Hon minns det som i går. Som framgångsrik, ung marknadschef på sin egen konsultbyrå i London med prestigefulla uppdrag, bar Ulrika Holm på en hemlighet.

Rädslan för att bli avslöjad som inte tillräckligt kompetent malde inom henne. Den rädslan hämmade henne i jobbet och höll henne sömnlös om nätterna.
»Duglighetsspöket var verkligen jag personifierad. Jag ifrågasatte mig själv och undrade: Ska det kännas så här varje dag?«, berättar hon i dag, några år senare.

Hon menar att hon alltid kommer att kämpa med sitt duglighetsspöke. Hon kände sig som en bluff även inför sig själv.
»Jag tror att man särskilt som både ung och kvinna och chef börjar ifrågasätta om det är värt priset.«

Civilekonom, konsult och chefsbefattning. Karriären gick spikrakt. Hon var, och är än i dag, högpresterande. Som chef och delägare i en konsultfirma i London var hon mycket operativ. Hon sålde strategier för teknisk utveckling hela dagarna och hade alla övertygande argument till kunderna.

Ändå, inombords, växte osäkerheten. Vad visste hon egentligen? Kunde hon sälja strategier för framtiden? Tänk om hennes företags lösningar inte skulle fungera, all research och scenarioplanering till trots? Tänk om en kund skulle hoppa av på grund av brister hos henne? Tänk om hon blev avslöjad, inför sina kunder, kolleger och medarbetare? Till sist kändes jobbet inte roligt.
»Jag var ofta besviken på mig själv när jag varken orkade eller hann ta reda på allt som jag ansåg mig behöva för att vara perfekt. Det blev en enorm stress«, säger hon.

I efterhand inser Ulrika Holm att hon förmodligen kunde och visste mycket mer än vad hon egentligen behövde för att »räcka till«. Så är det ofta med personer som lider av bluffsyndromet. Men då kändes det inte så. Känslan av otillräcklighet tärde och växte till en kris – och bidrog till sist till utbrändhet.

The imposter syndrome – bluffsyndromet – är ett begrepp som myntades av amerikanska psykologer på 1970-talet. Sedan dess har det kommit såväl böcker som psykologiska studier i ämnet. Personer som lider av bluffsyndromet tror ofta att merparten av deras framgångar beror på yttre faktorer såsom tur och tillfälligheter, snarare än talang och kompetens.

Det är inte konstigt om du känner igen dig. Tvärtom. Fenomenet förekommer i allra högsta grad bland chefer. Nästan varannan chef har känt sig som en bluff på jobbet, visar en undersökning som Chef har gjort bland 425 chefer. Fyrtio procent uppger att de någon gång har känt att de nått sina mål genom tur och tillfälligheter, snarare än skicklighet och kompetens.
»Jag är rädd att det ska avslöjas att jag fått en post som jag är underkvalificerad för och att underordnade egentligen kan mer än jag«, berättar en anonym chefsröst i undersökningen.

Många stämmer in med uttalanden som »att det är en ren tillfällighet att det gått bra för mig«, och »att jag inte har den kompetens som jag behöver för jobbet och därmed är en bluff.«

Enligt en amerikansk forskningsstudie från 1980-talet lider 40 procent av alla framgångsrika personer av bluffkänslor. Med tanke på att kraven på chefer har ökat sedan dess är det inte förvånande om den siffran är ännu högre i dag.

Andra studier visar att 70 procent av alla människor förr eller senare oroar sig över att bli avslöjade, genomskådade i sina tillkortakommanden.
»Alla är rädda ibland för att inte räcka till och leva upp till förväntningar. Men för chefer blir det än mer tydligt«, säger Carl Lindeborg, som coachat många chefer med låg självkänsla som känt sig som en bluff.

Han är också en av författarna till boken Modig – konsten att övervinna sin vardagsrädsla, som bland annat tar upp det »duglighetsspöke« som skapar bluffkänslorna. Han känner väl igen chefernas vittnesmål i Chefs undersökning.

Det är lätt att fastna i negativa tankar om sig själv, inte minst då man som chef automatiskt blir exponerad för andras utvärdering och tyckanden. Din roll placerar dig i strålkastarljuset. Och där står du ofta ensam. Tänk om du inte motsvarar omgivningens förväntningar, inte kan leverera tillräckligt mycket eller snabbt.

Chefer styrs inte sällan av en prestationsstrategi, där det egna värdet kopplas till och mäts i prestationer och bekräftelse på det man gör. Chefer blir därför extra utsatta för bluffkänslorna.
Ibland är det bra att stanna upp och fråga dig själv: När går onödigt mycket tankekraft åt till att spekulera kring vad andra tycker om dig? Fundera över hur du skulle kunna flytta fokus till att stärka dig själv i stället.

En frigörande fråga kan vara: Vad skulle du göra annorlunda om du inte var det minsta rädd för vad andra skulle tycka om dig? Det fantastiska är att när du korrigerar tankarna om dig själv, korrigerar du även hela din verklighet. För dina tankar och din rädsla får konsekvenser på ditt beteende.

Ett enkelt exempel: Du kan välja att tänka »hjälp, här står jag och babblar på om något jag egentligen inte kan så mycket om, tänk om jag får en fråga som jag inte kan svara på så att jag blir avslöjad?«

Med dessa förutsättningar blir ditt uppträdande troligen spänt, du signalerar osäkerhet och försöker parera frågor med trixiga utläggningar som gör omgivningen förvirrad. Eller så framstår du som en besserwisser som inte alls inbjuder till samtal. Sannolikheten att din omgivning genomskådar dig som en bluff blir då tvärtom högre.

Du kan också välja att tänka så här: »Okej, jag kanske till viss del är en ’bluff’ eftersom jag och ingen annan heller är perfekt, kan allt och har alla svar – men jag har ändå fått det här chefsuppdraget för att de tror på mig.« Då kommer du med största sannolikhet inte att uppfattas som en bluff. Och du mår dessutom bättre och blir en bättre chef.

Artisten Robbie Williams har berättat så här om sina rädslor:
»Om jag skulle lyssna på min självkritik kanske min djupaste, mörkaste rädsla blir bekräftad. Då skulle jag aldrig kunna gå upp på scenen igen.«

I många människors ögon är Robbie Williams framgångsrik. Han tjänar mer pengar på ett år än vad de flesta gör under en livstid, han reser jorden runt och möter överallt människor som beundrar honom. Och han har förmånen att få arbeta på heltid med sin passion, att sjunga och uppträda. Trots det berättar han att han är fullkomligt skräckslagen inför varje uppträdande. Men – han låter ändå inte skräcken hindra honom. Han hanterar den.

Det är skillnad på att ta din rädsla på allvar och att låta den hämma dig. Du kanske är en bluff på vissa områden. Men det är inget att vara rädd för. Kom ihåg att det inte finns perfekta människor – eller chefer.

Genom att gilla läget, förlika sig med sina brister – eller faktiskt göra någonting åt dem – kan bluffkänslan i stället bli en drivkraft och en väg till personlig utveckling. Känner du en uppenbar brist går den alltid att rätta till. Du kanske kan gå en kurs, utbildning eller på annat sätt utveckla dig bort från den sortens bluffkänsla.

För Ulrika Holm blev det just så. Hon bröt upp, flyttade hem till Sverige och startade ett nytt företag och en ny karriär byggd på andra premisser – passion och glädje.
»Då är det lättare att hantera spöket och stressen och känna sig trovärdig.«

I dag är hon vd för Blueberry Life-style, en modern hälsokostkedja i Stockholm med 32 anställda.
Eftersom hon var medveten om risken för att hon ska känna sig som en bluff, såg hon till att från början bygga sitt företag så att hon inte skulle hamna i den fällan igen. Det gäller bland annat strukturerna för beslutsfattande och beslutsunderlag.

Ulrika Holm har också gått hos en coach för att träna sin självkänsla och förlika sig med sina brister. I dag jobbar hon efter 80-20-regeln (hon fokuserar på de 20 procent som  ger 80 procent av slutresultatet) och försöker ha en attityd av lite mer good enough. Hennes arbete känns lustfyllt igen och hon brinner verkligen för det på ett annat sätt än tidigare.

»Förr hade jag så mycket fokus på att alla skulle tycka att jag var fantastisk. Det stal energi. Visst kan jag fortfarande känna behovet av att vilja vara perfekt, kunna mer, veta mer. Men i dag är jag inte rädd och känner mig inte som en bluff.«

Bluffkänslor är vanliga när man är ny i sin roll. Då kan rädslan för att inte räcka till som ledare eller att inte vara tillräckligt kompetent vara extra tydlig.

För Staffan Åkerblom slog bluffsyndromet till som en bomb när han bytte jobb på sensommaren och blev utbildningschef på SEB. Han var ny som chef, på en ny arbetsplats, i en ny bransch, med delvis nya arbetsuppgifter.
»Från en situation på min tidigare arbetsplats där jag kände mig uppskattad, kompetent och behövd, kände jag mig nu plötsligt utlämnad, naken och ensam. Vad kunde jag egentligen i det här sammanhanget?«, säger han.

En annan ovan situation var att han nu skulle rapportera uppåt till koncernledningen. Prestationsångesten slog genast till.
»Det var läskigt. Tänk om jag inte skulle kunna leverera det som förväntades.«

Han arbetade hårt, kvällar och helger, och föll i »göra-själv-fällan« för att skapa omedelbara resultat i den nya rollen, men också för att bevisa att han kunde och dög. Han bjöd inte in eller bad om hjälp, utan höll fasaden uppe.

Paradoxalt nog blev han därmed ännu mera utsatt för att bli avslöjad. Ensam är inte alltid starkast.
Så kom en avgörande punkt. Hans team gav honom feedback. De önskade att han skulle bli mer ödmjuk. Och några kvällar tidigare hade hans hustru  sagt att han hade slutat skratta, att han mest kändes allvarlig och tyngd. Nu satt han på en konferens med jobbet och det brast. Han berättade öppet om att han drevs av att vara duktig, av sitt bekräftelsebehov och om sin oro för att vara otillräcklig.

»Det var så förlösande och frigörande att berätta. Många kom fram och sa att de redan sett och att pusselbitarna nu föll på plats.«

Enligt Chefs undersökning är bluffkänslor inget som chefer i första hand pratar med andra om, än mindre med någon på jobbet. På det viset är Staffan Åkerblom annorlunda. Och modig.

Över 60 procent av cheferna i undersökningen säger att de aldrig har pratat om sina bluffkänslor. Av dem som ändå gjort det är samtalspartnern deras livskamrat eller en vän, snarare än någon på jobbet.
Först när Staffan Åkerblom hade synliggjort spöket för både sig själv och sin omgivning kunde han börja hantera det och gilla läget.

»Nu kan jag tydligt se hos andra om de lider av bluffkänslor. Jag känner ju igen tecknen, att man till exempel bara pratar på själv. Eller att man framstår som tvärsäker på sin sak för att inte öppna upp för frågor som man kanske inte kan svara på.«

I dag är Staffan Åkerblom bättre på att peppa sig själv. I sin ficka bär han alltid med sig ett litet pärlhjärta – som en av hans döttrar gjort – för att påminna sig om vad som är viktigt och värt något i livet. Han omger sig också med stärkande citat, till exempel på datorn, där det för tillfället står »Smärta är oundvikligt, men lidandet är ett val«.
»I dag lider jag inte längre på jobbet.«

När Carl Lindeborg coachar chefer upptäcker han att många kommer till honom för att de känner sig stressade. När de börjar rota i orsakerna dyker inte sällan bluffkänslor upp, även om de inte använder just den termen utan talar om känslan av otillräcklighet.

Stress är en vanlig reaktion på bluffkänslor. Och under stress fattar du sämre beslut, har svårare att fokusera och tappar kreativitet eftersom hjärnan hamnar i ett hotat läge. Att ha bluffkänslor är som att ha väktare i huvudet som ständigt spanar efter faror.

De forskare som studerat bluffsyndromet menar att bluffkänslor är vanliga bland långvägare som saknar formell utbildning och därmed kan känna sig mindre kunniga.

Karolina Fredriksson, chef på HR-avdelningen på shippingföretaget Nykcool i Stockholm, är ett exempel. Hon har därför bestämt sig för att ta tjänstledigt från sitt chefsjobb för att plugga inom ämnet personalarbete och ledarskap.
»Jag vill ha papper på vad jag redan gör«, säger hon.

Hon berättar hur hon kan tänka när hon till exempel står inför sina medarbetare och kolleger och ska hålla en budgetdragning.
»Vad är mina kunskaper egentligen värda? Tänk om jag får en fråga som jag inte kan svara på, tänk om jag inte kan försvara det jag säger«, tänker hennes hjärnspöke.

Och så den vanligaste inre repliken: »Om jag bara haft en utbildning så hade jag säkert kunnat mer och hittat smartare, snabbare, bättre metoder.«
»Jag har höga prestationskrav och tänker hela tiden att det finns flera sätt att göra mitt jobb på som jag inte känner till just för att jag inte har en formell utbildning.«

Hon har under åren lagt ned mycket möda på att försöka vara perfekt. Det finns två sidor av detta.
»Nackdelen med prestationskrav är att inte ha vett att sluta när det är good enough.«

Det positiva i hennes upplevelse är att bluffkänslorna har gett henne nycklar till utveckling.
»Jag triggas ju hela tiden att försöka hitta nya metoder och sätt. Jag tror inte att jag hade kommit så här långt utan mina prestationskrav«, säger hon.

Förutom att ta steget fullt ut och skaffa sig den utbildning hon saknar har hon även gått med i ett karriärnätverk. Dessutom har hon numera två bundsförvanter på sin arbetsplats som hon kan anförtro sig åt, två chefer som hon känner tillit till. »Till dem kan jag säga: Ni kan det här bättre, kan ni hjälpa mig?«

När hon ska beskriva deras roll understryker hon noga att – de har akademisk utbildning.

Bluffkänslor handlar om rädsla. Det går naturligtvis inte att bli helt orädd alltid, i alla situationer. Men du kan lära dig att bemästra rädslan. Att hitta ett förhållningssätt som är snällt mot dig själv, och som gynnar snarare än hämmar ditt chefsuppdrag. Du kan bli fri från ditt oduglighetsspöke – om du gillar det, bemästrar det och dödar det!


Fotnot: Artikeln kommer från Chef nr 1 2010.