, men vill inte alls bli sedd som det. Men faktum är att han har spelat alla sina karriärkort rätt.«
Det senaste året kan, för att travestera Storbritanniens drottning, liknas vid ett »annus horribilis« för tv4.  En programdirektör som misstänks för fiffel i mångmiljonklassen. En grävande reporter som anklagas för att ha tagit emot svarta pengar. En politisk reporter som kysser statsministerns närmaste medarbetare i fyllan.

Samtidigt tjänar tv-huset mer pengar än någonsin tidigare. Schibstedt gav upp, Proventus likaså. Bonnier gick in som helägare med en hetsig politisk debatt som följd. Aktien avnoterades från börsen – med en suck av lättnad från vd Jan Scherman som inte var förtjust i vad han kallade kvartalshysteri och ständig fokusering på att skära kostnader.
Och det har han kanske haft rätt i, för efter uttåget från börsen har tv-huset fortsatt tjäna stora pengar.  Det beror till stor del sannolikt på konjunkturen, men också på en framgångsrik satsning på nischkanaler.
Så ägarna är nöjda, annonsörerna likaså. Men bland medarbetarna finns en del missnöje. Dels för att han syns mer i andra medier än vad han gör på den egna arbetsplatsen, dels för att det sparas på redaktionerna samtidigt som annonsörerna blir bortskämda med glamorösa fester.

En tidigare styrelseordförande för TV4 lär ha uttryckt att Janne Scherman är schizofren. Själv beskriver han i en intervju i Expressen 1998 sig som en typisk Tvilling; »Mångsidig, impulsiv, arbetsnarkoman och allmänt odräglig«. Och enligt dem som jobbar eller har jobbat med Scherman så verkar det vara en hyfsat korrekt självbild. De tecknar bilden av en slug och konspiratorisk, ja i det närmaste machiavellisk, maktstrateg. En benhård realist och ett beräknande kontrollfreak som samtidigt är en sympatisk, uppskattad och djupt empatisk chef.

När Jan Scherman utsågs till vd för TV4 2001 fanns det de som betvivlade att en murvel skulle klara av att hålla det ekonomiska greppet kring kanalen. De fick fel.
»Jag har aldrig haft en chef med så dubbla kompetenser som Janne«, säger en medarbetare. »Han kan både driva bolag med allt vad det innebär med ekonomi och administration, och samtidigt vara mänsklig och kreativ. De senaste åren har han dessutom utvecklats som entreprenör.«

Man skulle kunna tro att Scherman i dag är en försvagad chef. Han leder en kanal som befinner sig på svältgränsen efter ett stentufft sparpaket. En organisation som, enligt flera personer, präglas av en hopplös byråkrati och onödiga revirstrider. Och som dessutom har drabbats av en rad allvarliga skandaler.

Men trots ett pyrande missnöje på redaktionsgolven sitter Scherman säkrare än någonsin. Och den främsta anledningen till detta är ekonomisk: tv4 beräknas göra en vinst på minst en halv miljard kronor för 2007. En annan orsak är att det inte finns någon given efterträdare till vd-posten.
 »Han har varit här längst och kan mest«, säger en person. »Det finns ingen som kan slå honom på fingrarna när det gäller någonting.«
Dessutom är Scherman fortfarande ganska populär, både som person och chef.
»Janne kommer ihåg folk och snackar med alla från programledare till ljudtekniker«, förklarar en person. »Han har en förmåga att närma sig människor, att slå sig i slang och ta en öl som är en stor personlig tillgång för honom.«
Flera personer, däribland han själv, har hävdat att bakgrunden till Schermans framgångar finns i barndomen. Pappan var företagsläkare på Saab i Linköping och ställde stora krav. Bara de bästa betygen dög och sonen lärde sig snabbt att bli duktig. Och duktig har han sedan fortsatt att vara.

»Vad du än ger Janne för jobb så kommer han att vara en duktig pojke och sköta det bra. Man kan lita på att han levererar«, konstaterar en före detta chef och mediemogul.
»Janne klarar helt enkelt inte av att göra ett dåligt jobb«, säger en vän. »Ska han bli vd så läser han alla ekonomiböckerna och lär sig vad p/E-tal är för något. Halvdant finns inte för honom.«

1989 fick han Stora journalistpriset tillsammans med kollegan Göran Ellung för en granskning av Jas-projektet. Året därpå lämnade han ett chefsjobb på »Aktuellt« och gick över till tv4, där han byggde upp »Kalla Fakta« och samhällsredaktionen.

1998 blev han, efter ett visst tumult, utsedd till programdirektör. Styrelsen och ägarna ville från början inte ha honom: »Den mannen kan vi inte ha för att han kommer att steka all underhållning och skita i ekonomin. Och så kommer han att fortsätta att skriva sina debattartiklar, det kan man inte göra om man sitter i ett företags ledning«, ska de ungefärligen ha uttryckt, enligt Scherman själv.

Anledningen till att vi vet detta är att Scherman snabbt och listigt löste diskussionen genom att på bästa plats i Expressen förklara att han »högaktningsfullt tänkte skita i« de oskrivna lagarna. Bättre att förekomma än att förekommas.

Det är ingen händelse att det står en uråldrig bok om kinesisk stridskonst i bokhyllan i direktörsrummet på Fyran. Boken är samma klassiker som används på Militärhögskolan och Scherman citerar den gärna och ofta.
»Janne kan allt om maktspel och är dessutom mycket road av det«, förklarar en nära medarbetare.

En analys över hur Scherman under vintern har hanterat diskussionen om samarbete mellan Bonnierföretagen visar att han återigen har agerat strategiskt:
»Janne Scherman är kejsaren på TV4«, förklarar en tidigare medarbetare. »Nyligen hatade han allt inflytande från Bonnier. Men sedan hörde han skrammel om att företagen måste bli bättre på att samarbeta …«
Vips dyker det upp en debattartikel där Scherman klagar över att Bonnierföretagen är dåliga på att samarbeta. Genom att gå i bräschen för frågan äger han den plötsligt.
»Janne är stark i anden ända tills han byter ande. Då är han lika stark i den anden. Han är sällan långsiktig, det viktiga för honom är att få sätta ner foten.«

Som nybliven programdirektör på tv4 hade Scherman höga ambitioner. Folkbildning, public service och balans var nyckelorden. »Tingeltanglet« skulle skäras ned. I dag talar han inte i de termerna längre.
»Schermans integritet och trovärdighet bygger på gamla segrar. Visst, han kan föra ett intelligent samtal om journalistik. Men i valet mellan public service och god lönsamhet väljer han det senare«, konstaterar en redaktör.
Återigen; föränderlighet. Eller kanske anpassningsförmåga. Eller till och med fåfänga.

Ett annat exempel på Schermans förmåga till förändring gäller hans humör. Tidigare var han illa beryktad för sina vredesutbrott.
»Han kunde bli galen när han var förbannad och skrika på ett väldigt otraditionellt sätt. Och folk skrek tillbaka. Men de som aldrig hade varit med om det kunde bli rädda.«
Men sedan flera år tillbaka går Scherman till en chefscoach, som har lärt honom att tygla sin vrede. Numera är utbrotten inte lika vanliga, även om han fortfarande lär högakta dem som vågar ta en kamp.
»Janne vill ha människor som säger emot. De som kryper har han inte samma förtroende för. Samtidigt odlar han sitt gäng med människor nära, ett slags hov som stöder honom i vått och torrt.«

 Precis som han alltid har varit duktig på att fixa pengar åt sina redaktioner, så vet Scherman också var man kan skära. »Han kan med rätt övertygelse säga att ’de där tjänsterna behövs inte, jobba hårdare i stället’. Han blir ändå inte impopulär.«
Som nybliven vd på TV4 2001 gick Scherman rakt in i en djup lågkonjunktur. Företaget blev tvunget att genomföra tuffa nedskärningar.
»Sparpaketet tog Janne rätt hårt«, säger en vän. »Han ser de mänskliga aspekterna av alla beslut.«

Många misstänker att det var sparpaketet som förändrade Schermans synlighet på kanalen och i grunden organisationens kultur. För de senaste åren har Scherman, som tidigare ofta vandrade omkring ute på avdelningarna, mest suttit inne på sitt rum. Samtidigt har kanalen fått en mängd nya mellanchefer och en byråkratisk organisation.
»Det är en väldigt hierarkisk organisation där den överställda chefen inte får gå in på den underställdas revir och vi antar att det är därför som Scherman inte längre går in på redaktionerna«, förklarar en journalist.
»Organisationen håller på att göra oss galna«, säger en annan.

Andra menar att hierarki är omöjlig att undvika i ett företag som numera omsätter mer än tre miljarder kronor.
»Janne kan inte vara tillgänglig för alla. Det är en ren överlevnadsfråga. Men eftersom han var så tillgänglig tidigare uppstår en svekdebatt bland dem som varit med länge.«
Men ute på redaktionsgolven jäser likväl ett visst missnöje i takt med att den ekonomiska situationen för kanalen förbättras. Journalisterna undrar när vinsterna ska komma de hårt bantade nyhetsredaktionerna till godo. Några beskriver en ångestfylld situation, där de som överlevt utrensningarna försvarar sina positioner med näbbar och klor. Andra talar om en produktionsfabrik.

I ett debattinlägg i Dagens Nyheter i slutet av januari kom svidande kritik från medarbetare på lokal-tv-stationerna mot företagsledningen. TV4 Sverige beskrivs i
inlägget som ett företag i kris, där arbetsvillkoren är under all kritik.
Den senaste tidens skandaler har inte förbättrat stämningen. Och många hävdar att Jan Schermans krishantering har svajat:
»Han har låtit småcheferna fladdra fritt. Själv har han varit väldigt inaktiv. Visst, man kan hävda att skandalerna inte är Jannes ansvar – men borde de inte vara det?«
»Genom sin hantering av Trond Sefastsson-affären har Janne tappat en del cred här på kanalen«, konstaterar en av Fyrans mest rutinerade medarbetare.
 »Många tycker att ledningen skulle ha låtit någon utomstående göra en undersökning direkt. Då skulle det inte ha skvätt så mycket på alla oss andra.«

Schermans kritiker hävdar att skandalerna kan ses som ett tecken på att det inte är ordning och reda i tv-huset. Den samhällsbevakning som utåt sett ser stor och seriös ut går i själva verket på kryckor, och många medarbetare är inne på tillfälliga avtal.
»Det är ett systemfel. Janne försöker hela tiden göra det till personfrågor, vilket är en typisk härskarteknik. Men det är ett systemfel och han är ansvarig.«
Att dansa med annonsörer och svänga in några miljoner till ägarna är en sak, men att få med medarbetarna på noterna är någonting helt annat.