Måste faktiskt hålla med LE där, du får se över dina egna prioriteringar. Även om jag förstår hur du tänker och är orolig för barnen är det själviskt att inte han ska få chansen att utvecklas i sitt jobb. Om han inte får göra det han behöver för sin personliga utveckling kan det komma surt efter. Det är lätt att bli omedvetet “bitter” i en relation om man blir hämmad i sin utveckling. Det är tufft att vara chef, därför är det så viktigt att även mentalt släppa jobbet när man går från kontoret. Stänga av jobbtelefonen och ägna sig åt familjen. Vi är två chefer hemma och visst är det tufft emellanåt, men det gäller att kunna hitta en balans mellan jobb och familj och prioritera rätt vid rätt tillfällen.

LE kan inte ha hört så mycket korkat i sina dar! Jag tror att din reaktion är ganska normal - för att vara en första spontan reaktion! Men rent rationellt förstår du säkert att din man också måste ha rätt att ta sig an nya utmaningar i jobbet och ta chanser när de dyker upp. Tala med varandra om vad det innebär för ert vardagsliv, hur ni kan fördela ansvaret för hem och barn och tveka inte att köpa tjänster för att slippa städa, tvätta m.m. Lycka till!

Hej!
Jag tycker din man absolut ska få prova på detta, det kanske är hans chans nu. Tackar han nej nu p.g.a. ditt ego så kommer detta säkert i förlängningen att påverka ert förhållande. Man får inte bromsa varandra och som några poängtera i sina inlägg måste en bra ”chef” uppmuntra . Om båda i familjen är i chefs position får ni även en bättre förståelse förvandras uppgifter. Låt honom prova detta och går det åt pipsvängen har ni i alla fall fått provat på. Ta ett klokt beslut och lycka till.

Det skulle varit intressant att se om exakt samma reaktioner på dilemmat hade kommit om det var han som var chef och hon som fått erbjudandet om att bli chef ... just a thought for you.

Håller med XY. Här är alltså en tjej som vill vända de gamla orättvisorna 180 grader. Ska detta också hålla i ett par tusen år i rättvisans namn?

1   Lyssna inte på dem som talar om för dig hur du ska göra.
2   Red ut detta med din man, dina barn och eventuellt en neutral person som ni båda har förtroende för

I vår familj har både maken och jag varit höga chefer i många år. Den ena chef för 250 personer och den andra för 60 pers.Visst har det varit knepigt att få ihop pusslet ibland men det gäller att prioritera. Våra barn har vuxit upp med vårt pusslande och nu när de är vuxna så säger de att vi skött det utmärkt. Visst kom de ikläm ibland och vi fick ofta dåligt samvete men enligt barnen så led de aldrig av det. Tack och lov hade vi släkt och vänner som ställde upp nån gång. Så låt din man ta chansen, bara ni alltid pratar med varandra och sätter barnen främst. Lycka till

Komiskt aggressiva reaktioner. Många hade samma åsikt som Barbapappa i botten men tordes inte säga det. Påpekandet om hur reaktionerna blivit om förhållandet varit det omvända i förhållande till era kön är intressant. Lyssna på Thomas Gut.

Den här typen av dilemman blir (glädjande nog) vanligare i takt med att folk av båda könen har möjlighet att utbilda sig och nå olika typer av framgång. Jag tror inte att det finns enkla svar. Det är viktigt att man tänker igenom det utifrån sina egna förutsättningar. Man skall inte kasta sig över en möjlighet för att man på grund av någon princip borde göra det. Det kan finnas lägen då det är klokt att avvakta bättre förutsättningar för att byta jobb, börja pendla längre, bli chef eller vilken förändring man nu överväger. I andra lägen är det självklart rätt att byta. Detta måste man kunna tänka ut själv i dialog med familj m.m. I varje fall om man skall bli chef.

Om båda är chefer finns det normalt utrymme att. köpa en del tjänster (renovering, matinköp, byte av däck, inredning, trädgårdsabete mm )kopplade till hemmet vilket tillåter att man nyttjar alla ledigt tid till familj/barn/intressen etc.

Om det inte fungerar så kan man ju fundera på om det är dags att växla. OK, nu har du varit chef och jobbat över mycket i X år. Nu byter vi, du växlar upp och jag växlar ner.

Både min fru och jag är chefer - och det går bra, trots att vi har fyra barn (7-22 år). Det handlar om att prioritera, delegera, och att ha lite framförhållning med de uppgifter man kan göra i förväg - så att du och din partner har tid att vara hemma och vabba när barnen blir sjuka. Lycka till!