Sök på Chef.se
Chef logo

Fredag 25 maj 2012

 
Annonser:











STARTSIDA

ARKIV

UTBILDNINGAR

EVENEMANG

FORUM

FRÅGA EXPERTERNA

BLOGGAR

ANNONSERA

PRENUMERERA

OM CHEF


Räddaren i nöden
Cheftest. Hon tillträdde som lugnet själv i en skamfilad organisation. Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström har ökat insynen, återupprättat förtroendet och ingjutit nytt mod. Men nu är det krisläge igen.

Läs mer

Ledarligan – topplistan över de bästa och sämsta cheferna

Bild: Scanpix Vladimir Putin Nicolas Sarkozy Silvio Berlusconi
foto: Scanpix


De gör allt fel – men får ändå respekt

Cheftest.

Det finns inspirerande ledare, delegerande ledare och stödjande ledare. Och så finns det ledare som Vladimir Putin, Silvio Berlusconi och Nicolas Sarkozy.

Annons:

Ledarskapsomdöme:

Silvio BerlusconiSilvio Berlusconi

Ledarstil:    
Patriarkal och dominant med starka macho­inslag. Vill framstå som lands­fader, men imagen börjar bli allt mer naggad i kanten ju fler rättsskan­daler han är inblandad i.

Kommunikation:   
Toppbetyg. Har skaffat sig kontroll ­­över medierna och hans egna kommersiella tv-kanaler öser ut underhållning och verklighetsflykt medan nyheterna är hårt vinklade till Berlusconis fördel. Man kan tycka vad man vill om metoderna, men de fungerar.

Resultat:  
Tveksamma. Mycket snack och litet verkstad, även om det finns exempel på att han lyckats leverera. Bara att sitta kvar en hel mandatperiod i det italienska kaos som kallas inrikespolitik är en bedrift. Så på något konstigt sätt står han för kontinuitet.

Vad Berlusconi kan lära dig:    
Våga fatta beslut, var på plats bland medarbetarna där det händer och tala så att folk förstår. Och bevaka vad som sägs om dig själv.


Vladimir PutinVladimir Putin

Ledarstil:  
Auktoritär, militärisk och stel. En iskall taktiker som på många sätt framstår som en sovjetisk kvarleva och inte gör mycket för att ändra på den bilden. Är hellre fruktad än älskad.

Kommunikation:
Hårt styrda medieutspel bidrar till att befästa bilden av Putin som den starke ledare Ryssland behöver. Hans patriotiska retorik och arran­­gerade pr-bilder fungerar för­vånansvärt väl på hemmaplan.

Resultat: 
Blandat. Har etablerat Ryssland som ekonomisk stormakt, tack vare landets stora gas- och oljetillgångar. Ökad välfärd gör att även vanliga medborgare kan njuta av framgången. Men hans hårdföra Tjetjenienpolitik har misslyckats och terrordåd hotar fortfarande säkerheten inne i Ryssland.

Vad Putin kan lära dig:
Skäms inte för att visa upp din styrka och ge tydliga order. Se till att bli uppfattad som en enande kraft som inte har sina lojaliteter i bara ett läger.

Nicolas SarkozyNicolas Sarkozy

Ledarstil:   
Energisk och lynnig, näst intill manisk. Ordet dialog finns inte i hans vokabulär, i stället har han tagit för vana att köra över motståndarna. Stort självhävdelsebehov.

Kommunikation:
Mer informell än vad som anses lämpligt i Frankrike. Magplask som när han kallar kravallande förortsungdomar för »slödder« drar ner betyget och har gett honom rekordlåga opinionssiffror.

Resultat:
Har genomdrivit förändringar på arbetsmarknaden som inte varit populära men kanske nödvändiga. Längre arbetstid och högre pensionsålder river sällan ner applåder. Men rekordhög arbetslöshet, särskilt bland unga i förorterna, fläckar bilden.

Vad Sarkozy kan lära dig:
Det är inte var du kommer från som avgör om du lyckas, snarare vilka vänner du kan knyta upp med tjänster och gentjänster. Och att du kan köpslå även med dina motståndare.


Artiklar som länkar till denna:



Kurser som behandlar detta ämne:

Bli Bli medlem / logga in för att lägga till egna taggar.

En sak utmärker dessa tre män. De bryter konsekvent mot de flesta regler för hur en bra ledare och chef förväntas uppträda – och ändå har de nått maktens högsta topp och vinner val.
Någonting måste de alltså göra rätt, även om det kan vara svårt att tro när man följer deras framfart. Berlusconi med sina kvinnoskandaler, Putin som verkar sakna all empati och Sarkozy med sin maniska energi.

Uttrycket »förgiftat ledarskap«, toxic leadership, används ibland om denna trio. Den här typen av ledare delar vissa egenskaper. De har alltid rätt, kräver 100 procent lojalitet, tar inte gärna råd från nejsägare och är fixerade vid sina egna mål.

När Italiens premiärminister Silvio Berlusconi först gav sig in i  politiken gjorde han det utifrån sin plattform som stormrik företagsledare och oblyg mediemogul.
Journalisten Kristina Kappelin kom  i höstas ut med boken Berlu­sconi – italienaren (Brombergs). Den beskriver en man som med jämna mellanrum är inblandad i mutskandaler, med en minst sagt antik kvinnosyn och som skriker högt så fort han kritiseras i medierna.

Inte för att det senare inträffar speciellt ofta. Silvio Berlusconi äger själv tre tv-kanaler. Och här döljer sig en förklaring till varför italienarna har haft fördragsamhet med en ledare som stora delar av världen skakar på huvudet åt.

I Italien är tidningsläsandet inte på långa vägar lika utbrett som i exempelvis Sverige. Tv:n har en central plats i de italienska hemmen och indoktrineringen är så­­ledes massiv.
Och om tv-nyheterna kväll efter kväll matar tittarna med nyheter om premiärministerns förträfflighet, beslutskraft och beundran från övriga världen – varför ska man då välja en annan?

Fast den senaste tiden har bilden börjat krackelera.
När den 17-åriga, eh, dansösen, med artistnamnet Ruby haffades av polisen ringde Berlu­sconi polisen och i kraft av sitt ämbete krävde han att den unga damen skulle släppas.

Vilket också skedde – även om det tog regerings­­chefen några timmars övertalning per telefon.
Det finns mängder av anklagelser och rykten om Berlusconis pool­­partyn, »bunga bunga« som de kallas i skvallerpressen. Där frotterar sig höga politiker och andra makthavare med väldigt unga och väldigt lätt­klädda damer. Något som påminner om vikten för en chef att hålla fingrarna i styr och inte skämma ut  sig på firmafesterna. 

Affären Ruby är bara ett exempel på hur Berlusconi gång efter annan försöker – och lyckas – manipulera rättssystemet för att rädda sitt eget skinn. Han föraktar jurister och domare nästan lika mycket som han föraktar journalister och – faktiskt – politiker! Han drar sig inte för att »köpa« politiska motståndare för att få igenom sina lagförslag.

Silvio Berlusconi har dessutom en olycklig vana att omge sig med tvivelaktiga rådgivare. Flera av hans närmaste har suttit inne, låt vara för manschettbrott som mutor och korruption, men ändå.
Som rekryterare är han inget föredöme.

Så långt har Berlusconi således inget att lära svenska chefer. Men visst har han åstadkommit resultat också. Berlusconi är beslutsför som få och avskyr politiska långbänkar. Han har hållit flera av sina vallöften, framför allt till pensionärerna – en grupp som få politiker i väst har råd att stöta sig med.

Sopkrisen i Neapel gav honom tillfälle att visa sin handlingskraft, liksom hans sätt att hantera uppbyggnaden efter jordbävningen i l’Aquila i april 2009.
Han var snabbt på plats – med ett tv-team – för att informera sig om omfattningen och trösta de drabbade. Han lovade snabb återuppbyggnad och återvände flera gånger för att följa arbetet.

Förtroendet för honom steg, trots ett och annat konstigt uttalande om att de drabbade som bodde i tält »kunde se det som en campinghelg«.
 Fast det är ingenting mot den is­­kyla som Rysslands president Vladimir Putin har gett prov på genom åren. Ryssarna är inte bortskämda med ledare som visar deltagande, men hans agerande när den ryska atomubåten Kursk i augusti 2000 sjönk i Berings hav med 118 besättningsmän ombord väckte raseri.

Djupt nere i Ishavet låg ubåten, förtvivlade anhöriga vädjade om snabba räddningsinsatser och världen höll andan. Vad gjorde Putin?
Jo, han var på semester i sin ­sommarstuga på Krim. Först efter fem dagar avbröt han ledigheten, men då hade redan det ryska folkets förtroende för sin nye ­president fått sig en knäck.
Det här är ganska typiskt för Putins ledarstil.

Mi Lennhag är doktorand i statsvetenskap och Östeuropaexpert vid Lunds universitet. Hon beskriver Putin som en stark ledare av machotyp. Han ägnar sig gärna åt manligt härdande sysselsättningar som att flyga stridsflygplan, hästritter i Sibirien (gärna med bar överkropp), judo och bergs­bestigning.

Vladimir Putin är ett exempel på en politisk ledare som går hem i post-auktoritära stater, menar Mi Lennhag. Speciellt i länder där man har fullt upp med att skaffa mat för dagen.
 Vladimir Putin föddes­ 1952 i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Efter en juridisk examen vid Leningrads universitet 1975 gick han in vid KGB och 1998 blev han högste chef för FSB (som KGB heter efter murens fall).

Man kan misstänka att han inte var den ivrigaste demokratikämpen när Sovjetimperiet upplöstes och det nya Ryssland bildades, men det var vid den här tiden hans politiska blixtkarriär inleddes.

På nyårsafton 1999, på tröskeln till det nya millenniet, tillkännagav den dåvarande presidenten Boris Jeltsin sin avgång och att han hade utsett Vladimir Putin till sin efterträdare. Så sent som i augusti hade Putin utnämnts till premiärminister och bara fyra månader senare blev han alltså tillförordnad president. I mars 2000 bekräftade det ryska folket Jeltsins val i ett presidentval.

Det dröjde inte länge innan folket hade förlåtit honom för missbedömningen med Kursk. Ett tag var han till och med den politiska ledare som hade det högsta folkliga stödet i sitt land i hela världen.
Inte undra på att han klamrar sig fast vid makten. I linje med sitt nödtorftigt dolda förakt för demokratiska institutioner har han »bytt jobb« med sin premiärminister Dmitrij Medvedev när grundlagen förbjöd Putin att ställa upp i ännu ett presidentval.

I dag råder ombytta roller, Medvedev är president och Putin premiärminister. Nästa år är karensen över och det är åter fritt fram för Putin att kandidera till presidentposten.
 De skyhöga popularitetssiffrorna förlorar lite av sin glans när man tänker på hur Putin systematiskt förföljer oppositionspolitiker och har medierna i ett järngrepp. Ändå kvarstår faktum: bland ryska män och kvinnor är Putin ett föredöme. Kvinnorna faller för hans manliga utstrålning och männen beundrar hans starka ledarstil.

 I Sverige kan vi kosta på oss att le när vi ser pr-bilderna av en sammanbiten Putin posera med bar överkropp och fiskespö, men i Ryssland är gemene man stolt över sin välbyggde ledare. Han ser frisk och stark ut trots att han närmar sig de 60 och det värdesätts i ett land där medellivslängden för män är 61.

Detta gör Putin till en man som befolkningen ser upp till, en som inte dricker utan tränar och håller sig i form, som är vältalig och slår näven i bordet när det behövs.

Till vältaligheten hör också att han talar en Moskvadialekt – ett slags riksryska – vilket gör att han inte upplevs som alltför knuten till någon speciell region eller något konfliktområde. Oavsett var i Ryssland man bor kan man därför accep­­tera honom som sin representant.

Det är lätt att avfärda den putinska ledarstilen som något främmande för vår chefskultur, men visst finns det organisationer även hemma i Svedala där den skulle passa – med vissa modifikationer, förstås.
Mi Lennhag nämner spontant militären eller räddningstjänsten. ­

I sammanhang där det gäller att ge snabba besked, vara tydlig och basa över medarbetare som är beredda att inordna sig i en hier­arkisk ordning – då kan Putins ledarstil fungera.

När vi ändå är inne på stora egon är det omöjligt att förbigå Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Sedan han tillträdde i maj 2007 har han hunnit byta både fru och ministrar i en takt som få hänger med i.
I Frankrike är det presidenten som utser såväl premiär­minister som övriga ministrar. Efter val­segern chockade den konservative Sarkozy sina väljare genom att utnämna flera socialister till höga poster i rege­­ringen, bland annat utrikesmi­nistern. Allt enligt principen att för­­svåra för oppositionen genom att göra sina motståndare till allierade.

Han har också mer eller mindre ­­kullkastat den heliga franska makt­­delningsprincipen – instiftad av salig general Charles de Gaulle – och som går ut på att skilja presidentens makt från parlamentets. I Frankrike kallas denna maktdelning för den femte republiken.

Men uppenbarligen tycker Sarkozy att detta ger honom alldeles för lite makt. Därför omger han sig av ett antal rådgivare. Rådgivarna har olika ansvarsområden, exempelvis utrikespolitik, och förvandlar därmed hela regeringen till marionetter. »Sarko« bestämmer i  praktiken allting.

Enligt den femte republiken har premiärministern en särskild roll, nämligen att skydda presidenten. Det innebär traditionellt att presi­­­­­­­­denten kan skylla obekväma beslut på premiärministern, vars popu­laritet därför stadigt dalar. ­­En vacker dag går proppen och premiär­ministern måste bytas ut mot en ny syndabock, medan presidenten seglar vidare.

Men med Sarkozy har traditio­nen brutits. Premiärminister François Fillon är inne på sin sjunde mandat­period och är populärare än någon­sin hos medborgarna. »Sarko«, däremot, har de lägsta opinionssiffror som någon fransk president någonsin har haft.

Frågan är varför en maktmänniska som Sarkozy inte använder sig av den här möjligheten att öka sin popularitet.

Förklaringen kan vara att Sarkozy – i likhet med sin granne Berlusconi – inte är alldeles lilje­­vit i förhållande till rättvisan. Ett par korruptionsaffärer har förgreningar i obehaglig närhet av honom. Men så länge han är landets presi­dent har han immunitet och kan inte vare sig åtalas eller dömas.

Och det är nu Sarkozys taktiska geni visar sig. Det handlar om att se till att folk står i tacksamhetsskuld till honom. Läs och lär: Bedömare tror nu att om Sarkozy utser Fillon till ännu en mandatperiod som premiärminister kan det tyda på att han själv inte tänker ställa upp i nästa presidentval, utan i stället föra fram – Fillon.

Då gör han alltså »en Putin«, som satte Medvedev över sig själv för att själv behålla makten. Vilken position Sarkozy har tänkt sig att Fillon skulle tacka honom med är oklart. Men i tacket ingår säkerligen att inte behöva ställas inför domstol när immuniteten har upphört.

Det är typiskt för Sarkozy. Han är en mästare på att manövrera sig fram mot ett mål – det må vara president­palatset eller sin nya (tredje) fru, Carla Bruni, som han gifte sig med efter en rekordkort romans vars förvecklingar kunde följas i världspressen.

Även krisen i Libyen sägs Sarkozy kunna dra personlig nytta av för att stärka sin popularitet inför presidentvalet nästa år.

Nicolas Sarkozy är son till en ungersk invandrare och anses av många vara en uppkomling. Han är nämligen den förste president som inte är »Enarque«, det vill säga som inte har gått elitskolan Ecole Nationale d’Administration, ENA.

Sarkozy har slagit sig fram av egen kraft. Han har studerat juridik och statsvetenskap och gick tidigt med i det konservativa NPR, där han gjorde en snabb karriär.

I likhet med sina kolleger Putin och Berlusconi är Sarkozy en mästare på att förhala lagar som skulle kunna användas emot honom. I det fallet har han hjälp av konstitutionen.
I Frankrike måste alla lagar undertecknas av presidenten – och det gör han när han själv vill.

Slutligen talar även Sarkozy så att folk förstår. Han uttrycker sig på enkel franska och inte det uppstyltade språk som annars är vanligt i samhällstoppen.
Dessutom duar han sina med­arbetare – ett medvetet etikettsbrott som är avsett att visa vanligt folk att han är en av dem, och inte någon stroppig »Enarque«. 

Fotnot: Du kan läsa alla de traditionella Cheftesten under länken Ledarligan

Av: Annika Rosell

publicerat 2011-06-13


Betyg på artikeln

21321 (2/5), baserat på 8 röster


Sätt ditt eget betyg på artikeln:


Kommentera artikeln:

Signatur:

Email (ej obligatoriskt):

Kommentar:

Kom ihåg min personliga information

Meddela mig om uppföljande kommentarer?

Fyll i ordet du ser nedan:











Administration

Hjälp – vi drunknar


Magdalena Andersson
Foto: Johannes Helje

Magdalena Andersson - en vinnarskalle


Pekka Viljakainen

En typisk finnjävels bekännelser


Nio myter om att motivera


Tuffaste chefen vinner - eller?


Annons:

Gudrun Schyman

Schyman startar maktakademi


Ge rätt stöd till medarbetare i kris


Bocker

Från Putin till Hoppy


”Jag jobbar för mycket och vill dra ner”


Management by trevlig


vag

Gå ner i vikt – så hittar du motivationen


”Hur hanterar jag kollegans snedsteg?”


Godis dator

Illustration: Kajsa Eldsten

Odla din vilja


”Hon bara gråter”


Vakna! Du sover för lite


Fem vanliga misstag vid dålig sömn


akuten

"Så gör vi omöjliga prioriteringar"


Bästa tipsen: Så får du andra att lyssna

Johens: Rent dravell

2

Kommentarer


Machiavelli

 

Machiavelli – ingen ondskans apostel


1000 dagar med Karl-Johan Persson


Annons:


Hur ska Anneli minska ledningsgruppen utan att få alla emot sig?
Chefs expert, professor Lars Strannegård, ger svar.


Dilemmat: ”Två av mina kolleger har uppenbarligen en kärleksrelation. Jag kom på dem, strax efter jobbet... Hur ska jag hantera detta?”
Hur skulle du göra? Diskutera här.
Dilemmat. »Jag ska på intervju för ett nytt chefsjobb. Måste jag berätta att min fru är gravid och att jag kommer vilja vara föräldraledig?«. Ge vår läsare ditt råd!
Vad gör man som ny chef på ett företag där medarbetarna ständigt kritiserar varandra? Det är frågan i veckans dilemma.
»Å ena sidan tycker jag att de ska ta det lugnt, å andra sidan är det bra att jobbet blir gjort. Vad ska jag göra?«
»Det pratas mycket om effektiviseringar just nu i min organisation. Hur gör jag som chef för att inte bli utmanövrerad i samband med det?«