Hans Rosenfeldt hade en lång karriär bakom sig som manusförfattare och programledare när chansen dök upp: Att bli nöjeschef för Sveriges Television i Stockholm. Tre år senare satt han vid köksbordet och diskuterade med sin fru. Skulle han våga säga upp sig, vem ville ha en manusförfattare modell äldre och hur skulle han försörja sig?

Vid årsskiftet 2005/2006 bestämde han sig trots allt. Han hade fått nog av att vara chef. Nu fick det bära eller brista.  
Och det är klart att det pratades. Något speciellt missnöje med Hans Rosenfeldts ledarskap hade inte läckt ut ur tv-huset, så frågan var varför. Många av de i branschen som inte kände honom personligen tog för givet att han hade fått sparken.
»Jag vet att det fortfarande finns de som är övertygade om att jag tvingades sluta. I vissa sfärer är det omöjligt att frivilligt lämna en chefsposition. Hur dåligt personalen – och man själv – än mår så håller man sig kvar.«
Hans Rosenfeldts stora problem var inte att personalen led under hans ledarskap, utan att han själv gjorde det. Han vantrivdes helt enkelt med sina chefsuppgifter.
»Långsamt mådde jag allt sämre«, säger han.
»På de där tre åren gick jag upp 20 kilo. Jag åt för mycket och rörde mig för lite. Och så sov jag uselt. Jag vaknade vid tre-fyra tiden och låg och retade mig på sådant jag ändå inte kunde göra något åt.«
Han började sin korta chefskarriär i tron att han skulle få ägna sig åt kreativa sysselsättningar som programutveckling och att hålla sig à jour med nöjessatsningar som gjordes i andra länder. De administrativa sysslorna skulle skötas av andra.

Men när han tillträdde tjänsten i januari 2003 hade företaget genomgått en stor omorganisation. Mellan nöjeschefen och programdirektören hade det tillkommit ett nytt chefsskikt: genrecheferna. Hans Rosenfeldt hamnade i den klassiska mellanchefsfällan med »allt ansvar, men nästan inga befogenheter«.
»Jag hade en väldigt bra relation med min genrechef, men det blev jobbigt ändå. Jag som älskar att säga ja, hade inte rätt att bevilja bra projekt. Det enda jag fick göra var att säga nej till dåliga. Alla ja-beslut fattades högre upp i hierarkin. I längden var det omåttligt frustrerande, ungefär som att det ständigt kliar på ryggen just där det är omöjligt att komma åt.«
De stränga sparbetingen visade sig också i att allt fler administrativa arbetsuppgifter lades ut på just mellancheferna.
»Första året gick jag omkring och trodde att anledningen till att proportionerna mellan det administrativa och det kreativa arbetet var så sneda, var att jag inte kunde jobbet ännu. Jag föreställde mig att allt skulle bli bättre när jag blivit varmare i kläderna.«

Men det hjälpte inte att Hans Rosenfeldt lärde sig att tyda siffror i budgetsammanställningar, göra semesterlistor och rapportera sjukfrånvaro. Förhållandet mellan administration och kreativitet förblev 80 procent mot 20. Den där futtiga femtedelen var hans andningshål. Men efter det första inskolningsåret kunde han ändå konstatera, att det han inte brann för och det han inte var särskilt bra på tog nästan all hans tid.

För första gången i sitt liv fick Hans Rosenfeldt också personalansvar. Det kanske skulle passa hans begåvning bättre?
»Jag hoppades verkligen det. Jag ville så gärna vara bra på att inspirera och ta hand om min personal. Men det var jag inte. En chef kan vara både omtyckt och bra på att leda, jag var bara omtyckt.«
Att han var omtyckt stämmer nog. Under vår intervju utstrålar denne reslige man avspänd prestigelöshet. Hans leende är öppet och hans blick vänlig. Men att vara vänlig och välvillig är väl inte detsamma som att vara dålig?
Hans Rosenfeldt tar sina utvecklingssamtal som exempel.
»För mig var det fantastiskt trevligt att få prata med var och en av mina 10 till 15 medarbetare i två timmar, två gånger per år. Det var nog trevligt för dem också, men hur givande det var kan diskuteras. Vår verksamhet flöt på, men ingen växte, ingen upptäckte en slumrande potential, ingen antog en ny utmaning.«

Hans Rosenfeldt är en sträng domare när det gäller de egna chefsinsatserna, men själv anser han sig inte överkritisk, utan enbart saklig.
Han vet till exempel med sig att han har svårt för konflikter och att han söker samför
beröm har han inga problem med, men det som på chefskurser kallas »korrigerande feedback« har han svårare för.
»Jag har alltid varit usel på konflikter och till och med gått i konflikthantering. Jag önskar att alla alltid ska bli överens, men så funkar det inte i verkligheten. Särskilt i början lyssnade jag på lite för många lite för länge.«
Arg blir han fortfarande ytterst sällan, snarare då irriterad, butter, tyst och tvär.
På svt hade han lättare för att säga ifrån uppåt än nedåt.

När han nu funderar på saken tror han att det beror på att han i grunden identifierade sig med de medarbetare som ägnade sin arbetstid åt idéer och praktisk produktion, inte med dem som styrde verksamheten i stort.
Hans Rosenfeldt understryker att han uppskattade sina chefer, även om han inte alltid applåderade deras direktiv.
Den där identifikationen med folket på golvet i kombination med oviljan för konflikter komplicerade hans chefsutövning.

Särskilt tydligt blev det i kampen om resurserna. Om det var kris i någon produktion kunde ofta projektledaren och Hans Rosenfeldt tillsammans hitta en lösning som var acceptabel både ur ekonomisk och ur konstnärlig synvinkel.
Men om en projektledare förklarade att det inte gick att dra ner mer utan att det skulle gå ut över kvaliteten, kunde inte Hans Rosenfeldt förmå sig att fortsätta att hyvla.
»Till sist hamnade jag i en situation där ingen var nöjd. Inte min personal, som tvingades dra ner mer än den ville, inte mina chefer som fick dra ner mindre än de ville och framför allt inte jag som satt mittemellan.«
Trots sparbetingen är Hans Rosenfeldt nöjd med det som kom ut i rutan under hans chefstid, bland annat ett omgjort »Så ska det låta«, »Stockholm live« och succén »Wild kids.«
Sin fritid ägnade Hans Rosenfeldt åt att älta jobbet och mala sitt missnöje. Hans fru Lotta, som varit en av påskyndarna för att han skulle ta jobbet, stöttade honom nu lika intensivt i lusten att lämna det.
Trots att Hans Rosenfeldt vantrivdes fick beslutet stötas och blötas en tid. Han måste ju ha en försörjning och av erfarenhet visste han att en 40-årig man inte är högvilt i kanalerna.
»Många trodde nog att min oro låg i att ’ta ett steg tillbaka’ och börja skriva igen. Att jag skulle känna det som ett misslyckande, en
vilja ha det jag skrev. Jag har ingen formell utbildning att falla tillbaka på. Att kreera är det enda jag kan.«
Till sist sade han upp sig ändå. Det fick gå som det ville – och det gick bra.

I vår är han aktuell som programledare i Söndagsskolan i P4, i helgklassikern »På minuten« hör han till veteranerna och han har skrivit manus till 2007 års julkalender.
»När jag väl hade fattat beslutet blev det rent bokstavligt lättare att andas och jag greps av en stark lyckokänsla. Med en gång började jag sova gott och på ett halvår gick jag ner de där 20 kilona.«
Inte för en sekund har han ångrat vare sig att han tackade ja till jobbet eller att han sade upp sig från det.
»Jag hade fantastiska arbetskamrater och jag har lärt mig en massa saker, inte minst om mina begränsningar. Att leda andra är inte min grej.«