100 dagar till maraton

Jag vet inte riktigt vad som håller på att hända, men varje vecka det verkar bli mer löpning än vad jag hade tänkt. Jag är helt enkelt för dålig på att säga nej.

Igår det var det »tusingtorsdag« igen. Enligt mitt program ska jag just nu springa sex långa intervaller a 1000 meter en gång i veckan. Eftersom det varit så kallt och halt i Stockholm de senaste veckorna får tusingarna göras på löpband och före jobbet. På kvällarna är banden upptagna (framför allt av folk som använder dem som promenadband…)

Kvart över fem-uppstigning alltså. Men denna gång var jag inte lika pigg som vanligt. Det var en kamp att komma igång. Första intervallen en kamp, så även andra och tredje. Jag har lärt mig att det är bäst att lyssna på kroppen och gjorde därför “bara” fem intervaller i stället för sex. Men det viktigaste är att jag kom ut och körde ungefär som jag hade tänkt.

 I dag fredag var det lunchlöpning med Chef. Ett enklare pass förbi söder och Norr Mälarstrand (ett parti som man också springer på Stockholm marathon) och sedan hem. Cirka 8 kilometer fick vi ihop.

Ikväll väntar löpning och fredagsmys med kära kompisen och Svenska Dagbladets löpbloggare Petra Månström.  Jag hoppas att hon inte har för mycket spring i benen för mina ben har nästan gjort av med allt sitt..

Förra veckan berättade jag för några vänner att jag gått upp kvart över fem på morgonen för att hänga på låset när gymmet öppnade och kunna springa mina intervaller.
Min berättelse möttes med stor skepsis. Det kom många kommentarer som anspelade på hur galen jag är.

Men hur galet är det egentligen? Jag har vänner som går upp fyra på morgonen för att få biljetter till en Springsteen-konsert. Andra vänner lägger alla sina pengar på sitt hästintresse (och då menar jag inte att de spelar på hästar). Vari ligger galenskapen att man går upp tidigt för att träna? Är det för att jag aldrig kommer att ha chans att vinna VM eller OS?
Är galenskapen större för att mina mål »bara« handlar om att slå en viss tid?

Jag har funderat mycket kring detta men inte kommit på något bra svar. Om ni vet varför får ni gärna skriva en kommentar!

Jag njuter inte av att gå upp i ottan. Men jag njuter av upplevelsen att ha vunnit över mig själv – och den får jag varje gång jag har avslutat ett tidigt morgonpass. Jag vet att jag kunde ha legat kvar i sängen, men jag valde ändå att springa. Att övervinna sitt eget motstånd är en härlig känsla. Disciplin kan faktiskt ge en kickar!

I går morse var det samma ritual. Upp tio över fem, gymmet, intervaller. Denna gång korta sådana på 1 min vardera, varvat med 30 sekunders vila. Jag ökade antalet intervaller till tolv stycken. Uppvärmning och nedvarvning ingick givetvis också i passet.

Jag känner att målet kommer närmre och närmre. 1:40 på Prag halvmaraton ska gå!

Har inte hunnit blogga på några dagar, men har hunnit med en rad pass. Vaderna klagar, men jag inbillar mig att jag blir snabbare för varje dag!

Torsdag den 17 februari blev det ett »kött och potatis«-pass, som jag kallar det. Alltså ett standardpass, inga krusiduller. Ut och springa på lunchen, cirka 8 km i 6 min/km-tempo.

Tusingarna (6 x 1000 meter) gjordes på fredagmorgonen på löpband. Nej, tyvärr, jag kunde inte hålla mitt löfte om att skippa löpbandet en vecka.

Och på fredag lunch var det löpning med Chef, cirka 8 km blev det, inklusive 10 intervaller a 30 sek.

Lördag var det dags för veckans långpass. 22 km i lite varierande tempo. Mystempo till en början (från 0-15 km) och sedan cirka 5 km i 5:30/km-tempo och till slut lite lugnare nedvarvning.

Söndag – vila.

I dag får vi se vad jag känner för – lusten får styra!

Okej, jag måste erkänna att resultatet efter gårdagens springtur blev utomhus vs löpband: 1-0.

Jag slapp stå i någon kö för att få springa, jag fick se glittrande snö, träffa några hundar och hade inga möjligheter att fuska med min nedvarvning.
Jag måste nämligen erkänna att när jag springer på löpband har jag en tendens att värma upp alldeles för kort stund och varva ner lite halvdant.

Det var rasande kallt igår, cirka -14, men det spelade inte så stor roll. Det spratt i benen och intervallerna gick i en hejdundrande fart.

Men tro inte att jag hade sett fram emot passet. Hela dagen igår våndades jag. »Varför gör jag det här? Varför måste jag springa?« hade malt i mitt huvud om och om igen. »Det finns ju ingen normal människa som springer i 14 minus« var en annan populär replik som gick på repeat.

Jag vill inte måla upp bilden av att jag alltid längtar efter att springa. För det gör jag sannerligen inte. Just nu känns det omänskligt tungt. Oinspirerat och monotont. Samma typer av pass om och om igen. 

Men igår när jag tog mina första löpsteg på den isiga trottoaren kändes det helt annorlunda. Jag kom på varför jag springer. Svaret är enkelt: för att det känns så himla bra. Och att jag alltid blir på så mycket bättre humör. Löpningen motar bort demonerna helt enkelt.

Gårdagens pass:

cirka 20 minuters uppvärmning

10 intervaller á 1 min i cirka 4:15-tempo (har egentligen ingen aning, hade inte pulsklocka)

nedvarvning cirka 20 minuter

I lördags var det tänkt att jag skulle springa långpass. Eftersom jag är så harig och rädd för att trilla begav jag mig till gymmet. Men återigen - kö. Oavsett vilken tid jag kommer dit, så är det kö till banden. Jag är sällan den som ger upp, men den här gången hade köerna vunnit över min löplust. I stället gav jag mig på ett tuffare styrketräningspass än vanligt. Utfall, tunga benböj, chins, dips och flera andra jobbiga övningar. I samma veva tog jag ett stort beslut. 

Denna vecka blir det bara utelöpning. Köandet is no more. Så, vi får se hur det går med planerade farter och intervaller. Huvudsaken är väl att man kommer ut, eller hur?

Efter att ha trillat på rumpan under långpasset i söndags blev det marsch tillbaka till löpbandet igen. I tisdags kväll körde jag korta intervaller, tio gånger en minut, mellan intervallerna var det 30 sekunders stående vila.

Jag har nu sprungit på löpbandet flera måndagar i sträck och börjar känna igen personerna som springer på samma tid som jag. »Jaha, där är blonda tjejen med pagen, där är mörkhåriga tjejen med korta steget, där är mannen med mycket rygghår som svettas över hela displayen«.

Något jag också känner igen är den extremt långa kön till löpbanden. Men jag har nu slutat förbanna den. Lösningen – en pocketbok. Under de cirka 30-40 minuter jag var tvungen att vänta försjönk jag i Mons Kallentofts »Höstoffer«, perfekt litteratur för tidsfördriveri.

Hur gick passet då? Jo, svetten strömmade och andan var stundtals uppe i halsen, men intervaller är ändå en favorit. Att få ösa på i hög fart (för mig är det cirka 4:10 min/ km - 3:45 min/km) framkallar eufori. Dessutom tar ett sådant pass bara cirka 35 minuter. Perfekt när man är rastlös!

 Ikväll blir det långa intervaller, 1 000 meter i sträck. Jag bävar.

Jag har nu fått ett nytt specialdesignat träningsprogram av löptränaren Malin Sundström . Är så glad över att hon engagerar sig i mig!

Malin analyserade mitt hemsnickrade lilla program som ju bestod av korta intervaller, långa intervaller och långpass, och kom fram till att jag måste springa mer och snabbare.

Så här tycker Malin att jag ska träna. Jag fick lite skrämselhicka när jag läste det:

Pass 1: Långdistans ca 15 km, i högre fart än du gjort tidigare. Kanske 5.30 fart istället för 6.00 fart.
 
Pass 2: Kortintervaller, 10 x 1 min, 30 sek ståvila. I hög fart, ca 75-85% av din kapacitet. Sista intervallen ska du vara helt slut! Öka antalet intervaller efter hand. Förslagsvis, två veckor med 10, tre veckor med 12, 2 veckor med 15.
 
Pass 3: Backträning. Kör 3x3 backar. Först springer du tre, första i 75% fart – joggar ner, andra 85% fart – joggar ner, tredje 95% fart - går ner.
Upprepa sen detta två gånger till. Backens längd kan till en början av träningsperioden vara ca 150-200 m, sen kan du hitta längre backar mot slutet av perioden, den längsta backen kan vara upp mot 400 m. Lutningen bör inte vara för brant, men heller inte för ”mesig”.
 
Pass 4: Långintervaller. Mät upp en flack kilometersträcka. Börja med 6 x 1000 m, 1 min jogg/ståvila . Höj därefter till 8 x 1000 m. Sen på slutet av perioden kanske två gånger med 10x1000 m. Låt farten ligga på minst 15 sekunder under tänkt tävlingsfart.

Jag provade ett av passen i söndags. Långdistans, 15 km i 5.30-fart. Det kändes mycket läskigt när jag startade och först trevade jag fram i sakta mak. Men efter några kilometer drog jag upp takten och kände att "det här går nog". Gjorde 10 km på cirka 58 min och drog sedan upp farten ytterligare och klarade 15 km på cirka 1 timme och 23 min. Var mycket nöjd med mig själv!

Sedan blev det hemjogg på cirka tre till fyra kilometer.

I dag väntar de grymma korta intervallerna - tio stycken! 

Min träning rullar på enligt det strikta schemat – långpass, kortintervall och långintervall. Tre pass i veckan. Sedan brukar jag också komplettera med ett distanspass och lite styrketräning.

Det svåra just nu är att få träningen lustfylld. I måndags körde jag korta intervaller på löpband, men jag hade väntat i cirka 35 minuter på att få springa. Gymmen är helt knökfulla i januari och det märks att löpning är en träningsform som många har fått upp ögonen för.

I går blev det långa intervaller på lunchen. Jag hann med en runda utomhus, fram och tillbaka till Djurgården. 

Eftersom jag inte har skor med broddar är det förenat med livsfara att springa just nu. Jag halkar fram på ett Bambi-likt sätt samtidigt som jag försöker väja för lattemammor med barnvagn, pensionärer som är ute och stavgår och hundälskare som vill fälla mig med kopplet.

Men jag lyckades trots detta åstadkomma ett pass på en timme, med två långa intervaller i cirka 5 min/km-tempo.

I morgon, fredag, kör vi på Chef lunchlöpning igen tillsammans med Runners Store och Helhetskommunikation. Häng gärna med!

Vi träffas i morgon kl 12 vid Runners Store på Vasagatan 16. Båda nybörjare och mer erfarna löpare är välkomna. Vi kör i cirka en timme. Ses där!

Hurra! Det gick mycket snabbare än jag trodde!

Har precis kommit hem från Topploppet där jag lyckades riva av 5 kilometer på 22:14. Trodde inte att jag hade den tiden i mig! Särskilt inte efter tisdagens pass där jag kände mig oerhört långsam. Men träning är träning och tävling är tävling.

Vädret var superbt för löpning, cirka 15 grader och sol. Banan i Hagaparken är ganska snäll, några mindre backar, men annars lättlöpt. Jag kom iväg bra, försökte hålla ett tempo på cirka 4:30 - 4:50 per minut och kunde hålla det loppet igenom. Var ganska trött vid cirka fyra kilometer, men fick härlig support av min käresta som stod och hejade vid 4,5. Då fick jag lite extra fart. Trodde knappt det var sant när jag sprang in på upploppet och klockan stod på 21 minuter lite drygt. Sedan spurtade jag och kom in på 22:14, nästan en minut snabbare än på I form-loppet i mitten av augusti!

Jag har sagt det förr, intervaller gör verkligen susen. Jag tror att det är tack vare dem som jag har lyckats kapa en minut på två månader. Härligt!
Nu ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot Hässelbyloppet nästa helg. Inget ska stoppa mig från att komma under 50 minuter!

Som ni märkt har det varit skralt med uppdateringar på bloggen den senaste tiden. Sajten chef.se kommer att göras om under hösten och vintern, vilket innebär att min blogg kommer att flytta till en annan sajt. När jag vet vilken det blir kommer jag givetvis att meddela er och posta den nya länken. Hoppas att ni har tålamod med mig tills dess. Spring snyggt och snabbt under tiden!



I lördags sprang jag Tjejmilen med bästa vännen Lina. Min uppgift var att lotsa in henne
på en tid under 60 min. Det klarade hon (och jag) med den äran! 56:30 blev slutttiden,
och Lina blev inte avskräckt. Nu satsar vi på Tjejmilen 2012!
Med de långa löpbenen kommer hon knäcka mitt personliga rekord på milen med råge…

Efter flera veckors löpuppehåll har jag börjat springa så smått igen. Och vilken chock det är att upptäcka hur snabbt konditionen försämras på så kort tid! Jag får nu anstränga mig för att hålla 6 min/km-tempo, något som tidigare gick  med lätthet.

Jag kan fortfarande känna av utsidan av knät ibland och planerar därför inte några längre sträckor de närmsta veckorna. Eftersom träningen har blivit lidande i sommar, blir det inte heller något Lidingölopp för mig. Jag tycker att det behövs mer än bara två-tre långpass för att vara redo för ett så krävande lopp.
Men jag har bytt »ner« mig till 15 km-klassen, så om allt känns okej den 24 september kommer jag att köra det i alla fall!

Att tvingas till uppehåll i löpningen har känts lite tungt för mig. Har nästan upplevt det som en förlust. Det har varit en så stor del av mitt liv de senaste 1,5 året med minst tre eller fyra pass varje vecka. Löparskorna har fått följa med till Skåne, Sicilien, Nora och Norrtälje. Och så plötsligt tvingades jag ställa in dem i skåpet i flera veckor i sträck. En märklig upplevelse!

Jag har nu sprungit tre gånger sedan uppehållet. Första gången var helt ljuvlig. Bara känslan att få röra sig i snabbare takt än gång! Att springa om folk! Rundorna har inte varit längre än en mil.

Men nu är frågan – vad ska jag ha för mål?

Jag vet att mitt knä fortfarande är skört, så att träna intervaller eller tempo är helt uteslutet. Jag kommer alltså inte kunna slå några personbästa i höst. Jag kommer inte heller kunna slå några distansrekord, knät måste få en långsam rehabilitering. Och det innebär korta, lugna pass.

Det enda som finns kvar är att njuta av själva löpningen. Och det gör jag gärna! Samtidigt som det känns lite fattigt….

Hur tänker ni? Hur tränar ni när ni inte har några bestämda mål? Hur får ni det att kännas meningsfullt?

I december 2009 började jag löpträna på riktigt. Det var då jag startade satsningen för Stockholm marathon 2010 och sedan dess har löpningen ständigt funnits där som en svettig följeslagare. Den har kalkylerats in under påskhelger, sommarsemestrar och julfiranden. Det blev ganska snabbt tydligt för mig att jag inte var ensam. Löpning hade blivit en trend. Den diskuterades överallt. Och nu, ett och ett halvt år senare är fenomenet ännu större.

Löpning analyseras på kultursidorna i de största morgontidningarna och det finns tv-program som riktar sig bara till löpare. Jag har försökt sätta fingret på varför löpning blivit så populärt just nu. Vad är det som gör min generation (70-talist) så intresserad av att plåga sig ute i spåret? Det enda svar jag har kommit nära är att vi vill tillbaka till det enkla, okomplicerade, och att vi vill sätta vår egen agenda. Vi vill inte anpassa oss till gymmets öppettider eller tvingas kolla om Zumba-klassen är fullbokad eller inte. Vi vill ha total valfrihet.  Vi vill träna när det passar oss. Precis som vi vill titta på tv när det passar oss (SVT play), vi vill lyssna på musik när det faller oss in (Spotify) och lyssna på radio när vi har tid (poddcasts).

I dag läste jag en helt fantastisk krönika på GP.se  där skribenten Mattias Hagberg ger sina tankar kring varför löpning blivit så populärt. En av hans teser är att det är ytterligare ett sätt för 70-talisten att vara duktig. Vi är en generation som hela tiden vill göra »rätt«. Vi vill vara miljömedvetna, men samtidigt ha vackraste hemmet. Vi vill vara ständigt uppdaterade, men samtidigt belästa. Och vi vill träna och hålla oss i form, men samtidigt får det inte ta för mycket tid.

Jag känner mig träffad av hans beskrivning. Kanske är löpningen bara ett duktighetssträvande? Vill jag bara ha bekräftelse?

Vad tror du? Varför har löpning blivit så stort just nu?

Rosenkindad, klar blick och ett strålande leende. Så vill man se ut efter ett träningspass. Men verkligheten ser annorlunda ut. Den franska fotografen Sascha Goldberger  har dokumenterat en rad personer efter ett hårt löppass och jämfört det med en bild som tagits av dem i vanliga kläder en vecka senare. Skillnaden är ganska stor… Se här! 

Är åter i Stockholm och på arbetet, men löpningen är det lite si och så med. Har fått tillbaka känningar av mitt löparknä. Det kommer bli ett sporadiskt uppdaterande av bloggen tills jag känner att jag är tillbaka igen. Hoppas ni har överseende med den förlängda bloggpausen ...

Visst kommer jag att springa i sommar. Men jag kommer inte alltid att vara nära en bredbandsupkoppling. Därför håller jag bloggpaus i några veckor och återkommer den 25 juli. Ses då och ha en härlig träningssommar!

Efter vårens Prag halvmaraton, Kungsholmen runt och Parloppet har jag hamnat i ett antiklimax. Inga lopp så långt ögat når. Fram till igår var min plan att anmäla mig till Stockholm halvmaraton i september, men det kändes inte tändande. Det gav mig inte någon energi. Det enda jag hade att se fram emot var att försöka springa några minuter snabbare än i Prag i april. Och för att komma under 1:43 är jag tvungen att träna många snabba och långa pass. Det är helt klart en motivationsdödare.

Så fick jag en ny idé. Varför inte Lidingöloppet? Jag har skytt Lidingöloppet tidigare eftersom det är både backigt och långt (30 km). Jag är inte någon backlöpare, kroknar ofta efter cirka fem meter. Däremot är jag snabb nerför. Jag tror att det underlättar att jag är så liten. Jag har ju inte så mycket vikt att bära på i nedförsbackarna.
Men varför göra något som man vet att man klarar av? Bättre att göra något, som Lidingöloppet, som känns lite hemskt och svårt.

När jag berättade för min kompis Petra Månström, maratonbloggare på Svd.se, att jag bestämt mig för att springa Lidingöloppet svarade hon: »Det är tufft, men passar säkert dig som är en fighter. Man får ju aldrig riktigt hämta andan utan ligger och flåsar precis hela tiden…«
Hu, det låter riktigt hemskt. Men samtidigt… spännande!

Jag har inte bestämt mig för något konkret tidsmål än. Men under 3 timmar tycker jag att jag borde klara.


Vad säger ni som sprungit Lidingöloppet och Stockholm marathon, vilket är värst? Och hur förbereder man sig bäst för Lidingöloppet?

I takt med att jag börjat springa lite mer har jag upptäckt skillnaden mellan att träna och träna. När man tränar har man ingen särskild plan. Man rör på sig några gånger i veckan, går på gym, joggar eller kör zumba. Så där har jag hållit på. Det var kravlöst och relativt enkelt. Nu har jag börjat träna.
Då finns det ett syfte med varje pass. Jag tar ut mig och får ibland blodsmak i munnen. Emellanåt vill jag nästan kräkas av ansträngning. Det är mjölksyra och stumma stumma ben. Träningsvärk flera gånger i veckan.
Den här träningen fungerar när man sköter allt annat runtomkring, sin sömn, kost och stressnivå.
Men när något fallerar, blir träningen också lidande.
Jag kommer fortfarande ut och springer, jag gör min grej, men ack vad mycket tyngre det är.
Natten mellan söndag och måndag fick jag bara fyra timmars sömn på grund av sent flyg från London.
Tröttheten satt i även på kvällen när det skulle springas tusingar, intervaller á 1000 meter.

Men alternativet att inte springa finns inte. Jag ska ut.
Målet var att först köra uppvärmning i femton minuter och sedan sex tusenmetersintervaller längs Lötsjön i Sundbyberg.
Eftersom min GPS-mätare vägrar fungera fick jag i stället springa varje intervall på tid, 4:30 per intervall. 4:30 min/km har tidigare varit mitt tävlingstempo på 10 km.

Första intervallen gick finfint, jag kände mig stark och snabb. Andra intervallen var värre, jag kom inte tillbaka till samma punkt som jag började på. Jag hade alltså sprungit långsammare än på första intervallen. Tredje intervallen blev ännu sämre. Och så fortsatte det. Det gick långsammare och långsammare för varje intervall. Jag räckte aldrig ända fram till mitt tänkta »mål«. Till sist kände jag knappt att jag hade styrfart.
Jag skyller det hela på sömnbristen. Att jag har tappat formen får bara inte vara sant.


Stumma ben och en GPS-mottagare som vägrar fungera. Arg på den.

Hur är det för dig? Märker du av att träningen blir lidande när du inte sovit eller stressat för mycket?

Ni trodde kanske att USA var landet där man äter mest pommes frites? Jag skulle vilja presentera Storbritannien som en utmanare. I helgen var jag i London och en av de saker jag noterade var hur många rätter som kan serveras tillsammans med pommes frites. Smörgås, friterad fisk, soppa, korv. Det enda jag inte såg var dessert med pommes frites.

Det blev inte ett enda steg löpning, däremot besök på Jamie Olivers restaurang/CSR-projekt Fifteen , en sväng på Tate Modern, Portobello Road och Harrods.
Vila från löpning är livsviktigt för mig. Då hinner jag bygga upp en lust som gör att träningen sällan känns pliktfylld eller påtvingad.

En liten bildkavalkad från helgens nöjen:


Jamie Olivers restaurang Fifteen, trattorian. Underbar frukost!


Engelsk version av müesli, havregryn som blötlagts i mjölk över natten. På Fifteen.


Roy Lichtenstein på Tate Modern.


Antika rakhyvlar som uppdaterats med nya blad. En perfekt gåva till pappa, tydligen. På Portobello Market.


Fantastiska bakverk på Harrods. 

I går kom en undersökning från hälsokostföretaget Life som visade att sex av tio kvinnor är missnöjda med sin vikt. Den visade också att var tionde kvinna bantar just nu. Jag är förvånad över att vi fortfarande använder termen »bantning«. I mina öron låter den helt uråldrig. Bantning handlar för mig om en kort period av strypt kaloriintag och sedan återgår man till sitt »vanliga liv«.

Min filosofi är att om man ska lyckas hålla vikten på lång sikt krävs det ofta en livsstilsförändring. Man måste behålla sina nya matvanor livet ut.
Jag gick själv ner mycket i vikt i tonåren (och det var behövligt). Min metod då var att lägga till mer träning och ändra matvanorna, ingen »rocket science« direkt men det fungerade.

Träningen blev sedan en del av mitt liv, och jag har tränat regelbundet sedan dess.

För mig har motion och nu framför allt i form av löpning, blivit ett sätt att springa ifrån ordet »bantning«.
Jag vill aldrig mer banta. Det ordet är helt och hållet bannlyst i mitt liv.
Om jag senare i livet måste gå ner i vikt kommer jag (förhoppningsvis) att börja röra på mig mer och justera lite i mina matvanor.
Bantningen får någon annan hålla på med.

Vad tycker du? Är bantning ett bra sätt att gå ner i vikt?

Jag skrev i ett tidigare inlägg att marathonlöpning har gått från att vara oglamorös snorsport till trendigt fenomen. Jag är lite sen på bollen här, men har nu fått ytterligare ett bevis som stödjer min tes. I april i år ställde den kände modedesignern Henry Holland , som leder modehuset House of Holland , upp i London marathon. Han är inte bara känd, han är snabb också och kom in på 3:28:59.

Med i loppet fanns också hans kompis och musa, supermodellen Agyness Deyn. 

Är detta vad som behövs för att maratonlöpning ska kliva upp lite högre på coolhetsskalan? Jag tror det. Jag tror också att det är det här som krävs för att fler tjejer ska springa maraton.

Vad tror du? 

Ps. För dem som undrar om jag slutat träna: nej, men just nu är jag helt klart inne i en oinspirerad period. I måndags körde jag tusingar. Fem x 1 000 meter längs Karlbergskanalen mitt inne i Stockholm samt uppvärmning och nerjogg. Igår: vila. I dag: snabb distans. Ds.

DN har senaste veckan publicerat en artikelserie på ämnet »Mannen – vinnare eller förlorare?« som handlar om den »nya« mansrollen. Den brukar dyka upp cirka en gång vart tionde år. Då blir mannen ny igen. Varje gång diskuterar man ungefär samma sak: mannen som sexobjekt, mannen som mjukis, mannen som hemmapappa.

Jag tycker att ämnet är intressant, men tycker ofta att man skrapar på ytan och att det inte problematiseras tillräckligt. Vad händer med de »vanliga« män som tar avstånd från den klassiska mansrollen? Alltså de män som inte heter Zlatan Ibrahimovic eller David Beckham?

Det som jag reagerat mest på i artikelserien hittills är när Daniel Lindström, chefredaktör på tidningen Café, kommenterade att träning har blivit ett nytt machoattribut, och då menar han inte bodybuilding. På 1990-talet var attityden en helt annan berättar han i DN :

»Det fanns något macho i att vara osund. I dag har det blivit lika coolt att springa Stockholm Marathon som att festa och vara ute sent.«

Min undran är om det finns samma trend bland kvinnor? Blir kvinnor imponerade av andra kvinnor som springer maraton?

Mitt tråkiga amatörforsningsinspirerade svar är »nja«.

När jag själv berättar om min hobby blir knappt hälften av tjejerna imponerade och ger hurrarop, medan resten tycker att man är galen. »Maraton! Varför springa så långt?«.
Eller så följs det av kommentaren : »Det hade jag aldrig klarat«.
Nej, det är inte så långt. Och jo, du hade klarat det.

Bland kvinnor tror jag att det finns andra fritidsintressen och prestationer som smäller mycket högre än löpning. Min gissning är att det som ger status är:

- Ha ett snyggt hem
- Ha snygga kläder
- Ha startat ett företag inom mode/musik/resor
- Ha en framgångsrik blogg
- Vara en framgångsrik artist

Detta är inte ett kvinnofientligt inlägg. Det handlar i stället om vad som premieras i olika »världar«. Och i den kvinnliga världen upplever jag inte att löpare är hjältar.
När såg ni Isabellah Andersson på ett tidningsomslag senast?

Vad tycker du? Ger det statuspoäng att syssla med löpning?

Varje fredag ordnar Chef lunchlöpning i Stockholm. I går var Martin Enholm, ägare till Runners Store, med på rundan. Martin har bland annat inofficiellt svenskt rekord på 800 meter. När han pratar om löpning lyssnar jag. Jag avslöjade att mitt nästa mål är att komma under 44 minuter på milen, och att jag skulle vilja nå det i höst.

Jag förklarade att det hade gått relativt enkelt att dra ner min miltid från 56 min (som den låg på för något år sedan) till 44:58 (som jag klarade på Hässelbyloppet i oktober). Men nu har jag stagnerat lite i min träning och tycker inte att jag blir särskilt mycket snabbare.

Martin tog en paus och sa: »Nu börjar en ny fas i ditt liv. Du måste träna hårdare.«
Med hårdare menade han inte att jag måste springa längre eller fler pass i veckan. I dag ligger jag på fyra pass i veckan i snitt, och det tyckte han var perfekt för de mål jag har.
Men det är passen jag kör som måste bli hårdare. Framför allt ett pass: tusingarna. Jag måste dessutom springa dem varje vecka.
»Tusingarna är nyckeln till att bli snabbare på milen. Kör du fler tusingar kommer du att förbättra dig.«

Inte direkt ljuv musik för mina öron eftersom jag hatar tusingar. Men det är bara till att göra som Martin säger och hacka i sig de plågsamma passen.
Den goda nyheten var att de andra passen inte behöver vara så komplicerade eller ansträngande.
Förutom tusingarna tyckte han att jag skulle köra ett längre pass och två distanspass i veckan.

Tja, det kan jag väl klara?

Han sa också en annan sak, som jag inte är lika säker på att jag vill följa. Martin frågade om min vikt och gissade att jag låg på cirka 47 kilo. »Nja, det är närmre 51-52 faktiskt«.
Han tyckte att jag skulle ha 50 kilo som ett riktmärke för att bli snabbare på tävling.
Jag förstår precis vad han menar, men vet inte om jag vill sträva mot det.

Eftersom jag tidigare haft problem med ätstörningar slår det liksom slint i skallen så fort jag tänker på att gå ner i vikt.
Jag tror att det skulle sabba min (numera) sunda inställning till mat om jag började mixtra med vikten och satsa på att bli lättare.

Vad tycker ni? Skulle ni försöka gå ner några kilo för att bli snabbare?

Igår var det dags för Parloppet – 5 kilometer i Hagaparken tillsammans med sambon. Han dundrade iväg motsols, och jag körde varvet medsols. Vid cirka 3 km (mitt håll) och 2 km (från hans håll) sprang vi förbi varandra.
Jag var så fokuserad och inne i musiken i mina hörlurar att jag inte hörde hans hejarop förrän jag hade passerat. Jag körde ju för fullt!

För fullt i går räckte till 21:11, personbästa på 5 kilometer! Eller, tja, det var det egentligen inte, eftersom banan bara var 4650 m. Men det är rekord på den sträckan i alla fall.

Sambon har varit skadad en längre tid och inte kunnat springa. Därför var jag extra stolt över att han kunde springa hela sträckan, och komma in på fina 26 minuter.
Totalt sänkte vi vår Parloppstid från 47:55 till 47:37. Det ska vi slå nästa år!

Ikväll är det dags för Parloppet i Hagaparken. Det är en annorlunda löpartävling där man springer 5 kilometer tillsammans med en kompis, partner eller familjemedlem. Ena löparen springer motsols och den andra medsols på samma bana.

Förra året sprang jag och sambon på 47:55. Jag klockade in på 23:26. Vid den tiden förra året hade jag precis fått löparknä och kunde knappt springa. Adrenalinet hjälpte dock till lite och i slutet av loppet fick jag upp farten en aning.
Målet i år är att komma in någonstans runt 22 minuter. Kommer det att gå? Jag har nämligen varit väldigt dålig på att träna fart de senaste veckorna.
Startskottet för Parloppet går klockan 18.00 ikväll. Jag lägger upp resultaten för oss i morgon.

Håll tummarna för oss! Och lycka till alla ni som ska springa!

Jag har alltid hävdat att tält är en styggelse. Varför sova i dem när man kan bo på hotell? Men de senaste månaderna har jag blivit övertalad att åtminstone testa. I helgen blev det därför vandring på Sörmlandsleden och två tältnätter.

Det kändes nästan onaturligt att gå en så lång sträcka. Vanligtvis springer jag ju när jag tar mig fram i skog och på landsväg.
Jag blev förvånad över hur tufft det var! Efter bara några timmar var jag helt slut. Upp och ner för sörmländska bergknallar, kliva över nedfallna trädstammar, slåss mot myggor, knata i sega landsvägsbackar och hoppa över bäckar. Stockholm maraton kan slänga sig i väggen, där behövde jag ju inte ens bära packning på ryggen.

Men det fina med vandringen var att man kunde ta pauser, många sådana blev det. Fikapauser, proteinbarspauser, glasspauser och sovpauser. Kanske kan jag bli medlurad igen – men bara om jag får en glass.


I början av turen fanns det fortfarande energi över till att göra glada gester.

 
Första morgonen. Debut på att laga gröt i gasolkök. Ingen mjölk till gröten, men dock hallonsylt – lyx!



Andra kvällen. Jag fick “risotto”, sambon fick “currykyckling”. Citattecken är nödvändiga, maten hade ingen likhet med sina respektive epitet. Men det fanns vin!


På hemfärd. Färjan från Mörkö till fastlandet. Vet fortfarande inte vilket “spel” som åsyftas, men vi tog inte befattning med dem.

De senaste månaderna har nästan varenda träningspass haft ett specifikt mål eller upplägg. Men av någon anledning har jag börjat tröttna på att vara strukturfascist. Just nu känner jag bara för att springa så som jag har lust till. 

I går blev det därför ett terrängpass på en mil i Ursvik utanför Sundbyberg, och sedan sprang jag ytterligare fem kilometer hem. Jag hade inget tidsmål, och det kändes som en befrielse! Passet handlade bara om lust, lusten till att springa.

Om ni vill läsa mer om löplust, gå in på Marathon-Mias blogg  och följ hennes fantastiska historia från Comrades  – världens största ultralopp. Mia är en inspiratör av rang.


Vätskebältet fick följa med trots att jag “bara” skulle springa 14 km. Värmen var tryckande ...




Blev nästan 1,5 timme i solen. Då är keps ett obligatoriskt inslag.

I söndags var jag helt maratonifierad efter det Stora Loppet i Stockholm dagen innan och kände mig själv tvungen att springa ett längre pass. För att få inspiration och kraft att orka vara ute i 1,5 timme behövdes musik med »oompf« i.

Flög fram på Valhallavägen i söndags när jag lyssnade på mitt gamla favoritband Florence Valentin. Foto: Luger.

Här är låtarna som spelade i min Ipod:
1. My My My – Armand van Helden
2. Visit to Vienna – Sahara Hotnights
3. Brand New Hate – Backyard Babies
4. Born to Run  – Bruce Springsteen
5. Lapdance – N.E.R.D
6. Seize the day – Hoffmaestro&Chraa
7. Ready to go – Republica
8. Single Ladies – Beyonce
9. Maneater – Nelly Furtado
10. Movin´on up – Primal Scream
11. Firestarter – Prodigy
12. Samma vindar, samma brackor – Florence Valentin
13. That´s not my name  – the Ting Tings
14. Pump it – Black Eyed Peas
15. They´re building walls around us – Moneybrother
16. Highwayman – Hoffmaestro&Chraa
17. Amuse You – Bad Cash Quartet
18. September – Earth, Wind &Fire
19. Release Me – Agnes
20. I´ll Work For Your Love – Bruce Springsteen

 

Jag har i tidigare inlägg skrivit hur skönt det är att inte behöva bry sig om stil och smink när man springer. Nu kanske jag har gått tvärtemot min egen ideologi. Jag har nämligen köpt snyggare kläder än vanligt.


 Tröjan jag inte kunde motstå...

I fredags sålde mitt Friskis&Svettis-gym ut löparset med tröja och tights för 300 (!) kr. Eftersom jag älskar fynd var jag tvungen att köpa. Jag hade dessutom ytterligare två starka argument.
Argument 1: jag tränar nu så mycket att jag inte hinner tvätta alla kläder,  utan ibland måste träna i samma tröja två dagar i rad (en dödssynd).
Argument 2: Jag har bara svarta och vita tröjor i min träningsgarderob. När jag ska tävla är det helt omöjligt för någon att hitta mig i klungan eftersom jag både är kort och har kläder som är helt färglösa.
Ni hör ju, en röd tröja var en nödvändighet.

 
På lördagen var jag ute och tittade på Stockholm marathon och drogs rakt in i den känsla jag själv hade när jag sprang förra året. Jag stod vid Odenplan, drygt 3 kilometer från mål. Jag såg löparnas ansträngda ansikten och mindes hur mycket smärta jag upplevde just på den sista sträckan. Jag försökte heja på så många som möjligt och fick många glada leenden tillbaka.

Jag kan erkänna att jag själv är väldigt sugen på att springa nästa år…

Sprang du i lördags? Hur gick det? Jag vill höra allt!

Jag ser löpning som en ganska oglamorös idrott. Den hör hemma bland de andra »snorsporterna« längdåkning och orientering. Inom löpningen finns inga stora prispengar eller feta sponsorkontrakt. Sporten är helt tom på de lyxassociationer som finns inom idrotter som segling, ridsport, tennis och golf.

Men det finns några eldsjälar som vill lyfta löpningen till en glammigare nivå. En sådan är modejournalisten Sofia Hedström , som nu bloggar om sin löpning på elle.se.

Jag beundrar Sofia för hennes kreativitet, du måste se hennes löparklänningar, de är helt otroliga!

Men jag är lite kluven till trenden som råder, att löpningen också har blivit en arena för modehets. Jag är glad över att det finns ett större utbud av löparkläder i dag, fler färger och modeller, men samtidigt finns det motvalls käring-drag i mig som gör mig skeptisk. Jag vill någonstans att löpningen ska vara en frizon, där jag inte behöver bekymra mig för om eyelinern sitter kvar eller om toppen matchar strumporna.
Det tankesättet är så utbrett i alla andra delar av samhället ändå.

För mig finns det också en motsättning i att vara snygg och prestera på topp. När jag tar i allt vad jag kan, kan jag inte tänka på mitt utseende. Det enda som finns i huvudet är att orka en sekund till, en kilometer till, en backe till. Hur håret ligger, eller vilken grimas jag har är just i den stunden helt oväsentligt. Och det tycker jag är ganska skönt.

Vad tycker du? Är det viktigt att se snygg ut när du springer?  

I går arrangerades den klassiska joggfolkfesten för tjejer – Vårruset. Men i massan fanns också två flickor med lite mer maskulint utseende. Se bilderna här!

Jag fick äran att springa med Petra Månströms  lag i »Bloggruset«. I vårt lag ingick förutom Petra och jag även snabbspringaren Ellinor Björk, »Karin«  och »Johanna«.

Jag hade bestämt mig för att springa loppet som ett snabbdistanspass och hålla min milfart, det vill säga runt 4:30 min/km.

Det gick finfint, kroppen gick som en klocka och jag kom in på 22:30. Lustigt hur det nu blir exakt som jag har tänkt mig!

När jag kom hem kunde jag inte låta bli att reflektera över vilken utveckling som ändå skett med min löpning de senaste åren.

När jag sprang Vårruset för första gången för några år sedan, hade jag som mål att komma in under 30 minuter och var otroligt nöjd med mina 26 min.

I dag är 22:30 som »en dag på jobbet«. Konstigt!


Jag rättar till »Karins« hår, så att det inte ska blåsa in i ögonen under loppet. Foto: Petra Månström.



Snabba Ellinor och »Johanna«. Foto: Petra Månström

»Johanna« hittade en likasinnad i ett av banden som underhöll längs banan.

Har du också sprungit Vårruset? Gick det bra?

Löpning i all ära. Jag tror inte att det skadar att vara otrogen ibland. Därför har jag inlett en affär med den här skönheten.


En racer av märket Crescent från 1980-talet. Så vacker och snabb. Det sa bara »vroom«, så var jag hemma när jag cyklade från jobbet igår!

Jag fick chansen att köpa cykeln till ett bra pris av en kollega och högg till direkt.
Sommartid är cykeltid för mig!

I går blev det därför först ett löppass på en timme runt Djurgården och sedan 30 minuters cykling från jobbet och hem. Skulle tagit en liten simtur i Karlbergskanalen också, så hade jag fixat dagens triathlon.

I kväll blir det andra bullar. Det är nämligen dags för folkfesten Vårruset och jag ska springa med lag Petra Månström.

Vårt lag kommer att bjuda på en liten överraskning, jag ska försöka visa bilder i morgon.

Min målsättning med loppet?

Eftersom det inte är tidtagning, kommer jag inte att köra fullt ut. Men snabbare än 25 min ska det gå på i alla fall, annars är det ju inte ett snabbdistanspass!


Ska du springa Vårruset ikväll? Har du någon särskild tid du vill klara?

Förra veckan skrev jag om den nya löpträningen i grupp »Monday is runday«. Men just i dag blir det sololöpning. Jag har några tankar som måste tänkas klart och då finns det inget bättre än att köra själv.

Sedan jag började träna löpning mer strukturerat för cirka 1,5 år sedan har jag kunnat se en stark trend där löpning gått från att vara en ensamsport till att i allt högre grad bli en gruppträningssport.

I Stockholm finns flera olika alternativ som IF Linnéa , Studenterna , Team Stockholm Marathon, Running Sweden  och Runday  för dem som vill springa i grupp.

För mig är det inte helt självklart att gruppträning är bäst. Jag har nämligen sällan svårt för att motivera mig till att springa, även om det kan låta skrytsamt. Jag skäms alldeles för mycket när jag missat ett pass och hoppar därför nästan aldrig över inplanerad löpning. Jag behöver alltså inte gruppen för att passet ska bli av. Däremot kan jag behöva gruppen för att ta ut det där allra lilla sista, särskilt vid utomhusträning. När jag springer på löpband är det ju enkelt, det är bara att skruva upp farten på bandet och sedan kämpa som ett djur för att hålla den.

Men i dag blir det ett enklare distanspass i ensamt majestät. Jag ska ut på Djurgården och titta på naturen, argsinta kanadagäss och kvällsflanörer.

Det mer krävande passen denna vecka får i stället hållas i morgon (Vårruset) och på fredag (fartlek med vår lunchlöpningsgrupp).

Monday is »me-day« i dag!

När trivs du som bäst? När du springer i grupp eller ensam?

Jag läser sällan intervjuer med idrottstjärnor. Jag tycker i allmänhet att det är roligare att sporta själv än att läsa om det. Många gånger blir porträtt av idrottstjärnor ganska platta. Journalisten anstränger sig inte tillräckligt och hamnar aldrig bortom resultaten, rekorden och träningspassen. Man når aldrig ner till känslorna, motivationen, rädslorna.

Men jag minns en intervju med trestegshopparen Christian Olsson i Café. Det var många år sedan intervjun publicerades, men jag minns fortfarande en mening från den. »Lite ont någonstans har man nästan hela tiden«. Det lät hemskt tyckte jag då. Jag tränade cirka 3-4 gånger i veckan, mest oinspirerad gymträning och något enstaka löppass. Jag förstod inte meningen med att ha ont nästan hela tiden. Det gör jag nog fortfarande inte, men jag förstår hur det känns.

De senaste veckorna tycker jag att det har ömmat någonstans i kroppen konstant. I går, när jag var ute och sprang ett lugnare pass på tio kilometer var det ljumskarna som värkte. Det berodde på Runday-passet i måndags där vi gjorde grymma utfallssteg. Samtidigt ömmade också i mina sneda magmuskler, eftersom jag använt en ny magträningsmaskin på gymmet dagen innan. Att springa med träningsvärk i både ljumskar och mage var verkligen ingen skön upplevelse.

Men träningsvärken har fått en viktig funktion. Jag känner att träningen tar, att den ger effekt. Samtidigt vänjer jag kroppen vid smärta, och det är oerhört viktigt om jag ska kunna ta ut mig till max när jag tävlar.  Om jag klarar smärta på träning klarar jag den också på tävling.

Igår åt jag lunch med min vän Petra Månström , som bloggar om löpning på Svenska Dagbladet. Vi pratade just om hur viktigt det är att ha den där envisheten och smärttåligheten i ett lopp, för att kunna pressa sina tider. Hennes mamma, som var med och följde Petra när vi sprang halvmaraton i Prag i april, hade tydligen sett mitt fighting face och blivit lite skrämd.

»Jag fick verkligen respekt för Maria. Hon såg nästan arg ut!«.
Men den minen kommer bara när jag försöker utstå smärta. Så lova att ni inte blir rädda om ni möter mig i spåret någon gång.

Hur är det med din smärttålighet? Vågar du pressa dig även när det gör ont?

Gårdagens outfit. Min jacka med
avtagbara ärmar är perfekt på våren när
när det växlar mycket i temperatur.

Just nu är jag inne i en fas där jag hela tiden tänker på godis. Kanske beror det på att min arbetsplats översvämmas av kakor och tårtor? Eller så har jag någon bristsjukdom.

Jag lever efter principen att inte äta kakor eller godis på veckorna och försöker hålla mig till det. Anledningen till godisstoppet på vardagarna är att jag blir alldeles för trött och slö om jag äter godis jämt. Det går ganska bra att avstå från sötsaker, jag har inte så svårt att säga nej. Men jag är ju lika sugen ändå!
Och det är trist att alltid vara den där präktiga typen på jobbet som säger »nej tack«. Jag har redan samlat in så många träningsnördspoäng ändå...

Igår försökte jag mig på att dämpa godissuget med en hemmagjord löpardessert: mango och clementin med turkisk yoghurt, lite lite honung och några solrosfrön.
Resultatet? Tja, det var gott för stunden, men efter cirka en timme kände jag mig ändå godissugen igen.


Min löpardessert som inte kunde bota sötsuget.

Vad gör ni när suget kickar in?

I dag skriver Dagens Nyheter om att långlopp skördar otränade offer – alltså att ovana löpare kollapsar i parti och minut under Göteborgsvarvet och Stockholm maraton .

Jag tycker att vinkeln är lite väl hårt dragen, men håller med om att det är oerhört viktigt att vara grundtränad innan man ställer upp i ett långlopp. Trots att jag hade tränat minutiöst fram till Prag halvmaraton i början av april kände jag ändå av värmen och var riktigt mör i slutet av loppet.

Jag har ofta fått höra hånfulla kommentarer om min (relativt) disciplinerade träning. Folk tycker att man är löjlig som går upp klockan fem för att hinna springa före jobbet och smått galen för att man springer 20 kilometers-pass på helgerna. 

Jag hoppas att man snart börjar inse att maraton och halvmaraton är en ansträngning utöver det vanliga och att man måste vara väl förberedd för att kroppen inte ska ta stryk. I artikeln i DN  säger maratonlöparen Anders Szalkai att man inför en halvmara bör »springa totalt 21 kilometer i veckan under fem veckor före loppet, för ett maraton 42 kilometer i veckan under tio veckor«.

Därför kommer jag fortsätta med min stelbenta syn på träning. Jag vet att det inte är jag som kommer att segna ihop av uttorkning när det är fem kilometer kvar :)

I går var jag och testade en ny löpsatsning i Stockholm – »Monday is Runday«.  Jag är oftast skeptisk till att träna löpning i grupp och försöker undvika det så mycket det går. Känslan var likadan inför gårdagens pass: »Varför gör jag det här?«, »Det är mycket enklare att träna själv«, »Jag tycker om att kunna köra i mitt eget tempo«. Så fortsatte malandet under uppvärmningen.

Men efterhand började de negativa tankarna vändas till positiva. Runday-träningen  är förlagd till Karlbergs slott i utkanten av Stockholm och leds av tre erfarna löpartjejer. På Karlbergs slott ligger Militärhögskolan Karlberg, där officerare utbildas. Av den anledningen finns det tillgång till flera slingor och en enklare löparbana. Vi värmde upp några varv på 400 meters-banan och körde sedan några löpskolningsövningar.

Hälkick och höga knälyft hade jag gjort tidigare, men ledaren Lisa  presenterade även »aktiv fotisättning«. Övningen handlar om att ta steg med dubbelstuds och trampa ifrån hårt med framfoten för att öva upp den aktiva fotisättningen. Mycket smart övning!

Gårdagens pass byggde på olika typer av intervaller. Jag vill ge stort beröm till ledarna som lade upp träningspasset så att det kändes mer som lek än löpning. Intervallerna deladesupp i tre olika block. Första blocket bestod av en stafett där vi sprang 200 meter och sedan lämnade över till en lagkompis. Totalt blev det fyra sådana intervaller. Jobbigt!

Block 2 bestod av en intervallstege på tid. 30 sekunder, 1 minut, 1,5 minut, 2 minuter, 1,5 minut, 1 minut och 30 sekunder. Vi var uppdelade i två lag, och när det ena laget sprang vilade det andra. Mycket smart!

Block 3 bestod av tusingar, men det blev bara en tusing för mig (och de flesta andra) eftersom kroppen var ganska mör efter de första intervallerna.

Jag kan verkligen rekommendera Runday , som dessutom är gratis! Ledarna Lisa och Charlotte var mycket inspirerande och kunniga. Nästa pass går nästa måndag klockan 18. Hoppas vi ses där!


Löpskolning med hälkick. Foto lånat från Runday.se

Ledaren Charlotte blåser igång intervaller. Foto lånat från Runday.se

Mellan varven tar jag paus från löpningen. Ibland är pauserna självvalda, men oftast påtvingade. Den här veckan har jag tvingats vila från löpningen eftersom jag fick en sträckning i lårmuskeln i måndags på  styrketräningspasset.

Men kravlös träning, utan ett direkt mål,  är perfekt för att hitta lusten igen. Den här veckan har jag legat på en gräsmatta och lyssnat på fågelkvitter medan jag stretchade, gått på  corepass i arla morgonstund och i dag ska jag träna ett skivstångspass (Friskis&Svettis variant på Bodypump). Det här är saker som jag nästan aldrig hinner med annars eftersom min träning nästan alltid handlar om olika varianter av löpning.

Jag tror att det finns en mening med att drabbas av småskador ibland. För mig leder det till att kroppen får mer varierad träning och att hjärnan får en chans att reflektera. Den senaste veckan har jag funderat på: »Gillar jag verkligen löpningen?«, »Vad ska bli mitt nya mål för hösten?«, och »Vad ska syftet vara med löpningen?«.
Jag har inte kommit fram till några svar på de två sista frågorna, men på första frågan blir det ett rungande »ja!«.

Och så länge lusten finns till löpning är allt väl. Då spelar det inte så stor roll hur snabbt eller långt jag springer.

Ungefär så här såg utsikten ut på onsdagens träningspass…

De flesta träningsexperter säger att man ska variera sina pass. Man ska inte endast springa, cykla eller simma. Nej, mångfald är modellen. Konditionsträning ska kompletteras med styrketräning och rörlighet. Men min kropp verkar må bäst av att bara syssla med löpning. Den fick nämligen en chock av att träna Cirkelfys  (funktionell styrketräning på olika stationer) på Friskis och Svettis i måndags. Jag linkar nu fram på grund av en muskelbristning på framsidan av vänster lår.

På de olika stationerna fanns bland annat utfallssteg från bänk, och jag tror att det var där jag halkade snett. Smärtan kom direkt och tilltog sedan under passet. Dum som jag var körde jag vidare. Nu blir det löpvila till muskeln har återhämtat sig. Hur ska jag klara mig utan löpning i flera dagar?

Om du bor i Stockholm tycker jag du ska testa ett nytt koncept som har premiär i dag, »Monday is runday«. Tre erfarna löpare, Charlotte Karlsson, Lisa Nauclér och Linn Modin ligger bakom satsningen. Det fina är att löpträningen är gratis! Passen utgår från Karlbergs slott klockan 18 på måndagar.

Läs mer om »Monday is runday« här . Nästa måndag ska jag testa!