Det är inte så enkelt som ”Du tar ut soporna och jag dammsuger”. I parrelationer ligger det många känslohundar begravda. Känslohundar som gläfser och skäller och morrar hotfullt under enkla fraser som: ”Du kommer aldrig i tid!” eller ”Kan du aldrig komma ihåg någonting? Jag blir gaaalen!”

Det är så många känslor, så många rädslor och så mycket sårbarhet som vi bär med oss in i vår kärleksrelation. Det är där vi vågar öppna oss, det är där vi kommer närmast en annan människa. Och det är där våra begravda hundar börjar gläfsa.

TA FREDRIK OCH ANNA till exempel. De hade alltid hjälpts åt med städningen och aldrig bråkat om den. Visserligen var Fredrik noggrannare och Anna lite slarvigare men det var inget problem. Tills plötsligt en dag då Fredrik började anmärka på Annas städning. Ena veckan var det smutsigt på undersidan av handfatet. Andra veckan var teven dammig.

Det tog ett tag tills de hittade hunden som låg begravd.

Anna hade blivit befordrad på sitt jobb och fast Fredrik var glad för hennes skull, kände han sig misslyckad jämfört med henne och i hans familj hade det varit en regel att en man skulle kunna försörja sin familj. Tjatet om städning var hans sätt att säga ”Du ska inte tro att du är så himla bra”.

KRISTIN OCH CARL hade ett gräl om dagen. Dag efter dag upp-
repade de samma gräl. Nästan som en ritual. Kristin frågade alltid om Carl kunde hjälpa henne med middagen när han kom hem från chefsjobbet.

Han muttrar något ohörbart och börjar läsa kvällstidningen. Hon ger upp, fixar klart middagen. När den är klar säger hon till Carl, han säger ”Jag kommer”, men gör inte det.

Men när de började reda ut detta dagliga dilemma med en rådgivare visade det sig att det rörde sig om helt andra saker. Här låg två sura hundar begravda.

Kristin vill egentligen fixa middagen själv, men hon vill att Carl ska uppskatta henne för att hon gör det. Carl blev irriterad över frågan för han tyckte att när han kom hem uttröttad borde Kristin som kommit hem två timmar tidigare förstå att han var trött. Bägge ville ha uppskattning och visade det på ett bakvänt sätt.

De grävde upp de blyga ”jag-vill-ha-uppskattning”-valparna som låg begravda och ändrade sin middagsrutin.


MARTIN OCH SUSANNE körde med dolda budskap.

Martin tjatar ofta om att Susanne inte ägnar sig tillräckligt åt barnen sedan hon blev chef. Susanne fattar inte vad han menar. Barnen är hennes första prioritet.

Det Martin egentligen vill säga är att han tycker att hon inte ägnar sig tillräckligt åt honom. Men att erkänna sitt behov känns skämmigt och sårbart så därför ”skriver han om det” till att gälla barnen.

Susanne å sin sida har börjat klanka på att Martin inte tar sin del av jobbet hemma. Men det hon egentligen vill säga innerst inne är: ”Stötta mig nu. Jag behöver dig känslomässigt”.

Lösningen kom när de satte sig ner och frågade varand-
ra: ”Vad menar du egentligen?” När de vågade erkänna sina egna behov hittade de tillbaka till varandra.

Läs även I nöd och lust del 2 och  I nöd och lust del 1