Nybörjarchefen
Bloggaren är nytillträdd chef och kommer att skriva om eventuella vedermödor och problem under den första tiden på nya jobbet.
Mer om Nybörjarchefen ...
Nybörjarchefen bor i en medelstor svensk stad. Har arbetat på sitt nuvarande jobb i tre år, men har nyligen blivit befordrad till chef. Nybörjarchefen har sex medarbetare. Tveksamheten till att bli chef över sina kolleger är stor, och Nybörjarchefen är tveksam till om denne gjorde rätt som accepterade sin befordran.
31 mars, 09:18
Hur höjer jag motivationen?
Tänk vad en sur medarbetare kan ställa till med. Stämningen är riktigt dålig på avdelningen. Min konflikt med en av medarbetarna har smittat av sig på alla. Förmodligen eldar han på genom att prata skit på lunch- och fikaraster. Jag har inga bevis för det men med tanke på hur han lät tidigare när jag inte var chef utan satt med i lunchrummet misstänker jag att han fortsätter på samma sätt, men att det nu är jag som är måltavlan.
Jag jobbar ju på att få bort honom på något sätt, men om det inte lyckas? Hur ska jag få upp arbetsglädjen och motivationen igen?
Här saknar jag verkligen erfarenhet och idéer.
»Nu slutar ni gnälla och börjar jobba!« är vad jag skulle vilja säga. Men det är ju inte så konstruktivt.
Hur skulle du göra?
09:18 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer (1)
17 februari, 09:29
Tagen i örat
Nu har vi träffats öga mot öga min antagonist och jag. Facket och vår gemensamma chef var med och det kändes som när jag gick i skolan och fick uppläxning av magistern.
Gud vad jag var nervös innan mötet som vår vd hade kallat till. Jag målade upp massor av scenarior i huvudet. Skulle jag få sparken vid sittande bord? Vad skulle fackrepresentanten göra där?
Jag skrev ut hela vår dumma mailkonversation och gick till konferensrummet där de andre tre redan satt och väntade.
Försökte se cool ut, log lite urskuldande och satte mig ned med darriga händer.
Vår vd harklade sig och frågade om vi alla förstod varför vi var här. Han poängterade att det som skett var helt oacceptabelt.
Först trodde jag att han menade nivån på vårt bråk. Men efter ett tag insåg jag att det var själva bråket i sig som var oacceptabelt. Jag trodde att det skulle handla om vad jag skrivit till antagonisten och var beredd på att försvara mig kring det.
Att jag fortsatte att bråka efter ledningsgruppsmötet var problemet. Inne på mötet får man vara oense, men ute bland medarbetarna sätter man upp en gemensam enig fasad och accepterar det som beslutats på mötet.
Jag försökte försvara mig med att vi ju inte stått och skrikit på varandra utan skött det via mail. Men chefen sa att sådana här konflikter ändå syntes och spillde över på verksamheten.
Så nu skulle vi sluta fred min antagonist och jag. Det var som att ha blivit inkallad till lärarrummet efter ett bråk på rasten i skolan, och nu skulle alla säga förlåt och dra ett streck över det som hänt.
Mina argument blev emotsagda som om jag var ett ilsket barn.
Efter ett tag insåg jag att det bara var jag som käftade emot. Antagonisten och fackrepresentanten satt tysta.
Så vad gjorde facket där? Skulle avskedet komma någon gång?
Jag frågade "facktanten" vad hon tänkte, men fick mest mumlande till svar.
Så, mötet slutade med att vd'n sa att jag fick acceptera hans beslut om att omfördela resurser och att jag inte skulle ge mig på de andra avdelningscheferna om jag blev besviken.
»Ja men det var ju hon som ...« började jag igen, men kände mig som skolgårdsbråkstaken på nytt och tystnade.
»Okej. Då vet jag. Ska tänka på det i fortsättningen. Förlåt.«
Tänkte säga (som en typiskt obstinat skolunge):
»Får jag gå nu?« Men insåg att det vore både omoget och osmart.
Känslan efter mötet är ganska konstig. Det blev inte alls som jag trott. På både gott och ont. Jag inser att jag och chefen har olika åsikter både om hur verksamheten bäst ska styras, och hur problem ska lösas.
09:29 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(11) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
10 februari, 08:34
Nu är det nog kört
Jag lydde era råd och försökte ta ett samtal med min antagonist. Försökte vara trevlig när jag knackade på hennes dör och gick in.
»Hej, jag tänkte vi skulle reda upp de här missförstånden i vår mailkonversation.«, började jag.
»Jag har redan tagit upp det med XX (vår vd). Vi tre ska ha ett möte i eftermiddag.«, svarade hon med spänd min.
Va? Hade hon sprungit till chefen som en liten skvallerbytta bara för att vi grälat lite?
Först blev jag upprörd. Sedan rädd. Om vd:n kallat till möte så betyder det ju att han ser allvarligt på saken. Annars skulle han väl bara ha bollat tillbaka till henne och sagt att vi får lösa konflikten själva?
Strax därefter kom ett mail från vd:n som mycket riktigt föreslog ett möte kl 15.
Hela dagen gick jag och kände mig illa till mods.
Det blev inte bättre när ytterligare ett mail kom där mötet flyttades för den fackliga representanten inte kunde komma med så kort varsel.
Nu är jag riktigt rädd. Facklig representant? Varför då? Betyder det att jag ska få sparken? Kan man få det efter ett sådant här litet gräl? Eller har jag gått över gränsen så mycket?
I dag kl 13 ska vi träffas. Och jag har så ont i magen att jag helst skulle vilja gå hem och lägga mig. Hjälp!!!!!!
08:34 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(6) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
07 februari, 23:45
Pinsamt e-postgräl
Någon föreslog i en kommentar till min blogg att jag skulle skicka ett mail till min antagonist när jag berättade att jag var konflikträdd. Jag log lite åt tanken. Fegt ? javisst, men ganska bekvämt också.
Fast jag bestämde mig för att våga mig på muntlig kommunikation.
Då fick jag ett mail. Av antagonisten. Tonen var så elak att jag häpnade.
Hon räknade upp saker som hon tyckte jag gjorde fel i punkt efter punkt. Som om jag bett henne om en recension av mig! Vilken oförskämdhet!
Först ruskade jag bara på huvudet och tänkte: »Vilken idiot!«
Sedan klickade jag på reply-knappen och skrev:
»Tack för dina värmande ord! Jag skriver ut ditt mail och sätter det på väggen. Det kommer att kännas bra att titta på det när jag känner mig lite nere vid tillfälle.«
Ironi brukar ju inte gå hem i skrift. Men det där tog tydligen skruv.
Svaret kom ögonblickligen:
»Sitt inte där och var näsvis. Jag försöker bara ge dig lite konstruktiva tips så att du inte behöver gå så besviken från ledningsgruppsmötena i fortsättningen. Om du anstränger dig lite så ökar chansen att vi andra lyssnar på dig.«
Då blev jag sur på riktigt. Vilken jäkla översittare!
Mitt svar gick med vändande e-mail (om det uttrycket nu finns)
»Jag klarar mig utan råd från dig tack. Är det någon som behöver ändra sitt beteende är det du. Sitt inte där på ditt rum på dina höga hästar och domdera över oss andra. Den som är felfri kastar första stenen.«
Vi satt bara några rum från varandra och man kunde känna hur det osade svavel i korridoren mellan oss. Ganska barnsligt av oss att sitta så där och mailgräla. Men det pinsammaste inträffade när vi kort därefter möttes vid kaffeautomaten. Båda låtsades inte lägga märke till varandra. Men det var ju ett meningslöst försök.
»Du har mail« var det enda jag kunde komma på att säga.
23:45 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(8) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
19 januari, 16:01
Tuppar och hönor som sprätter och slåss
Innan jag blev chef förstod inte att det var sådant tuppfäktande i företagsledningen. Cheferna verkade ganska enade mot oss medarbetare.
Nu inser jag att det utspelas ett krig i ledningsgruppen. Oftast ett kallt ställningskrig, men ibland blossar konflikterna upp till riktig eldgivning.
Personligen föredrar jag de öppna konflikterna. Att skrika på varandra ett tag och sedan gå vidare är mycket lättare än att se och förstå det mer eller mindre dolda spelet som pågår.
Min kollega som "tjuvade till sig" pengar från min budget skulle jag vilja skrika till och rensa luften med. Men hon är så hal. Det är sällan något riktigt att ta på. Att jag reagerar på hennes beteende kan alltid skyllas på att jag överreagerar, eller att det är jag som söker konflikt.
Vänner jag talat med säger att det här är vardagen som chef. Att ha makt innebär också att man måste försvara den. Är det verkligen så överallt? Vad händer om jag inte vill spela spelet? Passar jag inte som chef då?
16:01 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
11 januari, 07:51
Tid för eftertanke
Jag är fortfarande en nybörjarchef som gör massor av misstag. Men när jag tänker tillbaka på förra året inser jag att jag i alla fall börjat få lite rutin på chefandet.
Det har varit konflikter, både med personal och chefskolleger. Jag har gjort budget, rekryterat, haft jobbiga samtal och sagt upp mig men övertalats att fortsätta.
Men frågan jag hade för ett år sedan kvarstår. Är det värt det att vara chef? Har mitt senaste år varit roligare än då jag bara var en medarbetare? Både ja och nej får jag säga.
Jag har ägnat julledigheten till att gå igenom vad jag varit med om.
Det har onekligen hänt mer på jobbet sedan jag blev chef. Men arbetsdagarna har också blivit mer krävande.
Kommer det alltid att vara så, eller förändras det när jag går från att vara en nybörjarchef till en riktigt rutinerad chef? Vad säger du som läser den här bloggen?
07:51 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
13 december, 13:49
Jag hatar henne
Nu blottar jag mina känslor för er. Visar mig i all min barnslighet. Men jag HATAR verkligen min kollega.
Hon jävlas, konspirerar och saboterar mitt arbete. Varför skulle hon blanda sig i min budget?
Jag berättade ju tidigare hur en kollega i ledningsgruppen utsåg mig till måltavla vid senaste mötet. När hon fick avslag på några av hennes äskanden skulle minsann inte andra få igenom sina höjningar heller.
Min chef, som är företagets vd, kom till mig och berättade att han tvingas flytta lite av mina resurser till en annan avdelning. Han hade reviderat företagets budget och kommit fram till att pengarna behövdes mer på annat håll.
En av de större investeringarna jag vill göra måste vänta. Dessutom vill han flytta en av mina medarbetare till den andra avdelningen.
Naturligtvis är den andra avdelningen samma avdelning som min kollega är chef över. Hon har så klart lobbat för detta hos vd:n. Och fått igenom det!
Jag blev förbannad och frågade min chef varför han först godkänner budgeten och sedan ångrar sig.
»Det är sådant som händer. När man sammanställer hela företagets budget måste man ibland revidera, och nu råkade det vara din avdelning som fick stryka på foten.«
Jag nöjde mig inte med det svaret utan frågade om det inte råkade vara så att min kollega var den som låg bakom ändringen.
Det slog tillbaka på mig förstås. Det var barnsligt av mig att bli så uppretad, och okollegialt att beskylla henne för detta. »I ett företag måste man vara beredd på att ge och ta.«
Visst, han har rätt. Men det är så lågt att roffa åt sig på bekostnad av någon annan. Jag hade inte förväntat mig den här typen av spel i ledningsgruppen. Trodde i min enfald att vi alla skulle dra åt samma håll för företagets bästa.
Det lilla sårade barnet i mig har börjat smida djävulska hämndplaner. Jag kommer så klart inte att sätta någon i verket, men det är skönt att få fantisera bort ilskan lite.
Egentligen borde jag väl ta ett ordentligt snack med henne för att rensa luften. Men jag är konflikträdd, trots att jag har lätt för att brusa upp. En dålig kombination va?
13:49 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(7) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
25 november, 09:50
Budgetbråk i ledningsgruppen
Nu har bråket i ledningsgruppen tagit ny fart. Budgettider verkar kunna locka fram de sämsta sidorna hos vissa.
Det här var min första egna budget som chef. Den förra fick jag ju ärva efter min företrädare. Så jag har fått en hel del hjälp i hur man ska tänka och räkna. Och jag blev ganska nöjd faktiskt. Jag har tagit tak för några investeringar och vd:n och ekonomiavdelningen tyckte att jag träffat rätt i mina prognoser gällande intäkter.
Men chefen för en annan avdelning fick tydligen inte alls som hon ville. Surt har hon deklarerat det för alla och envar.
Dessutom har hon begärt ut alla andra avdelningars budgetar för att nålfara dem. Min och marknadsavdelningens budget hamnade därför i skottlinjen på senaste ledningsmötet. Vi tvingades försvara våra prioriteringar och vad vi tänkt använda pengarna till.
När jag frågade varför jag skulle behöva förklara mig inför henne, som inte är min chef brakade det lös. Vi beskylldes för att bedriva en slags kartellverksamhet mot henne i ledningsgruppen. Hon trodde vi gick bakom hennes rygg, både i budgetfrågor men även i andra sammanhang.
Det blev en otrevlig stämning och jag kände mig utpekad som boven. Jag hade behövt stöd från mina andra kollegor och min chef. Känslan av obehag och svek var stor efter mötet.
09:50 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
16 november, 08:13
Måste jag vara en dadda åt dem?
I går kom jag tillbaka efter en veckas semester och möttes av kaos. Det är ofattbart hur mycket som kan gå på tok under en vecka.
Men vad som förvånar mig mer är bristen på initiativförmåga hos mina medarbetare. De hade låtit flera akuta saker vara i väntan på min återkomst. Som en samling barn som väntar på att mamma eller pappa ska reda upp allt.
Produktionen i ett projekt har i stort sett stått stilla medan jag varit borta. En »viktig« fråga krävde ett svar innan de kunde gå vidare. Flera andra »viktiga och avancerade« beslut väntade på mitt »gudomliga« ingripande.
»Vi ville inte störa dig på semestern«, var förklaringen de gav när jag undrade varför de inte tagit tag i saken själva.
Det var ju inte så jag menade när jag innan semestern sa:
»Jag räknar med att ni löser det här medan jag är borta så att jag kan semestra i lugn och ro.«
Så farligt är det ju inte att ta ett beslut själva! Situationen blev ju mycket värre av »icke-besluten«!
Man får de medarbetare man förtjänar har jag hört. Så vad har jag gjort för att förtjäna detta osäkra beteende?
Lägger jag mig i för mycket?
Petar jag i detaljer?
Litar jag inte på dem?
Är jag usel på att delegera?
Nej jag tycker faktiskt inte det. Jag är snarare förvånad över att en samling vuxna intelligenta människor förväntar sig att chefen ska ta ansvar för allt, och sköta allt. Som om de vore en dagisklass eller en skock får som ska fösas fram.
08:13 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(7) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
04 november, 09:38
Nu får jag inte bli kär!
Det blev som jag ville. Min favorit anställdes till tjänsten som snart blir vakant.
Hoppas nu att jag valt rätt. Eftersom jag gick emot både min vd och personalchef. Inte för att det var någon hård argumentation. Jag har mandat att anställa vem jag vill. Men de föredrog en annan av kandidaterna. Nu är det upp till bevis för mig som gäller.
Hon som ska sluta är övertygad om att jag såg den nya genom ett rosa skimmer. Att jag blev lite förälskad.
Det tyder väl i och för på att vi har högt i tak på vår avdelning om man man kan säga en sådan sak till sin chef. Men det var inte roligt att höra det i alla fall.
Usch, tänk om det skulle visa sig att vi får känslor för varandra! Nej! Vad skriver jag?!?! Hur tänkte jag där?????
Bara en sådan kommentar borde väl få alla varningsklockor att ringa inom mig antar jag.
Nej det får inte hända. Då skulle jag alltid ses som chefen som blandade ihop dating och rekrytering.
09:38 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(6) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
27 oktober, 11:15
Litar inte på mitt omdöme
Eftersom jag aldrig rekryterat förut, och jag dessutom fått gliringar om att ha blivit förälskad i en av kandidaterna bestämde jag mig för att ta hjälp.
Jag lät sonika vår vd och personalchef träffa de tre bästa kandidaterna. Till och med hon som blev så arg vid första intervjun.
Typiskt nog föll de för den arga, den enda som jag inte ville ha av de tre.
Jag har berättat om grälet vid intervjun men de verkar inte tycka det är så allvarligt.
Vad ska jag nu göra? Gå emot deras rekommendation och i stället anställa den jag blev förtjust i? Vår vd har gett mig rätten att anställa den jag vill.
Smart så klart. För då kan jag inte skylla ifrån mig om det blir fel.
Det som skulle kunna bli så bra, ett första steg i att bygga upp mitt eget team, har blivit till stor ångest.
11:15 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
21 oktober, 08:09
Förälskad i kandidaten?
Efter anställningsintervjun sa min medarbetare: »Blev du kär eller? Dina ögon tindrade ju som på ett barns på julafton.«
Vad menade hon med det? Visst jag gillade det jag hörde under intervjun, men kär? Nej! Förtjust möjligen.
»Du begår ett stort misstag om du anställer den här personen. Du hörde bara det du ville höra, och du gjorde det enkelt för kandidaten under intervjun. Så fort du hörde något du gillade ?fånlog? och nickade du instämmande. Det var pinsamt att se.«
Kan det stämma? Att jag är så lättläst? Och att jag fick någon slags förälskelse under intervjun? I så fall har jag problem. Den här kandidaten vill jag verkligen anställa. Allt kändes rätt.
Det är en varningsklocka va?
08:09 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
14 oktober, 09:48
Rekryteringens svåra val
Vad svårt det är att rekrytera! När jag suttit på andra sidan och sökt jobb har jag inte förstått komplexiteten.
Nu har vi intervjuat tre personer som alla verkade kanon när vi läste CV och presentation. Men i verkliga livet passar de inte. Jag skulle vilja ta några egenskaper från alla tre och blanda ihop dem.
Kvinnan som blev så arg härom dagen har jag pratat med igen. Det märkliga var att hon tyckte inte att det var så märkvärdigt. »En vanlig diskussion bara«, kallade hon det som hänt.
Därför går hon bort. Jag vill inte ha en sådan person här på kontoret.
Igår intervjuade vi en kille som är hennes raka motsats. Så tystlåten och blyg att jag är rädd att han skulle bli överkörd på varenda möte. Visst kan man väl vara nervös på en anställningsintervju men den här stackaren var jag tvungen att dra orden ur.
Den tredje kändes inte rätt helt enkelt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men magkänslan säger nej. Om nu magkänsla är något man ska ta i beaktande när man sysslar med rekrytering vet jag förstås inte.
09:48 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
12 oktober, 07:50
Bråk på intervjun
Jösses vad många olika sorters människor det finns! Vår rekryteringsannons har lockat fram en härlig mix av över- och underkvalificerade, lite märkliga original och en samling personer som verkar helt perfekta. Åtminstone om man läser deras brev och CV.
Men när man väl träffar dem kan det vara helt annorlunda. Jag intervjuade en tjej i fredags tillsammans med min medarbetare som ska sluta. Vi hade båda fallit för hennes sätt att presentera sig skriftligt så det var den första vi valde att träffa.
Bara några minuter in i intervjun reagerade jag på kandidatens attityd. Hon var spydig, inte mot mig men mot den hon eventuellt skulle ersätta. Jag valde att inte låtsas om det utan fortsatte som vanligt. Men efter ytterligare ett par spydigheter snäste min medarbetare till. Röstnivån höjdes och innan jag visste ordet av grälade de för fullt. Fascinerande på sitt sätt. Som att titta på en italiensk film. Men också skrämmande. Om hon börjar gräla redan på anställningsinvervjun, hur ska det då bli om hon senare börjar känna sig hemma här efter att ha jobbat här ett tag?
I dag ska vi träffa två andra kandidater. Hoppas det går lugnare till.
07:50 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(13) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
21 september, 07:10
Påverkar mitt humör stämningen?
I helgen dog min moster. Hon hade varit sjuk en tid och dödsfallet var inte helt oväntat. Så jag grät inte på kontoret under gårdagen, men var så klart dämpad.
Jag lade märke till att stämningen bland alla andra också var låg. Jag tror inte att det faktum att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var det som påverkade mina kollegers humör.
»Smittade« mitt humör av sig? Ju mer jag tänkte på det, desto fler signaler hittade jag.
När jag är glad och sprallig blir stämningen jätte bra, men när jag sitter djupt koncentrerad och tyst tystnar alla andra. Skönt i och för sig för då kan jag ju jobba ostörd. Men påverkar mitt humör mer än andras?
Jag tar inte super mycket plats i sociala sammanhang. Det finns exempelvis andra här på kontoret som hörs och syns mycket mer än jag. Men det är mitt agerande och humör som verkar prägla avdelningen.
Är det för att jag är chef? Oj, att chefspositionen skulle ha så mycket makt och inflytande på andras vardag har jag inte trott. Kan det vara så?
07:10 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
14 september, 07:19
Att tänka positivt
Igår sade min bästa medarbetare upp sig. Hon hade tackat ja till jobbet hos vår kund.
Samtidigt dras jag med min besvärligaste medarbetare som har blivit om möjligt ändå bångstyrigare över sommaren. Varför kunde det inte ha varit tvärt om?
Nej nu ska jag inte gräva ned mig i trist grubbleri. Försök att tänka positivt ...
(Här blir det helt tyst i min hjärna i nästan en minut).
(Fortfarande tyst).
Nej nu får jag skärpa mig! Det finns ju faktiskt en sak som är positiv. Jag kommer att få lära mig att rekrytera. Det har jag aldrig gjort tidigare.
På kursen jag gick i våras sades det att man inte är en riktig chef förrän man gjort allt minst en gång. D v s budget, utvecklingssamtal, lönesamtal, rekrytering, uppsägning mm.
Så i och med detta tar jag ytterligare ett steg mot att bli en komplettare chef.
Gud vad roligt!
(Suck!)
07:19 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
09 september, 07:52
Jag vill glänsa
På kursen för nya chefer fick vi lära oss att en bra chef får andra att växa och utvecklas. Att man ska låta medarbetarna få cred för framgångar. Visst det är väl fint. Men där är inte jag. Än.
Jag tycker fortfarande att det är enormt kul att stå i rampljuset. Ja jag vet. Det är småaktigt. Och jag var faktiskt glad i flera minuter för min headhuntade medarbetares skull.
Sedan började tankarna mala. »Varför valde de henne och inte mig? Jag har ju också arbetat i det projektet.«
Jag är barnslig, barnslig, barnslig. Men mitt ego har fått en smäll och jag försöker hålla undan de dåliga tankarna. Men det går inte.
Känner du som chef också så ibland? Eller hör jag till den misslyckade minoriteten?
07:52 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
07 september, 08:10
Nervöst samtal
Ibland måste man visa mod som chef. Tror jag. Men jösses vad svårt det var för mig att ta itu med samtalet som jag förstod att jag var tvungen till.
Jag tänkte ut flera strategier innan jag kallade medarbetaren vars CV jag hittat i skrivaren till ett möte.
Ett litet trevande samtal, typ »utvecklingssamtal light«?
En konfrontation där jag rakt på sak berättar att jag hittat CV't och talar om att det inte är okej att söka jobb på arbetstid?
Att bli inkallad till chefen kan säkert kännas nervöst för vissa. Men i det här fallet var det jag som stod för nervositeten. Jag brukar inte backa för sådana här saker, men jag antar att risken att få höra att det är mitt ledarskap som är anledningen till att hon söker jobb gjorde det hela så svårt.
När vi satte oss ned berättade jag direkt att jag hittat CV't. Det var ett försök att ta henne med garden nere.
»Hur kommer det sig att du skriver ut ett sådant?«
Hon var lugnare än jag. Berättade att hon blivit kontaktad av en kund som var intresserad av att anställa henne.
Det blev faktiskt ett bra samtal. Jag var glad över att det inte var mitt fel att hon eventuellt skulle söka sig vidare. Snarare lite stolt över att en av våra kunder var så nöjd att han funderade på att anställa min medarbetare.
Jag förklarade att jag helst ser att hon stannar hos oss för att jag uppskattar hennes arbete och engagemang, men att jag samtidigt förstår att man måste tänka på sin karriär.
Hon berättade i sin tur att hon fortfarande trivs hos oss men blev smickrad av kundens erbjudande och vill i alla fall undersöka möjligheterna.
Hur det än slutar känns det bra. Jag får i värsta fall en kund som har en medarbetare som jobbat hos oss tidigare. Det kan ju vara bra för oss på sitt sätt.
08:10 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(0) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
01 september, 17:58
Hur behåller jag henne?
I dag hittade jag något i skrivaren som gjorde mig alldeles kall. Sedan började det hetta i kinderna av ilska och känslan av svek.
Mycket händer under en sommar. Jag använde den till att vila upp mig och få tillbaka motivationen.
Men en av mina medarbetare har tydligen gjort tvärt om. Jag hittade hennes CV i skrivaren. Typiskt nog är det en av mina bästa medarbetare. Den som alltid levererar, som har massor av idéer, och som bidrar till en god stämning.
Min första tanke var att lite »hjälpsamt« gå med utskriften till henne. Men jag fegade ur. Lät den ligga.
Är det mitt ledarskap hon vill bort från? Så behöver det naturligtvis inte vara. Men det är ju det jag grubblar på.
Nu vill jag prata med henne om det. Men jag är rädd att det är för sent. Om man redan börjat söka sig bort så har det ju gått ganska långt, eller hur?
Åh alla dessa jobbiga samtal!
17:58 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
30 augusti, 17:58
Äntligen vardag?
Innan semestern var jag riktigt slutkörd. Ärligt talat var jag på väg att säga upp mig för andra gången på kort tid.
Jag misstänker att jag inte var någon trevlig chef och kollega de sista dagarna på jobbet. Förutom den vanliga semesterstressen brottades jag med bristande motivation.
Som vanligt började semestern med en veckas dunderförkylning. Det blir väl så när kroppen äntligen får lite andhämtning antar jag.
Men sex veckors semester gjorde verkligen susen! Jag har faktiskt inte tänkt på jobbet under ledigheten. Inte haft dåligt samvete för att jag låtit e-post ligga obesvarad. Eller att jag låtit bli att lyssna av min röstbrevlåda.
Det kanske är självklart för er andra, mer erfarna chefer, men för mig var det ett stort steg att koppla ned helt och hållet.
Nu är jag tillbaka till vardagen sedan ett par veckor. Och jag har redan brutit några av de goda vanorna jag intalade mig under semestern att jag skulle ha från och med i höst.
Här är listan över de goda vanorna jag redan sabbat:
1. Sätt inte igång arbetsveckan redan på söndag kväll.
2. Ta inte med dig datorn hem från jobbet för att fortsätta med allt du inte hann under dagen.
3. Kolla inte jobbmejlen på telefonen så fort du får lite tid över.
4. Ät inte lunch vid skrivbordet.
Varför är det så svårt? Är jag ett hopplöst fall eller har du lika svårt som jag?
17:58 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(0) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
26 maj, 15:42
Kursen som visar svårigheten
I måndags startade kursen för nya chefer som mitt företag skickat
mig till. Jag trodde att jag skulle ha ett litet försprång eftersom
jag redan varit chef i flera månader. Men flera av mina kurskamrater
har varit chefer i nästan ett år.Men vi har ändå samma problem och frågeställningar:
När ska vi hinna med att "chefa"? Möten och administration tar ju all
tid.
Hur delegerar man utan att få ändå mer att göra?
Strategi? Vi är ju fast i produktionen.
Men det som slog mig var hur mycket jag som chef ska ha koll på. Jag
förstår om vissa av er som läst min blogg blivit irriterade på min
okunnighet.
De som varit chefer i några år inser ju att det är ett hantverk som
kräver yrkesskicklighet och ser nog ner på min okunnighet på samma
sätt som en gammal snickare kan skratta åt en fumlig hemmafixare.
15:42 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(4) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
27 april, 09:36
Robinson på jobbet
I Expedition Robinson på tv handlar det inte så mycket om vem som är bäst på att hitta mat, utan om vem som »paktar« bäst. Så är det också i vår ledningsgrupp. Att ha bra och sunda idéer är en sak, men har man inte någon som supportar dem är man körd i alla fall.
Jag är ju en nykomling i ledningsgruppsammanhang och har nog haft en lite naiv syn på hur det går till.
Vårt senaste möte kändes som en parodi på maktspel, halvdolda pikar och märklig gruppdynamik.
Glatt kastade jag mig in i diskussionerna men möttes ofta av konstiga blickar.
»Vad vet du om det här?«, kändes det som den ena sa. Eller: »Jag trodde vi var vänner och tyckte samma sak!«, visade en annan med förorättad blick.
Inbillade jag mig? Övertolkade jag situationerna? Nej, skulle det snart visa sig.
En av mina chefskollegor föreslog att vi skulle äta lunch efter mötet. Under lunchen försökte hon sälja på mig sina idéer. Förklarade vilka fördelar jag skulle få om vi gemensamt fick igenom hennes förslag i en fråga vi hade bordlagt.
Det var inget fel på hennes idéer. Men hennes opponent har också poänger vilket jag påpekade. Då kom det rätt ut: »Om du hjälper mig med det här kan jag stödja dig i en av dina hjärtefrågor.«
Jag visste inte vad jag skulle säga. Det naturliga hade så klart varit att ta avstånd från sådant politiskt rävspel. Men jag vill ju inte heller stöta mig i onödan. Vad säger ordspråket? »Är du inte min vän är du min fiende ?«
Så jag fegade ur med kommentaren: »Jag måste sätta mig in i ärendet lite bättre så kan vi väl prata om det senare?«
Fegt va? Vad skulle jag ha gjort?
09:36 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(5) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
06 april, 06:00
Maktspelet i ledningsgruppen
Det är ganska intressant att studera hur folk beter sig mot varandra i
olika situationer.I fikarummet är de flesta kompisar. Man småpratar lite vid
kaffeautomaten eller lyssnar intresserat (eller åtminstone artigt) på
varandras helgberättelser.
Men när man träffas i exempelvis ledningsgruppen är det plötsligt
allvar. Då är artigheten borta. Man slåss för sin avdelning eller
hjärtefråga.
Det är roligt att se de olika makttekniker som används. En person, vi
kan kalla henne Lena kan sura sig igenom mötena. Fälla små
sarkastiska kommentarer och göra stämningen trist när mötet inte
går hennes väg.
Anders å andra sidan kan prata sönder mötet fullständigt. Teorin
är nog att om han inte släpper in någon annan så blir han inte
heller emotsagd.
Sedan har vi grupperingen. Mats och Ingela som verkar ha pratat ihop
sig innan mötet och stödjer varandras förslag eller utbyter menande
blickar.
Vem är jag i gruppen? Jag har inte funnit någon hjärtefråga än och
hittills har ingen velat pakta med mig. Men idag ska vi ha
ledningsgruppsmöte igen och jag märker viss oro bland mina
chefskolleger. Det ska bli spännande att se vad som händer. Både
före, under och efter mötet.
Hur brukar det vara på era möten? Har ni synliga eller osynliga
maktkamper?
06:00 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(6) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
01 april, 08:20
Är medarbetare lata?
När jag inte var chef tyckte jag att vi alla gjorde så gott vi kunde för att lösa våra uppgifter. Jag jobbade hårt och kände att mina kollegor också slet för att nå våra mål.
Nu när jag är chef tycker jag plötsligt att samma människor är lite lata. Har de blivit det för att jag blivit chef eller är det min syn på dem som förändrats? Ligger det i sakens natur att man som chef ska tycka det för att kunna driva på dem lite extra?
Jag tycker att de lägger energi på fel saker. Att de pillar i detaljer, och att de jobbar för länge med de moment som är roliga och antingen slarvar med eller skjuter på de mindre roliga men minst lika nödvändiga arbetsuppgifterna.
Har jag blivit »smittad« av chefers syn på medarbetare? Eller är det mitt ledarskap som är problemet?
08:20 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
31 mars, 09:18
Hur höjer jag motivationen?
Tänk vad en sur medarbetare kan ställa till med. Stämningen är riktigt dålig på avdelningen. Min konflikt med en av medarbetarna har smittat av sig på alla. Förmodligen eldar han på genom att prata skit på lunch- och fikaraster. Jag har inga bevis för det men med tanke på hur han lät tidigare när jag inte var chef utan satt med i lunchrummet misstänker jag att han fortsätter på samma sätt, men att det nu är jag som är måltavlan.
Jag jobbar ju på att få bort honom på något sätt, men om det inte lyckas? Hur ska jag få upp arbetsglädjen och motivationen igen?
Här saknar jag verkligen erfarenhet och idéer.
»Nu slutar ni gnälla och börjar jobba!« är vad jag skulle vilja säga. Men det är ju inte så konstruktivt.
Hur skulle du göra?
09:18 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
29 mars, 23:15
Hur reparerar jag förtroendet?
Punkt två i min problemlista är att återbygga förtroendet för mig bland mina medarbetare efter det dumma raseriutbrottet jag hade för några veckor sedan.
Jag känner ju att de inte ser mig med samma ögon som tidigare. Jag är inte längre den gamla arbetskompisen som fick förtroendet att leda arbetsgruppen.
Eller, vd?ns förtroende har jag väl, men jag har nog tappat vissa av medarbetarnas förtroende.
Hur vinner man tillbaka det?
Bjuda på tårta och fjäska verkar vara en ganska dum idé, även om jag erkänner att jag haft den.
Att själv prestera som bara den har jag också funderat på. Men vad visar jag då? Mer än att jag är bättre på att jobba än de andra? Tror inte jag får större förtroende som ledare för det.
Så hur ska jag göra? Förtroende är något som ska förtjänas har jag hört. Men jag känner att jag inte riktigt har tid att vänta på att deras förtroende för mig långsamt ska växa till sig.
23:15 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
23 mars, 08:05
Problemen jag måste lösa
Nu har jag en mentor och jag har bokat in en kurs för nytillträdda chefer. Då kanske mina övergripande problem är på väg att lösas.
Dags då för de mindre men minst lika viktiga.
1. Få ordning på situationen med en missnöjde och obstruerande medarbetaren.
2. Reparera förtroendet efter raseriutbrottet
3. Höja motivationen i hela gruppen
4. Öka produktiviteten.
Vi börjar med punkt 1 i dag. Jag skulle behöva bolla lite med er mina läsare när det gäller den nämligen.
För mig känns det som att det kommer att bli svårt att ?får ordning? på honom.
Han har visat så tydligt att han inte alls förstår eller håller med mig i min kritik av hans sätt att arbeta. Det förakt han visar mig gör det mycket svårt att kommunicera.
Så vad ska jag göra? Ta hjälp av min chef?
Men då kommer han ju snarare få vatten på sin kvarn om att jag inte är en bra och fungerande chef.
Få honom omplacerad?
Vårt företag är inte så stort att jag tror att det skulle fungera. Mina chefskollegor känner till situationen och jag har svårt att tro att någon annan vill ta sig an honom.
Säga upp honom?
Det går ju inte rent juridiskt misstänker jag. Vi kan inte hävda arbetsbrist. Man kan väl inte hävda hans misslyckande som tjänstefel?
Försöka få honom att sluta självmant?
Hur gör man då? Jag vet chefer som gör tillvaron till en pina för medarbetare som de vill ska sluta men det är ju en slags mobbing som jag inte vill medverka till.
Har du haft en liknande situation? Hur löste du den?
08:05 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
16 mars, 08:11
Tårfyllt mentormöte
Om jag vetat om att jag skulle börja gråta under första mötet med min mentor skulle jag nog inte ha gått dit. Men det kändes faktiskt bra.
Vi fick bra kontakt direkt. Hon hade upplevt ungefär samma sak när hon fick sitt första chefsjobb. Osäkerheten, känslan av otillräcklighet och rädslan att bli avslöjad som bluff.
När jag berättade min historia för henne var det så skönt att få lätta på trycket.
Att någon förstod, och gav mig möjlighet att visa mig i min litenhet utan att vara rädd för att det skulle påverka relationerna på jobbet var helt underbart.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna under samtalet men hon gjorde ingen stor sak av det. Hon visade att hon såg att det var känslosamt men sprang inte och hämtade en näsduk och försökte trösta mig. Då hade det känts jobbigt.
Nu var det i stället en stor lättnad! När jag kom från mötet var jag som en ny människa. Beredd att ta mig an den här jobbiga utmaningen.
Jag inser att jag har mycket att lära innan jag blir en fullfjädrad chef. Och jag tror att min mentor kan lära mig mycket av det. Hon är klok och erfaren. En sådan person som varje chef skulle behöva vid sin sida.
08:11 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(4) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
08 mars, 09:35
Första mentorträffen
I dag ska jag träffa min (eventuellt) blivande mentor för första gången. Jag fick tipset att kontakta henne av en av mina närmaste vänner. Han hade henne som chef för tio år sedan och tyckte att hon var enormt stöttande och bjöd på sig själv och sina erfarenheter.
När jag ringde henne och berättade vem jag var och om mina bekymmer förstod hon genast mitt dilemma. Men hon ville träffa mig först och prata mer innan vi bestämmer om vi »är rätt för varandra«.
Jag förstår ju att ett mentorskap även ska ge mentorn något. Att det inte bara är adepten som ska tanka ur kunskap och erfarenhet ur mentorn.
Men hur ska jag göra? Hur mycket ska jag berätta nu när vi träffas första gången? Jag vill ju inte skrämma bort henne direkt. Hon kanske tänker: »oj oj oj vilket hopplöst fall ?«
Vad är era erfarenheter kring mentor/adept?
09:35 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
05 mars, 14:26
Mina 90 första katastrofdagar
Igår kändes det som första dagen på nya jobbet, trots att jag haft det i flera månader. Men samtalet med min vd var så bra att jag gick som på moln efteråt.
Varför väntade jag så länge med att gå till honom? Rädsla att visa min svaghet är förstås svaret. Mitt självförtroende, som brukar vara bra, har varit nära noll i min chefsroll. Det har förmodligen medarbetarna märkt och det förklarar nog till stor del varför det blev som det blev.
Någonstans har jag läst att man som ny chef har 90 dagar på sig att visa vad man går för. Jösses, jag har slösat bort mina 90 dagar inser jag. Kan jag få 90 till?
Jag hoppas att det inte är för sent att börja om. Att de ger mig en chans till.
14:26 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
03 mars, 01:33
Jag har sagt upp mig
Jag insåg efter några veckor av problem, och efter att ha läst kommentarerna på den här bloggen att jag är en större katastrof än jag jag förstått.
Så idag tog jag mod till mig och tågade in till min chef, företagets vd. Jag är inte rädd för honom. Snarare rädd för att erkänna att jag misslyckats. Jag skulle ha bett honom om hjälp mycket tidigare men det hade känts som ett nederlag.
Nu förklarade jag rakt på sak att det inte funkar längre. Medarbetarna saknar förtroende för mig och jag har tappat lusten att leda dem. Så jag tackade för att han gav mig chansen men bad att få lämna över till någon annan.
»Hur mycket mer vill du ha?«
Det tog några sekunder att fatta att han inte skojade.
»Nej, jag vill alltså sluta«, svarade jag. »Jag är inte rätt person för det här jobbet. Det är lika bra vi inser det nu innan alla andra slutar.«
Då sa han det jag hade behövt höra redan från början:
»Tror du jag hade erbjudit dig det här jobbet om jag inte trott att du var rätt person? Du är inte en färdigbakad chef än, men du kommer att bli riktigt bra. Alla är osäkra i början.«
Orden värmde. Men jag stod på mig.
»Jag orkar inte längre. Det är inte värt det.«, försökte jag.
Vi hade en lång diskussion. Jag fick chansen att berätta att jag inte känt tillräckligt stöd i min roll. Att jag skulle ha förberetts mer på min uppgift och att allt verkat vara en nödlösning.
Efter att ha erbjudits en kurs för nyblivna chefer, en mentor och 1000 kronor mer i månaden tackade jag ja till jobbet igen.
Korkat va?
Med smicker kommer man långt. Jag erkänner att de värmande omdömena om mig, att han såg en framtida »god ledare« i mig hade stor inverkan på mitt beslut.
Vad mer var det som gjorde att jag tackade ja till en fortsättning?
Inte var det löneförhöjningen i alla fall. Nu har min lön höjts sammanlagt 6 000 kr för att jag tagit över ansvaret för avdelningen. Med tanke på alla bekymmer, allt extra arbete och all stress jag känner är det inte värt pengarna.
Snarare är det nyfikenheten på vart det ska leda. Kan jag utvecklas? Jag skulle ju vilja axla en sådan här roll med gott självförtroende. Kunna påverka. Förbättra.
Jag hörde någon säga att det är med chefsjobb som med barn. Det är först vid det andra man börjar få rutin och inser hur mycket fel man gjorde och hur osäker man var första gången. Synd om mina medarbetare bara som måste vara försökskaniner och skola åt mig.
01:33 Skrivet av Nybörjarchefen
Den externa bloggaren ansvarar själv för allt material och innehåll i bloggen. Bloggaren representerar enbart sig själv och har ingen koppling till Tidningen Chef eller Chef.se. De åsikter som framförs i bloggen är respektive bloggares, och delas inte nödvändigtvis av Chef.
(11) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
Kommentera denna artikel
Hej, om din roll som chef även innefattar viss coaching så kan du göra så här.Börja med enskilda samtal. Försök att få “arbetaren” att förstå att du vill öka personens egenansvar och samtidigt uppmuntra till initiativ. Försök få personen att berätta hur han/hon tänker sig att uppgifter ska gå till. Öka känslan av medbestämmande och visa att du bryr dig om personen.
Börja bryta mönster idag!
Från hjärtat,Richard@heartmath.se
03/31 at 03:37 EM