I efterhand, hur allvarligt var läget tycker du?
»Det var jätteallvarligt. Om inte staterna gått in så hade det blivit en kollaps.«

Vad gjorde du som chef?
»Det första man gör är att sätta sig in i situationen. Hur ser det ut? Vi hade möten var tredje timme från sex på morgonen till tolv på natten.«

Bodde ni på banken?
»Jag delade in oss i röda laget och gröna laget. Alla ska inte behöva gå och oroa sig hela tiden.
Vi i röda laget var 10-15 personer som var tvungna att ha ständig information och jobbade dygnet runt med att rädda banken.
– Vad levde ni på? frågade en reporter på ekot.Vi åt smörgåsar. Riksgälden fick sushi men det hade vi inte råd med då så vi fick äta våra smörgåsar. Men det var inte så att vi bodde i våra sovsäckar på banken.«

Vad kunde du i det läget säga till dina medarbetare?
»22 000 anställda behövde information, men det var 'business as usual' trots allt. Det enda som var farligt egentligen var att skrämma upp vanliga sparare så att de trodde att det inte var säkert att ha pengarna på banken. Att springa runt på stan med massor av kontanter eller ha pengarna i madrassen är inte bra.«

I kriser gömmer sig ofta ledningen. Låser in sig. Var det så hos er?
»Nej, man behöver naturligtvis inte vara tillgänglig hela tiden, men det gällde att säga nej till rätt saker så att prioriteringarna var rätt.«

Mitt i krisen chattade du med medarbetarna?
»Ja, det gör vi fortfarande. En halvtimme i veckan svarar vi på frågor via chat. Det är viktigt att de har bra svar på frågorna och vet vad som gäller.«

Som lök på laxen hamnade du i en mediestorm om din bonus?
»Det känns overkligt att vara del av något när ingen är intresserad av fakta på bordet. När man själv läste artiklarna fanns det ingen substans. Det var ingen idé att säga något.«

Det finns väl en Annika där också som tänkte "Vad det här är orättvist"?
»Under den tiden jobbade jag bara med nyemissionen och det kanske var bra. För jag hann inte med mig själv.«

Hur var det att gå till jobbet och se löpsedlarna?
»Det är klart att det känns och gör ont. Men man får stålsätta sig. Min syster ringde och grät efter att ha hört ett samtal om mig på bussen. Då insåg jag att det drabbar nära och kära runt omkring.«

Vad har du lärt av det här året?
»Man måste ha ordning och reda innan. Man måste veta vad man håller på med. Ha koll på sitt hantverk.
På det personliga planet har jag lärt mig hur många duktiga människor som finns runtomkring som är beredda att hugga i.
Hamnar man i ett drev är det bara att bita ihop för det spelar ingen roll vad man säger.«

Hur hanterar du rollen som mamma mitt i allt det här?
»Min dotter är för liten för att förstå vad som händer.
Hon tror att min sekreterare är min chef. 'Mamma tror du att du får gå för Cecilia?' brukar hon fråga.«