Mitt inlägg

Syftet är uppenbart – att förstärka bilden av chefen som en elak och manipulativ typ.

Vilket skämt. De allra flesta av oss som är chefer har vare sig tid, lust eller möjlighet att vara vare sig psykopater eller kontrollanter, däremot vore vi dumma och ansvarslösa ifall vi inte undersökte saker och ting om något inte verkar stå rätt till.

Dels för medarbetarnas skull, dels för företagets.

En gång har jag varit med om att chefen kontaktade en säkerhetsexpert. Anledningen var att företagets server var extremt utsatt av skräpmail och virus. Experten satt först och gick igenom alla brandväggar och såg till slut ett mönster. Nästa steg var att gå igenom alla anställdas datorer. På ett par av datorerna hittade han en massa pornografiskt material.

Uppenbarligen hade de här medarbetarna ägnat stor del av sin arbetstid åt att göra annat än just arbeta.

Den ena medarbetaren blev uppsagd, eftersom det han hade i sin dator helt klart var kriminellt. Två andra fick tillsägelser och nya mindre ansvarsfulla tjänster.

På en annan arbetsplats jag varit på skickade en medarbetare mindre anständiga mail. Visserligen på sin fritid, men från företagets mail. Den här gången var det inte dataavdelningen som slog larm, utan det var en av mottagarna som kontaktade företaget. Därefter agerade personalavdelningen.

I bägge fallen tog arbetsgivaren sitt ansvar, enligt mitt sätt att se det. Men det finns säkert tidningsredaktioner som tycker att det ytterligare styrker tesen om att chefen är ett psykotisk kontrollfreak.

I helgen kunde jag förresten i Dagens Nyheter läsa om toppdirektörerna som inte lever som de lär. I sin yrkesroll pratar de vitt och brett om hur viktigt det är med miljön, men privat kör de bilar som är allt annat än är miljövänliga.

Jag håller med om att det inte ser så bra ut att å ena sidan vara börskändis och skryta om företagets miljöpolicy, men å andra sidan ha samvete att köra en bensinslukare.

Alla vill vi vara miljövänliga - även jag, trots det måste jag erkänna att jag inte kör miljöbil. Däremot åker jag nästan aldrig bil, utan väljer till 90 procent kollektiva alternativ. Och jag sorterar tidningar, glas och burkar. Och vi värmer vårt hus med luftvärmepump. Och vi kolsyrar vårt vatten själv…puh! Är det någon som klarar av att vara perfekt? Inte jag.

Uppe på scenen avlöste den ena chefsprofilen den andra. Först ut var länspolismästaren Carin Götblad. Oj, vad jag gillar henne. Inte minst för hennes knastertorra humor.

Efter henne kom hotellentreprenören Pelle Lydmar. Han pratade så fort så jag hade lite svårt att hänga med i svängarna. Men han gillar i alla fall kufar, så mycket förstod jag.

Därefter var det dags för Angeles Bermudez-Svankvist, vd för St Eriks Ögonsjukhus. I hennes bok finns det inte kaos. Många möten, tunga rapporter, mediokra medarbetare är för henne blaha-blaha. Kaos blir det bara för henne när det inte finns något hon kan göra, när någon har blivit svårt sjuk eller mist livet. Point of no return.
Jag sympatiserar med det. Missade möten och allt annat som dyker upp under arbetsdagen som kan öka pulsen är ju trots allt rätt världsligt.

Sist ut var Robert Aschberg. Galen och underbar i skön förening. Struktur och organisation finns inte hans värld. Han berättade om sitt skrivbord som allt som oftast var belamrat med papper. När det blir för mycket slänger han allt i papperskorgen - för att han inte orkar se "skiten" längre. "Är det tillräckligt viktigt lär de höra av sig igen."
Han älskar också kufar. "Buketten blir vackrare med många olika blommor."

Anyway, efter den mumsiga förmiddagen blev det en rask promenad till jobbet, smet in på Panini och köpte lunchlåda. Plöjde inboxen i mailen. Ett par konsulter som ville berätta om sina fantastiska produkter, ett par interna mail till hela företaget. En del krävde och fick svar, en del åkte direkt till papperskorgen. Gick igenom ett analysupplägg med redaktionschefen Unn. Åt min trista lunchlåda innan jag hastade in till månadens vd-möte. En timme och åtta punkter senare satt jag där solo med vår vd Vibeke Pålhaugen och gick igenom mallen för nästa veckas utvecklingssamtal. Jag trodde att jag haft utvecklingssamtal tidigare, men jag lovar er, fanns det ett VM i utvecklingssamtal skulle Chef vara överlägsen segrare.

Vår redaktionssekreterare Catharina satte mig därefter in den senaste utvecklingen i hennes researcharbete till juryn för Årets Chef. Hann efter det läsa ett par korrektursidor till det kommande numret innan jag sprang till tunnelbanan. Trots det kom jag en kvart för sent till dagis.
Mina små skitungar var sist kvar. Jag fick naturligtvis frökens Onda Öga, men gullisarna överföll mig med pussar och kramar.

Klockan 19.34 sov bägge barnen. Sambon var på krogen med några kompisar. Resten av kvällen var helt och hållen bara min. Bara min dator och micropopcorn i tv-soffan - helt ensam. Fotboll på trean och Greys Anatomy på femman.

Jag måste säga att siffrorna är lite chockerande, och jag tror inte att det bara är svenska personalchefer som har deltagit i undersökningen, men ändå jag tycker mig ändå kan ana en förändring i relationen företag och anställd.
Det har blivit allt tydligare att arbetsgivare ser medarbetare som en förlängning av företaget. Det har blivit viktigare att hela gruppen delar företagets värderingar. Och som arbetsgivare köper man inte bara folks tid på kontoret utan även privatpersonen har blivit intressant.

Tidigare räckte det med ett trevligt cv, en intervju och kanske ett par referenser för att du skulle få jobbet. Nu är det inte ovanligt med mer omfattande granskningar. Alla får i dag räkna med att bli googlade. Men personlighetstester och utredningar av psykologer förekommer också i allt högre utsträckning, även för lägre befattningar.
Rekryteringsfirmorna lever gott på att tillfredsställa nymoralismen. Dina uppgivna utbildningar och tidigare befattningar dubbelkollas. En körning mot brottsregistret är inte heller ovanligt.
 
Vi, och då menar jag samhället i stort, har fått en strängare syn på privatmoral. Det är inte längre ok att till exempel erkänna att man har svart städhjälp. Att spåra ur på personalfesten är verkligen aja-baja. Däremot är det fet guldstjärna om du sorterar dina sopor, skänker pengar - och framför allt tid - till välgörande ändamål. Hel och ren och händerna på täcket, liksom.

Som med nästan alla trender har den nya moraltrenden sitt ursprung, och att den även har fått sitt fäste på våra breddgrader är har inte minst våra politiker blivit smärtsamt medvetna om.

Skulle tro att just kollen med Facebook och motsvarande sociala nätverk är vanligare i Storbritannien och USA, men för de personalchefer och rekryterare i Sverige som verkligen gör det kan det räcka med att de ser att du har en sida upplagd. Bara det faktum att du finns där kan vara ett tecken på dåligt omdöme. Men de sociala nätverken på nätet är sannolikt inte någon fluga, utan något som är här för att stanna. Det är framför allt så yngre personer kommunicerar och knyter kontakter, så personalcheferna får nog vackert anpassa sig efter den nya verkligheten.


Tips till dig som har en sida på Facebook.
Håll den väldigt strikt, inga privata festbilder
Undvik skumma eller knasiga grupper som kan ge fel signaler
Var varsam med vilka vänner du ”addar” och håll koll på deras sidor
Städa allt eftersom

Alla skrattar förtjust. Ungefär som om att jag skämtar.

Mitt första mail i inkorgen i dag kom från webb-Johan. Han har verkligen fattat att vi behöver lite ljus för att härda ut, kolla här.

------------------------------------------------------------
Från:  .
Ämne:     Nobelglans på Chef
Datum:     tisdag 20 nov
Till:  chef

Camilla säger hela tiden att vi behöver mer glamour på kontoret så jag tog tag i saken och har med mig bakverk från Nobelbagaren Magnus Johansson i dag. Inget Konsumbröd här inte alltså.

Låt er väl smaka

Det här är Johan, dagens fikakung på Chef.

Såg ni förresten nya Aktuellt i går? Det är bra att de vågar ta nya grepp, men jag tycker nog att Jarl Alfredius passar bättre i slips. Den enda som bar slips var Fredrik Reinfeldt som var där för att kommentera opinionssiffrorna. Det är verkligen tungt nu för alliansregeringen, och jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Han såg verkligen pressad ut. Inte blev det bättre av att han inte hann sitta i sminket före sändningen. Så där svettig och blek kan han väl ändå inte vara?

En annan chef som har det lite jobbigt just nu, gissar jag, är Lars Lagerbäck. I morgon är det sista chansen och fixa den där EM-biljetten. Lyckas inte Sverige ta poäng mot Lettland så får väl de också försöka muntra upp sig med att planera ett luciatåg. Vem blir stjärngosse och vem får bära kronan? Jag ser fram emot era förslag.

Fortsättning följer i eftermiddag.