Hej, frågan är om man någonsin kommer tillbaka till sitt forna jag efter att ha förlorat en nära familjemedlem? Jag skulle nog göra lite av allt faktiskt. dels så verkar det ju vara väldigt kort tid efter makens bortgång så hon behöver förmodligen lite tid. Men jag skulle samtidigt erbjuda henne en samtalskontakt hos företagshälsovården, och där kan du som arbetsgivare prata med dom om att diskutera med henne hur hon ska kunna förhålla sig till sitt arbete proffessionellt och samtidigt klara av att sörja klart. Jag skulle inte acceptera att min medarbetare tackade nej till det. På jag tror inte att du som chef i det här läget skall disktuera hennes bristande förmåga just nu, utan låta samtalskontakten sköta det. Men i längden måste man nog tänka sig det och då ur utgångspunkten att man förstår hennes situation men att man så småningom måste kunna sköta sitt arbete och hantera sorgen samtidigt.

Du kan inte förvänta dig att någon som förlorat en nära anhörig ska fungera “som vanligt”. Det tar olika lång tid att komma igenom sorgearbete men tid tar det. Jag skulle i detta läge ta in någon som kan utföra delar av hennes arbete för att inte ytterligare förvärra hennes situation och för att få arbetet att fungera. Samtidigt måste man kunna kräva att hon ser till att få stöd någon annanstans om hon inte vill prata med dig och vill arbeta istället för att vara sjukskriven.

Jag förstår att du känner dig villrådig i en sådan situation. Har själv förlorat ett barn och återgick till arbetet i princip omedelbart. Det passade mig bäst och jag hade inga problem med att prestera. “Prestationsproblemet” fanns däremot på hemmaplan. Som flera andra har sagt här så tar sorgearbetet tid. Det är olika men 2-3 år är ganska vanligt. Som chef har du ett ansvar för såväl verksamheten som för din medarbetare. När det gäller verksamheten håller jag med om att du skall försöka avlasta genom extern eller intern hjälp. Du hamnar då i en situation där du förmodligen måste förklara detta för din medarbetare vilket kan vara svårt utan att du uppfattas som kritisk. Här kan jag inte ge några råd eftersom det inte hände mig. När det gäller övrigt stöd till henne i hennes sorgearbete är det inget du/företaget har att göra med. Du kan ABSOLUT INTE ställa krav på att hon skall söka hjälp, det är helt upp till henne själv. Det är dock jättebra att du har ebjudit henne hjälp. Om hon vill prata med dig så skall du ta detta som en stor komplimang. Det betyder att hon har ett stort förtroende för dig men bli inte besviken om hon inte vill. Om hon någon gång öppnar sig så tänk på att inte försöka “lösa hennes problem” utan lyssna, lyssna och lyssna. Många (däribland jag själv) har/hade ett behov av att prata om samma saker om och om igen vilket säkert kan vara tjatigt men så är det. Tänk också på du inte behöver vara världens bästa chef och göra allt rätt. Som i de flesta situation räcker det med att du försöker och med största sannolikhet är tillräckligt bra. Lycka till!

1   Var tydlig med att du har respekt för att hon genomgår en av sina svåraste perioder i livet
2   Visa beredskap att lyssna men ta inte på dig alltför mycket stödjande samtal, det tar mycket tid och kraft och du är inte proffs på det
3   Rekommendera terapeutisk hjälp och påminn om att företaget kan bistå med finansieringen
4   Var tydlig med att du måste ta hänsyn till företagets kunder och resultat
5   Var tydlig med att du inte har samma prestationskrav som tidigare
6   Ge henne inte alternativet att avstå från resursförstärkning eller minskad arbetsbörda under en period
7   Tolerera starka känsloyttringar i anslutning till beslut som hon ogillar
8   Informera medarbetarna om situationen och att den drabbade kollegan mår bäst av att bli behandlad som vanligt
9   Följ upp hennes arbete och förändra (öka eller minska) när du ser att det behövs
10   Ha inte för höga krav på dig själv: detta är en svår situation med både framgångar och bakslag

“Det har nu gått några veckor sedan begravningen, men hon har fortfarande inte kommit tillbaka till sitt forna jag. Hon missar deadlines och presterar inte lika bra som tidigare.”

Jag blir väldigt bekymrad när jag läser detta. Det låter som att du är förvånad. Jag förstår att du är bekymrad och inte vet hur du ska hantera situationen. Har man inte varit i nära kontakt med ett sorgearbete är det svårt att veta hur man ska agera och vad man kan förvänta sig. Vad har du själv som chef för hjälp? Har du en mentor eller annan samtalspartner att vända dig till, någon med lång erfarenhet av ledarskap och personliga relationer? Om inte - skaffa dig en omedelbart! Du har ett stort ansvar: för din verksamhet, för era kunder, för din medarbetare i sorg och för dina andra medarbetare. Det är en oerhört svår balansgång och du måste klara av den. Du behöver inte vara världsbäst på det här och du har full rätt att göra misstag utan att världen går under, men du behöver behålla din egen och dina medarbetares energi, och om ni börjar känna er tyngda under den nya situationen finns risken att någon mer (du?) börjar må dåligt. Jag tror inte att det räcker med att få sporadiska - om än väldigt goda - råd på en webbsida, utan du behöver någon att bolla med under en lång tid.

Jag tror liksom de flesta andra här att din medarbetare behöver få slippa alltför hårda krav under en tid, och det bästa du kan göra då är att ta in någon som kan avlasta er. Du bör vara beredd på att sorgearbetet tar tid och att det måste gå i den takt som passar din medarbetare. Erbjud samtalshjälp genom företagshälsovården eller annan bra kontakt, men kräv inte att hon ska tacka ja till den. Visa bara att den hjälpen finns, och återkom med erbjudandet längre fram så hon förstår att hjälpen finns där när hon är mogen att ta emot den.

Jag tror att det är bra att hon är på jobbet, även om det kanske är bra för henne att vara hemma någon eller några veckor i början. När hon är på jobbet ska hon ha rätt att dra sig undan, men inte tillåtas isolera sig. Hon kanske inte kan engagera sig i allt som händer, men hon får se hur livet faktiskt fortsätter trots det som hänt, och hon får höra alldagligt prat och skratt. Så småningom kan hon själv åter både engagera sig och skratta, även om det kanske tar tid och även om det kanske kommer många och långa perioder när hon växlar mellan skratt, gråt och uppgivenhet.

Sorg är en lång process som inte kan styras. Ha tålamod. Man kan tro att någon slutat sörja för att hon skrattar allt oftare. Så är det inte, men med tiden får andra delar av livet mer utrymme, sorgen blir mer hanterlig och hoppet och livsglädjen kommer tillbaka.

Viktigt att komma ihåg är att sorg *kan* leda till depression. Därför är det extra viktigt att en sörjande person har ett bra socialt nät omkring sig som kan uppmärksamma varningssignaler i tid.

Det har gått 14 dagar sedan hennes man dog och du är förvånad över att hon inte har kommit över detta än…
Vad är detta? Människor är inte robotar. De är varelser med känslor. Har du någon gång älskat någon som har dött?