Det är lunchdags och ut genom porten på Justitiekanslerns kontor på
Riddarhustorget i Stockholm kommer en samling hungriga jurister. I dag
är chefen med – justitiekanslern Göran Lambertz äter gärna lunch tillsammans med sina medarbetare. Han är inte en chef som  har behov av att hålla distans till dem han chefar över.
»Göran är en ganska vanlig person, som aldrig sätter sig på några höga hästar«, intygar en medarbetare. »Jämfört med andra chefer jag har haft är han mycket mänsklig och litar på att chefsrollen i sig skänker auktoritet utan att han behöver agera för att förstärka den.«
Det är slående många varma omdömen både om Göran Lambertz person och om hans ledarstil som kommer från medarbetarna, både tidigare och nuvarande.
Mänsklig, lyssnande, antiauktoritär och omtänksam lyder de så gott som samstämmiga vitsorden. Och då ska man komma ihåg att detta yttras av människor som i egenskaper av höga jurister har som jobb att alltid väga ord mot ord – å ena sidan, å andra sidan – innan man avger ett svalt slutbetänkande.
Med detta i åtanke inser var och en att oktanhalten i omdömena är hög.

Göran Lambertz har retat gallfeber på en stor del av landets högsta jurister sedan han utnämndes till justitiekansler 2001. Hans starka rättspatos och integritet var visserligen kända, ändå var det nog en och annan som undrade vem de hade satt som rättssamhällets trädgårdsmästare.
»Många domare anser att de har fått sitt uppdrag av Gud och avskyr blotta tanken på att deras beslut kan behöva granskas, eller kvalitetssäkras«, berättar en annan. »Man accepterar helt enkelt inte att en utanförstående har synpunkter på hur de fullgör sina uppgifter och om det dessutom är en person med makt så blandas ilskan med rädsla.«
»Man kan ana att många på justitiedepartementet tycker att han är som en vagel i ögat. De kunde väl inte ana att den så plikttrogne och skicklige rättschefen skulle förvandlas till en kontroversiell och publicitetsglad jk, som räds varken f-n eller polisfacket«, säger en tidigare kollega.

Ett av bråken utbröt när Göran Lambertz intervjuades i Ekots lördagsintervju och rakt in i mikrofonen sa att han trodde att det hände att poliser ljög i rätten.
Sedan dess har det rullat på. Han har åtalat Expressens chefredaktör Otto Sjöberg för artiklar om skådespelaren Mikael Persbrandt (Sjöberg fälldes), han har tillsatt en utredning för att granska rättsfall där personer som dömts för grova brott i efterhand har friats (slutsats: det finns fler oskyldigt dömda i svenska fängelser). Och senast tillkännagav Lambertz att han tänker granska hur krogvakterna i storstäderna uppträder mot gäster och i rätten.
Bland medarbetarna på Justitiekanslern finns två parallella uppfattningar om den debattglade chefen: »Det är kul att arbeta med en chef som väcker uppmärksamhet.« »Himmel, det här betyder bara ännu mer jobb för oss andra!«

Polisintervjun sändes en lördag och de närmaste dagarna höll medarbetarna på att drunkna i anmälningar om ljugande poliser.
»Efter det bad vi honom förbereda oss om något liknande skulle inträffa i framtiden«, minns en som var med. »Folk ringer ju hit och då verkar det lite konstigt om vi inte vet vad vår egen chef har sagt eller skrivit eller vad han menade. Sedan dess redogör han för sina engagemang och vilka frågor som ska tas upp vid våra måndagsmöten.«
»Vi diskuterade detta med Göran, men han stod på sig och tyckte att det han hade sagt var så viktigt att vi fick lov att acceptera vissa olägenheter«, säger en medarbetare.
»Göran vågar utmana och jag tror att han gillar när det blåser«, säger en annan. »Han är alltid klar över vilka konsekvenser hans uttalanden kommer att få och är förberedd. Ibland, men inte alltid, förbereder han också oss medarbetare på att det kan bli liv i luckan.«
»Visst ökar arbetsbelastningen när Göran har uttalat sig«, instämmer en annan. »En medarbetare kan få sitta hela dagen och tala med folk som ringer från anstalter för att hävda att de är oskyldigt dömda. Men det måste man kunna ta om man vill jobba här, tycker jag.«

 Nu finns det ju flera sätt att hålla sig informerad om chefens planer. När Göran Lambertz ber sina medarbetare om vissa underlag kan de rutinerade redan då räkna ut vad klockan är slagen.
Göran Lambertz är en ovanlig jurist, enligt många av hans medarbetare. Men när de ska berätta på vilket sätt han skiljer sig från sina juristkolleger börjar man undra hur det är ställt på andra arbetsplatser inom rättssystemet.
»Göran bryter mot mönstret inte minst bland domare och i domstolar«, berättar en med insyn. »Där lyssnar man nästan uteslutande på den med högst rang. Göran lyssnar på den som har något att säga.«
»På domstolar straffas man om man opponerar sig. Hos Göran uppmuntras diskussioner och fördjupning«, berättar en medarbetare.

Ändå har Justitiekanslern – myndigheten, alltså – en strikt hierarkisk struktur såtillvida att det är justitiekanslern – människan, alltså – som ska ta besluten. Ärendena bereds av en stab medarbetare, men det är Göran Lambertz som svarar för dem.
De ärenden som Justitiekanslern, jk, ska bevaka utgör rena smörgåsbordet. Bland annat är jk ombud för staten och kan besluta om statliga skadestånd till enskilda och ersättningar till frihetsberövade. Myndigheten agerar åklagare vid tryck- och yttrandefrihetsbrott och är den myndighet som ska hjälpa regeringen med råd och utredningar i juridiska frågor. jk har även frihet att på eget initiativ granska myndighetsutövare.
För en juridisk finsmakare som Göran Lambertz är det naturligtvis mums att få sätta tänderna i en så varierad kost. Och då kan det vara svårt att hålla fingrarna från delikatesserna.
Som ung chef hade Göran Lambertz svårt att delegera, berättar tidigare medarbetare, men i dag är det ingen som klagar över att chefen petar i detaljer. Om det hänger ihop med att han nu är högsta tuppen i en hierarkisk organisation eller om han verkligen har bättrat sig låter vi historien avgöra.
»Jag minns i alla fall att han var lite för pigg på att gå in och peta i ärendena«, berättar en tidigare medarbetare. »På samma sätt som han gärna gick in för att lösa konflikter utan att det kanske var nödvändigt. Jag har en känsla av att han hellre lägger sig i en gång för mycket än en gång för lite. Oavsett ärendets art.«

 Principfast är ett ord som återkommer bland omdömena. De flesta uppskattar att ha en chef som står för sina principer – och beslut – andra tycker att han gott kunde vara lite mer flexibel.
»När Göran har bestämt sig går det nästan inte att få honom att ändra sig«, säger en som har försökt. »Det är väl bra när man står på hans sida, men det känns hopplöst om man befinner sig i opposition.«
Detta är dock ingenting som får medarbetarna att tveka att ta en debatt med chefen. Tvärtom.
»Göran inbjuder till diskussion och det är högt i tak på Justitiekanslern.«
»Han är också öppen för att andra än han själv kan ta initiativ till en JK-granskning. Tycker han att det är okej tar han snabbt beslut så att granskningen kan dra igång.«
Konungariket Sverige har i Göran Lambertz fått en justitiekansler som har lätt att fatta beslut, gör det delvis intuitivt (så gott det låter sig göras inom lagens ramar) och är idérik. Ibland kan infallen komma lite för snabbt, även för honom själv, men då skäms han inte för att lika snabbt dra tillbaks dem.
Han är dessutom en ämbetsman i tiden, som i alla fall i teorin tar fulla ansvaret för sin kaffevecka på jobbet, ser till att nyanställda snabbt kommer in i gänget och skapar en god stämning vid fikabordet.
»Göran är mycket underhållande och har alltid något intressant att berätta«, säger en fikasugen medarbetare. »Han gillar sport och film, men jag vet inte hur mycket han hinner gå vare sig på bio eller på fotboll.«
»Dessutom kan han diskutera livets allvar och bjuder inte sällan på episoder ur sitt privatliv. Eftersom han är så öppen, blir man lika öppen tillbaka. Ibland kan jag tänka ’men varför berättar jag det här för chefen?’«, avslöjar en annan.
Göran Lambertz är en chef som medarbetarna välkomnar på jobbet. Det är något med utstrålningen och förhållningssättet som man uppskattar.
»Det märks om Göran är här eller inte. Paradoxalt nog blir stämningen mer avslappnad de dagar han finns här.«

Men så var det herr justitiekanslerns personliga framtoning.
»Han är en otroligt skicklig och seriös jurist, som visar ett osedvanligt starkt rättspatos – för att vara jurist, alltså. Men hans yttre talar liksom ett annat språk«, antyder en försiktig medarbetare.
En tidigare kollega kostar på sig att vara mer rakt på sak:
»När han befordrades till rättschef på departementet gick han från rutiga flanell-skjortor till vita skrynkliga. Mer tror jag inte vi kan hoppas på.«¶