Nina Anderson, koncernchef Sirius Humanum: »Badbryggan är mitt andrum«

Hon jobbade 18 timmar om dagen och hann knappt äta. Till slut svällde kroppen upp av utmattning. Det blev ohållbart. Nina Anderson, koncernchef på Sirius Humanum, insåg att hon behövde hitta tid för pauser. I dag är badbryggan hennes fredade zon.

Nina Andersons hem är inredningstidningsvackert. Redan i entrén möts man av solens strålar genom ett panoramafönster som ramar in utsikten över sjön Magelungen intill. Där, några hundra meter bort, kan man se badplatsen dit hon går nästan varje morgon året om för att starta sin dag.

I vardagsrummet finns ingen tv, inga högar med tidningar, inga böcker. I stället en sprakande brasa, ett staffli och ett vitrinskåp med garnnystan som hon själv har färgat. Katten Oliver stryker runt benen. Det är nästan för vackert och fridfullt för att kännas äkta.

Men när hon berättar om sin bakgrund är det lätt att förstå varför hon har inrett hemmet till en oas.

När Nina Anderson tog över familjeföretaget Sirius Transport från sina föräldrar 1991 började en kaosartad tid. Under fem år monterade hon och brodern ner företaget från 250 anställda till dryga 20-talet. Sedan sålde brodern ut sin del och Nina Anderson tog över hela företaget – för att expandera igen i rekordfart. I dag har företaget 1 500 anställda och har utsetts till ett »Superföretag« av tidningen Veckans Affärer.

Men den snabba tillväxten höll också på att leda till en superkatastrof, för Nina Andersons hälsa.

När det var som intensivast hann hon knappt äta. Att i det läget få tid över till reflektion var uteslutet.

»Jag gjorde allt själv. Jag jobbade i trafikledningen, lade anbud, rekryterade, köpte bussar …«

Arbetsbelastningen hade sitt pris. Kroppen sa stopp.

»Efter några år trodde jag att jag skulle dö. Hela min kropp började svälla upp och jag började se vita prickar framför ögonen. Jag var så utmattad.«

Hon visste att hon var tvungen att göra något drastiskt. Hon behövde tid för andrum. Lösningen blev att skaffa en hund. För andra förknippas det kanske med ännu mer krav och förpliktelser, men för Nina Anderson ledde valpen Triton till en dramatisk förändring i hennes liv. Plötsligt fick hon fredad tid.

»Han gav mig det jag behövde bäst – naturliga pauser i vardagen. Jag fick lunch, eftermiddagsraster och en promenad på kvällen.«

Redan efter några veckor märkte en av medarbetarna skillnad på hur Nina Anderson mådde.

»Att skaffa hund är det bästa du har gjort. Nu är du människa«, kunde de säga.

Hunden gav henne en insikt om vikten av raster i vardagen. I dag finns Triton inte längre med i hennes liv, men hon har hitta ett annat sätt att få andrum och paus i vardagen – badbryggan vid sjön hemma en bit från huset. Här inleder hon året runt sina dagar med ett dopp, i avskildhet från omvärlden.

»Vägen ner dit är en vandrande meditation. Jag ber en bön stående på bryggan, tar in naturen och hoppar sedan i.«

Badet blir en rutin som kickstartar henne och vänder tankarna från mörka till ljusa.

»Jag får lätt morgonångest. Att simma en stund samlar ihop mig och mina tankar.«

Att vara helt med sig själv och sina tankar är för henne ovärderligt som chef.

»Om man har personalansvar, måste man ibland ta beslut som inte är så kul. Då måste de besluten vara helt förankrade i dig själv. Jag tror inte man komma dit om man inte underhåller sin reflekterande sida.«

Ninas checklista

• Stå för det som är viktigt för dig.
  Säg ja till det du verkligen vill och nej till det du inte vill. 
• Se vad du gör rätt.
  Tänk efter vad det är i ditt liv som skänker dig lugn, och som du kan göra mera av.
• Hemmet – en frizon.
  Låt tv:n vara i ett separat rum. Städa undan prylar som stör.
• Umgås med djur.
  När du är med djur tränar du på att vara närvarande.

Robert Karjel, divisionshef helikopterflottiljen Linköping: »Jag stänger min dörr och skriver«

Många drömmer om att ge ut den stora romanen. Lika många har halvfärdiga bokmanus liggande i byrålådan – som bara skapar mer prestationsångest.
Men Robert Karjel, stridspilot, chef vid helikopterflottiljen i Linköping och pappa till två tonårsdöttrar har gett ut fyra böcker.

Genast får man bilden av en superplanerad övermänniska. Men det vill han inte skriva under på.
»Det är inte så att jag är jätteeffektiv och har väldigt god planering. Min fru skulle skratta om jag påstod det. Men jag är bra på att inte hamna i saker som äter upp min tid. Jag är inte den som anmäler mig frivilligt när konst­åkningsklubben behöver en kassör till exempel.«

Att skrivandet blev hans frizon är en slump. Intresset för berättande väcktes oväntat i samband med att han skulle springa in ett par nyköpta löparskor i Dallas, Texas 1989.
Under joggingturen började en historia att spela upp sig som en film i hans huvud.
»Den bara kom av sig själv. Jag behövde inte hitta på något. Det var en overklig upplevelse.«

Direkt efter löparrundan skrev han ner historien. Det blev ett synopsis. Men det tog sju år innan han var tillräckligt nöjd med manuset för att våga skicka in det till ett förlag.
1997 publicerades hans debutroman, thrillern »Gå över gränsen«. I höst kom hans fjärde bok ut, »De redan döda«.

Sedan dagen efter joggingturen har skrivandet varit hans tillflyktsort och fristad från ett annars intensivt liv. Hemma har han ett särskilt rum där han går in och bokstavligen stänger omvärlden ute en stund – både jobb och familj. Visst kan den stängda dörren mot fru och barn ibland ge honom dåligt samvete. Men han känner samtidigt att författarskapet har gett hans döttrar upplevelser som andra barn inte har fått.

»Jag gjorde ofta researchresor förut och då tog jag med mina barn. Det var fantastiska upplevelser. Jag och min äldsta dotter korsade den libyska öknen tillsammans när hon bara var sex år gammal, och med min yngsta dotter reste jag runt i USA.«

För Robert Karjel är lockelsen med skrivandet att han får vara i en bubbla som han själv kan kontrollera helt och fullt.
»I allt annat i livet är det så ofta omständigheter som påverkar slutresultatet. Skrivandet är min egen värld, en plats där man helt oförblommerat är sig själv. När det blir bra är det förknippat med ett oerhört lugn.«

Robert Karjel är övertygad om att hans konstnärliga sida gör honom till en mer mångfacetterad chef.
»Skönhet är viktigt för att vi ska fungera som människor. Och skönhet kan vara en skicklig formulering, en tilltalande maträtt, en vacker man eller kvinna. Skönhet påverkar hur du fungerar också som chef.«
Han tror också att det är viktigt att ha stunder i privatlivet där man får förkovra sig i något och låta det ta tid.
»För mig är det viktigt med stunder för reflektion, att inte bara hasta igenom saker. Det är roligt att känna att man är duktig på något. Jag mår bra av att göra  svåra saker.«

Roberts checklista

• Du måste offra något.
  Var medveten om att om du verkligen vill ha en fredad zon, måste du försaka något annat.  
• Rannsaka dig själv.
  Är din drivkraft stark nog? Om din motivation är svag kanske du inte orkar välja bort andra saker.
• Skapa tid.
  Inse att ledig tid inte plötsligt bara uppenbarar sig. Du måste själv skapa stunder då du kan ha en frizon.