Vem äter du själv lunch med? Jag tror att det är viktigt att du genom ditt eget agerande visar att du vill att det ska vara bra sammanhållning i gruppen. Jag tror absolut inte att du genom att prata med de fyras gäng kan tvinga dom att ta med någon på lunch, prata med var och en som Magnus föreslår kan ge motsatt effekt.

Det där med socialt umgänge på arbetsplatserna är överdrivet idag. Folk försöker hysteriskt att vara sociala. Det är inget fel i en sådan person som äter ensam sin mat, vad är det att hänga upp sig? Vissa individer stöter bort några för att kunna visa andra att “jag är minsan socialt kompetent, inte den som blir utstött och mobbad”. Vad är det för hedersvärd med sådan mentalitet? En människa är väl så mycket mer annat än bara sin verbala begåvning.

Om du anser att detta påverkar stämning, samtal och därmed arbetsklimatet på arbetsplatsen, och det gör du ju uppenbarligen eftersom du uppmärksammat det.,är det viktigt att inte bara låta det gå.Arbetsgemenskap är viktigt för de flesta.  Jag skulle prata med nr 5 i herrgänget och höra dennes uppfattning och upplevelse först, sen gå vidare om nödvändigt. Inte alls säkert att det är ett problem.Håller med om att det är med mitt eget beteende jag kan påverka andra. Ät lunch med alla då och då.

Flera av kommentarerna har missat meningen:  “Jag har förstått att han gärna skulle följa med gänget som går ut men han blir aldrig tillfrågad.”
Om han mår skitdåligt av det här eller det påverkar arbetsplatsen så skulle jag tala med den informella ledaren för de fyra (typ den socialt starkaste) och berätta att de bör ta med sig medarbetaren eftersom det påverkar arbetsplatsen. Om han tvärvägrar så ser man ju tydligt att det kan vara en mobbingsituation, eller så kan man bedöma själv om han har rätt. Den som är utanför kanske är otrevlig, rapar högljutt, inte duschar, är oartig etc… normalt är detta saker man som chef inte kan bestämma över utan får acceptera, att vissa medarbetare inte är intresserade av varandra.
Det går knappt att förändra en medarbetares personlighet inom ramen för chefens arbetsområden. Har inte han själv och hans föräldrar lyckats på trettio år så är det svårt för chefen att klara det med några timmars/dagars arbetsmängd.

Uppenbarligen har Danne ingen som helst livserfarenhet. Jag skiter fullständigt i vem som äter lunch med vem, men pennalism och mobbing känner jag till bättre än de flesta. Om den nyanställde känner sig utanför, så har jag full förståelse för vad det handlar om. Det är rent ut sagt oförskämt att behandla en nyanställd på detta sätt, oavsett om det är arbetstid eller ej. Man gör bara inte på det viset, men det är tyvärr vanligt förekommande. Arbetsgivaren borde redan från början ha varnat om sina anställdas inskränkthet, och påpekat att anställningen förutsätter att man måste agera som s.k. ensamvarg. Nu känner jag ju inte till IQ´n på den nye medarbetaren, men det är förmodligen där som skon klämmer. Nog sagt om detta. Det är ALLTID tråkigt om en duktig medarbetare blir utfryst av de tidigare anställda. Oftast beror det på avundsjuka. Mitt råd är att hjälpa den nyanställde på lämpligt sätt, om Du är nöjd med honom, annars är ju provanställningens upphörande den enklaste vägen.
Om de tidigare anställda inte begriper hur löst de ligger till, så är det väl “bara” att byta ut dem. Ingen är ju oersättlig! Det finns hur många duktiga medarbetare som helst, även om man inte tror det…