Nybörjarchefen
Bloggaren är nytillträdd chef och kommer att skriva om eventuella vedermödor och problem under den första tiden på nya jobbet.
Detta är en »extern« bloggare, som själv ansvarar för innehållet i bloggen.
Mer om Nybörjarchefen ...
Nybörjarchefen bor i en medelstor svensk stad. Har arbetat på sitt nuvarande jobb i tre år, men har nyligen blivit befordrad till chef. Nybörjarchefen har sex medarbetare. Tveksamheten till att bli chef över sina kolleger är stor, och Nybörjarchefen är tveksam till om denne gjorde rätt som accepterade sin befordran.
03 mars, 01:33
Jag har sagt upp mig
Jag insåg efter några veckor av problem, och efter att ha läst kommentarerna på den här bloggen att jag är en större katastrof än jag jag förstått.
Så idag tog jag mod till mig och tågade in till min chef, företagets vd. Jag är inte rädd för honom. Snarare rädd för att erkänna att jag misslyckats. Jag skulle ha bett honom om hjälp mycket tidigare men det hade känts som ett nederlag.
Nu förklarade jag rakt på sak att det inte funkar längre. Medarbetarna saknar förtroende för mig och jag har tappat lusten att leda dem. Så jag tackade för att han gav mig chansen men bad att få lämna över till någon annan.
»Hur mycket mer vill du ha?«
Det tog några sekunder att fatta att han inte skojade.
»Nej, jag vill alltså sluta«, svarade jag. »Jag är inte rätt person för det här jobbet. Det är lika bra vi inser det nu innan alla andra slutar.«
Då sa han det jag hade behövt höra redan från början:
»Tror du jag hade erbjudit dig det här jobbet om jag inte trott att du var rätt person? Du är inte en färdigbakad chef än, men du kommer att bli riktigt bra. Alla är osäkra i början.«
Orden värmde. Men jag stod på mig.
»Jag orkar inte längre. Det är inte värt det.«, försökte jag.
Vi hade en lång diskussion. Jag fick chansen att berätta att jag inte känt tillräckligt stöd i min roll. Att jag skulle ha förberetts mer på min uppgift och att allt verkat vara en nödlösning.
Efter att ha erbjudits en kurs för nyblivna chefer, en mentor och 1000 kronor mer i månaden tackade jag ja till jobbet igen.
Korkat va?
Med smicker kommer man långt. Jag erkänner att de värmande omdömena om mig, att han såg en framtida »god ledare« i mig hade stor inverkan på mitt beslut.
Vad mer var det som gjorde att jag tackade ja till en fortsättning?
Inte var det löneförhöjningen i alla fall. Nu har min lön höjts sammanlagt 6 000 kr för att jag tagit över ansvaret för avdelningen. Med tanke på alla bekymmer, allt extra arbete och all stress jag känner är det inte värt pengarna.
Snarare är det nyfikenheten på vart det ska leda. Kan jag utvecklas? Jag skulle ju vilja axla en sådan här roll med gott självförtroende. Kunna påverka. Förbättra.
Jag hörde någon säga att det är med chefsjobb som med barn. Det är först vid det andra man börjar få rutin och inser hur mycket fel man gjorde och hur osäker man var första gången. Synd om mina medarbetare bara som måste vara försökskaniner och skola åt mig.
01:33 Skrivet av Nybörjarchefen
(11) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer (11)
27 april, 09:36
Robinson på jobbet
I Expedition Robinson på tv handlar det inte så mycket om vem som är bäst på att hitta mat, utan om vem som »paktar« bäst. Så är det också i vår ledningsgrupp. Att ha bra och sunda idéer är en sak, men har man inte någon som supportar dem är man körd i alla fall.
Jag är ju en nykomling i ledningsgruppsammanhang och har nog haft en lite naiv syn på hur det går till.
Vårt senaste möte kändes som en parodi på maktspel, halvdolda pikar och märklig gruppdynamik.
Glatt kastade jag mig in i diskussionerna men möttes ofta av konstiga blickar.
»Vad vet du om det här?«, kändes det som den ena sa. Eller: »Jag trodde vi var vänner och tyckte samma sak!«, visade en annan med förorättad blick.
Inbillade jag mig? Övertolkade jag situationerna? Nej, skulle det snart visa sig.
En av mina chefskollegor föreslog att vi skulle äta lunch efter mötet. Under lunchen försökte hon sälja på mig sina idéer. Förklarade vilka fördelar jag skulle få om vi gemensamt fick igenom hennes förslag i en fråga vi hade bordlagt.
Det var inget fel på hennes idéer. Men hennes opponent har också poänger vilket jag påpekade. Då kom det rätt ut: »Om du hjälper mig med det här kan jag stödja dig i en av dina hjärtefrågor.«
Jag visste inte vad jag skulle säga. Det naturliga hade så klart varit att ta avstånd från sådant politiskt rävspel. Men jag vill ju inte heller stöta mig i onödan. Vad säger ordspråket? »Är du inte min vän är du min fiende ?«
Så jag fegade ur med kommentaren: »Jag måste sätta mig in i ärendet lite bättre så kan vi väl prata om det senare?«
Fegt va? Vad skulle jag ha gjort?
09:36 Skrivet av Nybörjarchefen
(5) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
06 april, 06:00
Maktspelet i ledningsgruppen
Det är ganska intressant att studera hur folk beter sig mot varandra i
olika situationer.I fikarummet är de flesta kompisar. Man småpratar lite vid
kaffeautomaten eller lyssnar intresserat (eller åtminstone artigt) på
varandras helgberättelser.
Men när man träffas i exempelvis ledningsgruppen är det plötsligt
allvar. Då är artigheten borta. Man slåss för sin avdelning eller
hjärtefråga.
Det är roligt att se de olika makttekniker som används. En person, vi
kan kalla henne Lena kan sura sig igenom mötena. Fälla små
sarkastiska kommentarer och göra stämningen trist när mötet inte
går hennes väg.
Anders å andra sidan kan prata sönder mötet fullständigt. Teorin
är nog att om han inte släpper in någon annan så blir han inte
heller emotsagd.
Sedan har vi grupperingen. Mats och Ingela som verkar ha pratat ihop
sig innan mötet och stödjer varandras förslag eller utbyter menande
blickar.
Vem är jag i gruppen? Jag har inte funnit någon hjärtefråga än och
hittills har ingen velat pakta med mig. Men idag ska vi ha
ledningsgruppsmöte igen och jag märker viss oro bland mina
chefskolleger. Det ska bli spännande att se vad som händer. Både
före, under och efter mötet.
Hur brukar det vara på era möten? Har ni synliga eller osynliga
maktkamper?
06:00 Skrivet av Nybörjarchefen
(5) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
01 april, 08:20
Är medarbetare lata?
När jag inte var chef tyckte jag att vi alla gjorde så gott vi kunde för att lösa våra uppgifter. Jag jobbade hårt och kände att mina kollegor också slet för att nå våra mål.
Nu när jag är chef tycker jag plötsligt att samma människor är lite lata. Har de blivit det för att jag blivit chef eller är det min syn på dem som förändrats? Ligger det i sakens natur att man som chef ska tycka det för att kunna driva på dem lite extra?
Jag tycker att de lägger energi på fel saker. Att de pillar i detaljer, och att de jobbar för länge med de moment som är roliga och antingen slarvar med eller skjuter på de mindre roliga men minst lika nödvändiga arbetsuppgifterna.
Har jag blivit »smittad« av chefers syn på medarbetare? Eller är det mitt ledarskap som är problemet?
08:20 Skrivet av Nybörjarchefen
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
31 mars, 09:18
Hur höjer jag motivationen?
Tänk vad en sur medarbetare kan ställa till med. Stämningen är riktigt dålig på avdelningen. Min konflikt med en av medarbetarna har smittat av sig på alla. Förmodligen eldar han på genom att prata skit på lunch- och fikaraster. Jag har inga bevis för det men med tanke på hur han lät tidigare när jag inte var chef utan satt med i lunchrummet misstänker jag att han fortsätter på samma sätt, men att det nu är jag som är måltavlan.
Jag jobbar ju på att få bort honom på något sätt, men om det inte lyckas? Hur ska jag få upp arbetsglädjen och motivationen igen?
Här saknar jag verkligen erfarenhet och idéer.
»Nu slutar ni gnälla och börjar jobba!« är vad jag skulle vilja säga. Men det är ju inte så konstruktivt.
Hur skulle du göra?
09:18 Skrivet av Nybörjarchefen
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
29 mars, 23:15
Hur reparerar jag förtroendet?
Punkt två i min problemlista är att återbygga förtroendet för mig bland mina medarbetare efter det dumma raseriutbrottet jag hade för några veckor sedan.
Jag känner ju att de inte ser mig med samma ögon som tidigare. Jag är inte längre den gamla arbetskompisen som fick förtroendet att leda arbetsgruppen.
Eller, vd?ns förtroende har jag väl, men jag har nog tappat vissa av medarbetarnas förtroende.
Hur vinner man tillbaka det?
Bjuda på tårta och fjäska verkar vara en ganska dum idé, även om jag erkänner att jag haft den.
Att själv prestera som bara den har jag också funderat på. Men vad visar jag då? Mer än att jag är bättre på att jobba än de andra? Tror inte jag får större förtroende som ledare för det.
Så hur ska jag göra? Förtroende är något som ska förtjänas har jag hört. Men jag känner att jag inte riktigt har tid att vänta på att deras förtroende för mig långsamt ska växa till sig.
23:15 Skrivet av Nybörjarchefen
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
23 mars, 08:05
Problemen jag måste lösa
Nu har jag en mentor och jag har bokat in en kurs för nytillträdda chefer. Då kanske mina övergripande problem är på väg att lösas.
Dags då för de mindre men minst lika viktiga.
1. Få ordning på situationen med en missnöjde och obstruerande medarbetaren.
2. Reparera förtroendet efter raseriutbrottet
3. Höja motivationen i hela gruppen
4. Öka produktiviteten.
Vi börjar med punkt 1 i dag. Jag skulle behöva bolla lite med er mina läsare när det gäller den nämligen.
För mig känns det som att det kommer att bli svårt att ?får ordning? på honom.
Han har visat så tydligt att han inte alls förstår eller håller med mig i min kritik av hans sätt att arbeta. Det förakt han visar mig gör det mycket svårt att kommunicera.
Så vad ska jag göra? Ta hjälp av min chef?
Men då kommer han ju snarare få vatten på sin kvarn om att jag inte är en bra och fungerande chef.
Få honom omplacerad?
Vårt företag är inte så stort att jag tror att det skulle fungera. Mina chefskollegor känner till situationen och jag har svårt att tro att någon annan vill ta sig an honom.
Säga upp honom?
Det går ju inte rent juridiskt misstänker jag. Vi kan inte hävda arbetsbrist. Man kan väl inte hävda hans misslyckande som tjänstefel?
Försöka få honom att sluta självmant?
Hur gör man då? Jag vet chefer som gör tillvaron till en pina för medarbetare som de vill ska sluta men det är ju en slags mobbing som jag inte vill medverka till.
Har du haft en liknande situation? Hur löste du den?
08:05 Skrivet av Nybörjarchefen
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
16 mars, 08:11
Tårfyllt mentormöte
Om jag vetat om att jag skulle börja gråta under första mötet med min mentor skulle jag nog inte ha gått dit. Men det kändes faktiskt bra.
Vi fick bra kontakt direkt. Hon hade upplevt ungefär samma sak när hon fick sitt första chefsjobb. Osäkerheten, känslan av otillräcklighet och rädslan att bli avslöjad som bluff.
När jag berättade min historia för henne var det så skönt att få lätta på trycket.
Att någon förstod, och gav mig möjlighet att visa mig i min litenhet utan att vara rädd för att det skulle påverka relationerna på jobbet var helt underbart.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna under samtalet men hon gjorde ingen stor sak av det. Hon visade att hon såg att det var känslosamt men sprang inte och hämtade en näsduk och försökte trösta mig. Då hade det känts jobbigt.
Nu var det i stället en stor lättnad! När jag kom från mötet var jag som en ny människa. Beredd att ta mig an den här jobbiga utmaningen.
Jag inser att jag har mycket att lära innan jag blir en fullfjädrad chef. Och jag tror att min mentor kan lära mig mycket av det. Hon är klok och erfaren. En sådan person som varje chef skulle behöva vid sin sida.
08:11 Skrivet av Nybörjarchefen
(4) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
08 mars, 09:35
Första mentorträffen
I dag ska jag träffa min (eventuellt) blivande mentor för första gången. Jag fick tipset att kontakta henne av en av mina närmaste vänner. Han hade henne som chef för tio år sedan och tyckte att hon var enormt stöttande och bjöd på sig själv och sina erfarenheter.
När jag ringde henne och berättade vem jag var och om mina bekymmer förstod hon genast mitt dilemma. Men hon ville träffa mig först och prata mer innan vi bestämmer om vi »är rätt för varandra«.
Jag förstår ju att ett mentorskap även ska ge mentorn något. Att det inte bara är adepten som ska tanka ur kunskap och erfarenhet ur mentorn.
Men hur ska jag göra? Hur mycket ska jag berätta nu när vi träffas första gången? Jag vill ju inte skrämma bort henne direkt. Hon kanske tänker: »oj oj oj vilket hopplöst fall ?«
Vad är era erfarenheter kring mentor/adept?
09:35 Skrivet av Nybörjarchefen
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
05 mars, 14:26
Mina 90 första katastrofdagar
Igår kändes det som första dagen på nya jobbet, trots att jag haft det i flera månader. Men samtalet med min vd var så bra att jag gick som på moln efteråt.
Varför väntade jag så länge med att gå till honom? Rädsla att visa min svaghet är förstås svaret. Mitt självförtroende, som brukar vara bra, har varit nära noll i min chefsroll. Det har förmodligen medarbetarna märkt och det förklarar nog till stor del varför det blev som det blev.
Någonstans har jag läst att man som ny chef har 90 dagar på sig att visa vad man går för. Jösses, jag har slösat bort mina 90 dagar inser jag. Kan jag få 90 till?
Jag hoppas att det inte är för sent att börja om. Att de ger mig en chans till.
14:26 Skrivet av Nybörjarchefen
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
03 mars, 01:33
Jag har sagt upp mig
Jag insåg efter några veckor av problem, och efter att ha läst kommentarerna på den här bloggen att jag är en större katastrof än jag jag förstått.
Så idag tog jag mod till mig och tågade in till min chef, företagets vd. Jag är inte rädd för honom. Snarare rädd för att erkänna att jag misslyckats. Jag skulle ha bett honom om hjälp mycket tidigare men det hade känts som ett nederlag.
Nu förklarade jag rakt på sak att det inte funkar längre. Medarbetarna saknar förtroende för mig och jag har tappat lusten att leda dem. Så jag tackade för att han gav mig chansen men bad att få lämna över till någon annan.
»Hur mycket mer vill du ha?«
Det tog några sekunder att fatta att han inte skojade.
»Nej, jag vill alltså sluta«, svarade jag. »Jag är inte rätt person för det här jobbet. Det är lika bra vi inser det nu innan alla andra slutar.«
Då sa han det jag hade behövt höra redan från början:
»Tror du jag hade erbjudit dig det här jobbet om jag inte trott att du var rätt person? Du är inte en färdigbakad chef än, men du kommer att bli riktigt bra. Alla är osäkra i början.«
Orden värmde. Men jag stod på mig.
»Jag orkar inte längre. Det är inte värt det.«, försökte jag.
Vi hade en lång diskussion. Jag fick chansen att berätta att jag inte känt tillräckligt stöd i min roll. Att jag skulle ha förberetts mer på min uppgift och att allt verkat vara en nödlösning.
Efter att ha erbjudits en kurs för nyblivna chefer, en mentor och 1000 kronor mer i månaden tackade jag ja till jobbet igen.
Korkat va?
Med smicker kommer man långt. Jag erkänner att de värmande omdömena om mig, att han såg en framtida »god ledare« i mig hade stor inverkan på mitt beslut.
Vad mer var det som gjorde att jag tackade ja till en fortsättning?
Inte var det löneförhöjningen i alla fall. Nu har min lön höjts sammanlagt 6 000 kr för att jag tagit över ansvaret för avdelningen. Med tanke på alla bekymmer, allt extra arbete och all stress jag känner är det inte värt pengarna.
Snarare är det nyfikenheten på vart det ska leda. Kan jag utvecklas? Jag skulle ju vilja axla en sådan här roll med gott självförtroende. Kunna påverka. Förbättra.
Jag hörde någon säga att det är med chefsjobb som med barn. Det är först vid det andra man börjar få rutin och inser hur mycket fel man gjorde och hur osäker man var första gången. Synd om mina medarbetare bara som måste vara försökskaniner och skola åt mig.
01:33 Skrivet av Nybörjarchefen
(11) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
02 mars, 08:44
Hur blir man av med dålig stämning?
Jag gjorde bort mig i samband med den offentliga utskällningen av min medarbetare och det får jag fortfarande dras med.
Inte nog med att medarbetaren i fråga verkar avsky mig, jag inser att resten av avdelningens förtroende för min kompetens som chef är mycket lågt.
Medarbetarens ersättare i projektet kommer ofta till mig och klagar. Hon tycker jag är för mesig med den trilskande medarbetaren. Han förstör hennes projekt med flit hävdar hon, och kräver att jag ger honom en ordentlig »åthutning«. Som om jag inte gjort det redan? Det hjälpte ju knappast. Snarare tvärtom.
Den utskällde medarbetarens två kompisar har tydligt tagit ställning för honom och utmanar mig ständigt i diskussioner.
Det har verkligen blivit en »jag-mot-dem-atmosfär« på avdelningen. Det är en sak att inte längre vara kompis med mina gamla kollegor, men nu är det som om jag ständigt är ovän med dem.
Det är inget roligt att vara chef!
08:44 Skrivet av Nybörjarchefen
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
23 februari, 14:03
Är jag ett skämt?
Jag läste en av kommentarerna till min blogg som undrade om jag är ett skämt.
Ja! Ibland känner jag mig faktiskt som ett skämt. Eller ganska ofta faktiskt.
När jag misslyckas gång på gång. Och när jag tvivlar på om jag verkligen är rätt person för det här jobbet och undrar varför jag tackade ja. Då känner jag mig som ett skämt.
Det känns som om mina kollegor i ledningsgruppen fnissar åt mig bakom min rygg.
»Hur länge ska den där pajasen få hålla på?«, undrar de säkert.
Men, till din stora besvikelse måste jag meddela att jag finns på riktigt. Jag gör så gott jag kan, men inser att jag varken har kunskapen eller erfarenheten för det här jobbet.
Du nämnde talang också i kommentaren. Förmodligen saknar jag det med.
När jag tvivlar som mest på mig själv brukar jag tänka att min chef kanske såg ett uns av talang när jag utnämndes som avdelningschef.
Men på min andra axel sitter pessimisten som säger att jag nog bara är en nödlösning för att ingen annan ville ha jobbet.
Är jag den enda chefen i vårt kalla land som känner sig som ett skämt eller en bluff?
Jag vill passa på att berätta att jag är jätteglad för alla kommentarer jag får i min blogg! Ni får mig att känna mig mindre ensam. Det är som att ha flera mentorer till hands.
14:03 Skrivet av Nybörjarchefen
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
23 februari, 09:53
Jag vill att han ska sluta
Nu har jag haft ett »allvarligt samtal« med min trilskande medarbetare. Jag försökte få honom att förstå att det inte är okej att straffa arbetsgivaren genom att maska och obstruera för att han känner sig orättvist behandlad.
Jag fick anstränga mig att inte bli förbannad, för han hånflinade åt mig flera gånger när jag förklarade vad jag tyckte.
Förra gången körde jag taktiken att ställa frågor i förhoppningen att han själv skulle tänka till innan han svarade, och inse att det är han som är problemet. Men det fungerade ju inte alls. Så den här gången var det jag som pratade mest.
Att då mötas av hånflin och bortförklaringar var inte roligt. Jag tycker situationen är jobbig nog ändå.
Till slut frågade jag varför han inte söker sig någon annanstans om han nu trivs så dåligt hos oss.
»Jaha, ger du mig sparken nu?«, frågade han upprört.
»Borde man inte ha fått en varning innan?«
»Nej jag ger dig inte sparken. Men jag undrar bara varför du stannar kvar eftersom du varken gillar mig eller jobbet du ska utföra.«, förklarade jag.
Jag bad honom också berätta mer konkret vad som är det stora problemet, och hur han skulle ha löst det om han varit chef.
»Ja men nu är det ju inte jag som är chef, eller hur?«
Vilken konstruktiv kommentar va?
Jag vill inte ha honom kvar på avdelningen längre, men vet inte hur jag ska lyckas bli av med honom. Han förstår ju inte själv att det är dags att gå vidare. Och det han gjort är ju inte skäl nog till uppsägning vad jag förstår.
09:53 Skrivet av Nybörjarchefen
(0) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
16 februari, 10:15
Surpuppan sabbar för mig
Tänk att det ska vara så svårt att ta en tillsägelse! Hade det varit jag som blivit tillrättavisad så hade jag försökt vara till lags efteråt för att bygga upp förtroendet igen. Men medarbetaren som jag skällde ut, och omplacerade förra veckan har valt en annan taktik.
Han är sur och grinig. Hejar inte när jag kommer till kontoret och är allt annat än hjälpsam.
Nu har jag också fått veta att han inte heller är behjälplig i projektet där jag tog ifrån honom projektledarrollen. Det är alltså dags för ett nytt allvarligt samtal. Men jag undrar hur jag ska göra för att förbättra vår relation.
De bra känslorna jag hade förra veckan är helt bortblåsta denna.
10:15 Skrivet av Nybörjarchefen
(8) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
12 februari, 09:23
Äntligen fredag!
Vilken vecka det här blev! Raseriutbrott med offentlig utskällning. Allvarligt samtal med medarbetare. Omorganisation inom projektet.
Men, det känns ändå bra. Som att jag är på rätt väg i min nya roll, åtminstone vad gäller rollen gentemot medarbetarna. När det gäller min roll i företaget, gentemot min egen chef och i ledningsgruppen är det mer oklart. Där har jag inte åstadkommit någonting ännu.
Nu ska det i alla fall bli skönt med helg!
Som ett litet experiment lämnar jag min bärbara dator på kontoret. Så kanske jag kan låta bli att jobba på söndag kväll!
09:23 Skrivet av Nybörjarchefen
(0) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
10 februari, 22:22
Hur mycket kan jag påverka som chef?
Innan jag själv blev chef trodde jag att det mest var folk som gillade makt som blev chefer. Att få bestämma över andra var själva tjusningen.
Ja visst är det löjligt! Som att tro att det är sådana som gillar att slåss som blir poliser eller väktare. Eller att brandmän gillar att leka med eld.
När jag accepterade det här chefsjobbet hade jag egentligen inga tankar på hur mycket jag skulle kunna påverka.
Det var inte på grund av makten som jag accepterade jobbet. (Inte lönen heller!) Egentligen vet jag inte varför jag tackade ja. Kanske för att jag bara var nyfiken på om jag skulle klara ett sådant arbete? I stället för att byta arbetsgivare och få lite förändring hittade jag utmaningen i en ny roll här.
Nu har det gått en och en halv månad. Vad har jag presterat? Ingenting egentligen. Vi har ju jobbat på som vanligt. Jag inser att jag ju bara verkställer det som min chef (vår vd) begär av oss. Visst fördelar jag arbetet mellan oss, men mer än så är det egentligen inte. Jag själv gör ju i stort sett samma saker som tidigare, men har dessutom fått en massa administration att ta hand om.
Borde jag ha dragit igång något förändringsarbete direkt? Satt min prägel på verksamheten? Ska jag driva en egen agenda? Hur lång tid har jag på mig? Är det för sent nu?
22:22 Skrivet av Nybörjarchefen
(3) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
09 februari, 00:29
Nu är jag inte kompis längre
Har du känt någon gång att du står vid ett vägskäl? Väljer du fel kommer du att få leva med det en lång tid framöver.
Jag tror att jag nått mitt första som chef nu.
Förra veckan fick jag ju ett raseriutbrott. Efteråt gav jag min medarbetare i uppdrag att hitta en lösning på problemet han hade åsamkat. Tanken var att han skulle inse att han inte klarade situationen och be mig om hjälp.
Inte då!
På uppföljningsmötet dagen efter fortsatte han att gnälla på mig. Klagade på arbetsbördan och skyllde ifrån sig. Läget var under kontroll med projektet som kunden hade klagat på, hävdade han. Varken jag eller kunden förstod tydligen situationen.
Det var dags att kliva fram som chef. Det enklaste hade varit att tro på honom. Låta honom hållas ett tag till och hoppas att allt skulle reda upp sig av sig självt.
Men vad är det Jonathan i Bröderna Lejonhjärta säger? »Om man inte vågar så är man inte en människa utan bara en liten lort.«
Så jag valde den tuffa vägen. Jag sa att han hade förbrukat sin chans.
En av hans kollegor får ta över ansvaret för projektet och medarbetaren som åsamkat klagomålen kommer nu enbart att fungera som en resurs i detta projekt.
Efter att ha pratat med den nye projektledaren kallade jag till avdelningsmöte och förklarade situationen.
Jag tyckte faktiskt att jag gjorde ganska bra ifrån mig. Lugnt och sakligt berättade jag om kundens klagomål, att det var ett stort och viktigt konto som vi inte fick tappa och att jag nu bestämt mig för att omorganisera våra resurser.
Jag möttes av en tung tystnad. Först tolkade jag det som att de förstod allvaret i situationen, men efter ett tag undrade jag om tystnaden antingen berodde på att de var rädda att jag skulle brusa upp igen eller ett tecken på ogillande.
Faktum var att jag inte brydde mig. Det viktigaste i det här läget är att rädda kontraktet. Inte att jag ska vara omtyckt av mina medarbetare.
Jag förmodar att tiden som kompis och kollega nu tagit slut. Att jag valt vägen som chef i stället.
Jag trodde i min enfald att det skulle gå att vara både chef och kompis. Hade det kunnat göra det om jag inte brusat upp så förra veckan?
00:29 Skrivet av Nybörjarchefen
(4) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
03 februari, 17:37
Ett reparerande samtal
Nu har jag försökt reparera skadan som mitt raseriutbrott orsakade. Tack vare era kommentarer tror jag det gick ganska bra!
När jag läser det ni skriver är det enkelt att se hur jag skulle ha agerat istället för att brusa upp. Men, det är förstås lätt att göra i efterhand ...
Jag tog till mig av era tips och gjorde så här:
Tog ett enskilt möte med min medarbetare och började med att fråga hur det kändes. Planen var att låta honom börja. Kanske hade han inte tagit det så hårt som jag befarat? Jag var också så nervös att jag behövde känna av stämningen innan jag satte igång med mitt resonemang.
Han var otroligt besviken på mig. Påpekade det olämpliga i att skälla ut honom inför alla andra. Det gav mig chansen att berätta hur besviken jag var på honom. Att han kanske orsakat att vi tappar en stor affär.
Jag frågade hur han skulle ha gjort om han varit i mitt ställe. Hoppades att han skulle erkänna att även han hade blivit förbannad. Men nejdå! I stället började han klaga på hur hårt pressad han är. Hur mycket han har att göra, och hur mycket han jobbar utan att någon ser det.
Då frågade jag om han verkligen tror att han kan reda upp allt, eller om han behöver hjälp av någon annan eftersom han har så mycket att göra. Jag gav honom i uppgift att tänka ut en plan för hur vi ska reparera skadan. Min tanke är att han själv ska inse att han inte klarar det ensam. Om inte får jag utvärdera hans plan, och om den inte håller får jag tala om det för honom.
I morgon ska vi ha nästa samtal. Därefter har jag tänkt ta mötet med resten av gruppen och förklara situationen.
17:37 Skrivet av Nybörjarchefen
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
02 februari, 00:04
Raseriutbrott
Idag tappade jag besinningen totalt. Jag trodde inte att jag kunde bli så arg, och framför allt inte på jobbet. Här har jag alltid varit behärskad.
Visst har jag humör men det visar jag endast tillsammans med mina nära och kära.
Att skälla ut en människa på jobbet är helt annorlunda. Det ska mycket till innan jag gör det. Eller skulle rättare sagt. Nu har det nämligen hänt.
En av mina medarbetare har varit totalt nonchalant. Slarvat med sitt arbete, inte tagit uppgifterna på allvar och varit allmänt lat. Jag har låtit honom hållas ett tag. Trodde att han kanske drabbats av personliga problem. Alla kan ju inte ligga på topp hela tiden.
Men i dag ringde en av våra kunder och beklagade sig. Projektet vi arbetar med har dragit ut på tiden. Rent tekniskt har det krånglat en del. Nu visade det sig att saker som jag tagit för givet blivit utförda inte alls hade färdigställts. Min medarbetare har ljugit för mig när jag bett om lägesrapporter. Kunden ville avbryta samarbetet med oss.
Efter samtalet med kunden blev jag så arg att jag skakade. Nu efteråt inser jag att jag borde ha stannat vid mitt skrivbord och räknat till åtminstone tio innan jag stormade fram till medarbetaren.
Jag tappade besinningen och min medarbetare tappade ansiktet. Jag skällde ut honom efter noter inför de andra på avdelningen. Han fick inte mycket sagt till sitt försvar.
När jag var klar visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Vi sitter ju i ett kontorslandskap och att gå tillbaka till skrivbordet kändes jättekonstigt. Så jag gick ut. Tog en lång promenad och lugnade ned mig.
När jag kom tillbaka var det en mycket tryckt och obekväm stämning på kontoret. Förmodligen hade det pratats en hel del medan jag varit borta.
Jag inser ju att jag inte skulle ha skällt ut honom inför alla andra. Det är lätt att vara efterklok ...
Nu funderar jag på hur jag ska reparera situationen. Ska jag låtsas som ingenting? »Det som hänt är överspelat och behöver inte kommenteras.«
Ska jag be om ursäkt för att jag brusade upp? Ska jag förklara för alla andra varför jag blev så arg?
Vad jag än väljer känns det som om skadan redan är skedd.
Jag har förvandlats från den behärskade chefen till en psykopat som kan brusa upp när man minst anar det.
Jag är nog världens sämsta chef. Varför tog jag det här jobbet?
00:04 Skrivet av Nybörjarchefen
(9) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
28 januari, 11:19
Ska jag skaffa mentor?
Jag gillar min närmaste chef, som också är företagets vd, men jag känner inte att jag kan vara helt öppen med honom om mina problem och frågeställningar. Det skulle kännas som att blotta mina svagheter på ett sätt som jag inte är bekväm med.
Men som ni sett i den här bloggen så är jag ju en osäker liten mellanchef som behöver mycket hjälp.
Jag är enormt tacksam för den hjälp jag får av er alla som kommenterar mina inlägg. Ni är både kloka och omtänksamma!
Mer och mer har jag börjat fundera över om jag inte behöver en mentor. Någon utanför vår organisation som jag kan prata med. Men ska jag skaffa en redan nu? Behöver jag bli varm i kläderna först? Är det inte bara högre chefer som har nytta av mentorer? Jag är ju bara en mellanchef. Skaffar man inte en mentor först när man kört fast ordentligt och insett sitt misslyckande?
Vad är era erfarenheter?
11:19 Skrivet av Nybörjarchefen
(8) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
25 januari, 22:31
En skön mötesfri dag!
Ibland är det extra skönt att känna sig duktig. Igår skrev jag ju om hur jag alltid ligger steget efter. Men idag har jag fått så mycket gjort! Jösses vad jag har jobbat undan.
Flera gamla surdegar har försvunnit från mitt skrivbord. Jag blev förvånad över hur mycket de tyngde mig! Nu går det att tänka igen på ett helt annat sätt.
Hur lyckades jag med detta? Jag har hittat följande förklaringar:
1. Jag var tidigt på jobbet. (På måndagar kommer folk insläntrande ganska sent så jag hade flera timmar för mig själv.)
2. Eftersom jag satt på plats och jobbade när mina medarbetare kom såg jag så koncentrerad ut att de inte vågade störa mig med frågor.
3. Jag hade bestämt mig för att nu fick det banne mig vara nog! Det dåliga samvetet skulle tyglas. (Massor av saker har skjutits på till en obestämd framtid. Då jag sprungit runt och "supportat" mina medarbetare har jag känt mig ganska nyttig i alla fall.)
4. Hela dagen var mötesfri.
Egentligen är nog sista punkten den viktigaste. Dessa ständiga möten har hackat sönder mina dagar totalt. Inte nog med att man ska sitta av en massa tid. Förberedelser och protokollskrivning tar arbetstid också.
Så från och med nu är måndagar mötesfria dagar. Då kan jag ägna dagen åt att planera veckan, jobba ikapp och skaffa mig en bra överblick.
22:31 Skrivet av Nybörjarchefen
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
25 januari, 11:45
Jag är alltid steget efter
Okej, jag var ingen hejare på det där med deadlines innan jag blev chef. Jag trodde i min enfald att det skulle bli lättare när jag tog över chefskapet och fick sätta mina egna och avdelningens tidsramar.
Men det har ju blivit ändå svårare nu! Dessutom känns det såklart sämre när jag bryter mot mina egna deadlines. Jag är inte bara dålig på att planera. Jag sviker mig själv och gruppen gång på gång.
Under helgen har jag försökt analysera vad jag för fel. Jag tycker faktiskt att jag tar i ganska bra i min tidsuppskattning. Och jag är inte lat. Tvärt om! Jag jobbar på som en galning.
Men det känns ändå som att jag bara jagar. Att jag ligger steget efter hela tiden och ägnar större delen av min tid till att lösa problem och släcka bränder. Mycket otillfredsställande!
Hur gör ni för att få tiden att räcka till?
11:45 Skrivet av Nybörjarchefen
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
22 januari, 09:10
Pladder
Varför älskar somliga sin egen röst så att de nöter ut andras öron med den?
På ledningsgruppsmötet, som jag började berätta om igår, fanns det ett par personer som pratade hela tiden.
Den ena, vi kan kalla henne Anna, tänkte högt. Det är ganska jobbigt att behöva lyssna på någons tankar. Det blir lätt osammanhängande. Och ointressant.
Den andra chefen, vi kan kalla honom Magnus, repeterade ideligen det andra redan hade sagt. Men han formulerade om det lite. Förmodligen för att vi andra skulle tro att det var hans egna tankar och idéer.
Jag vet inte om de gjorde det omedvetet, eller om det var en del i deras strategi för att inte släppa in oss andra i diskussionen. Irriterande var det hur som helst.
Jag hade sådan lust att be dem knipa igen och förvånades över att vår vd lät dem hållas. Mötet hade kunnat kortas med en timme minst om någon hade haft modet att be de där två hålla tyst ett tag.
Efter mitt fiasko med budgetredogörelsen kände jag att det inte var mitt jobb att tillrättavisa någon i alla fall. Det är nog ingen bra idé att göra det på första mötet man är med på heller.
Jag hade sett fram emot ledningsgruppsmötet, men efter detta första möte med de andra cheferna längtar jag inte till nästa.
09:10 Skrivet av Nybörjarchefen
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
21 januari, 09:19
Budgetförvirring
På årets – och mitt – första ledningsgruppsmöte skulle vi gå igenom och eventuellt revidera budgeten som lades tidigare i höstas. Jag kan räkna matte, och ser mig verkligen inte som en sifferanalfabet men jag fattade inte mycket måste jag erkänna. Alla kolumner med siffror gjorde mig förvirrad.
Okej, jag hade fått budgeten som exceldokument några dagar innan mötet och jag borde nog ha bett vår ekonomichef att förklara siffrorna för mig. Men jag tänkte »Hur svårt kan det vara?«
Det var ju min förra chef som gjorde budgeten och han involverade aldrig oss andra i arbetet så jag hade aldrig tidigare haft anledning att hårdgranska våra siffror.
När avdelningschef efter avdelningschef redogjorde för sina planer antecknade de andra initierat. Själv hade jag svårt att hänga med.
Så blev det min tur och jag sa: »Ja, jag har ju fått ärva budgeten av min föregångare så jag har lite svårt att redogöra kring detaljerna i den.«
»Ja men du har ju haft gott om tid att sätta dig in i budgeten sedan du blev chef«, sa vår vd och spände ögonen i mig.
»Ja, självklart«, svarade jag och försökte låta övertygande. »Jag tycker att det ser bra ut. Ser ingen anledning till varför vi inte skulle kunna hålla de här siffrorna.«
»Ja men så bra då! Den första avdelningen som inte tvekar på att konjunkturen har börjat vända.« Sarkasmen droppade ur hans mun.
Jag kände kinderna blossa.
»Du kan väl redogöra kort för hur ni ska öka intäkterna den närmaste tiden.«
De andra cheferna flinade lite. Åh, det var som när man var liten i skolan och inte gjort sin läxa. Fröken grillade mig och resten av klassen njöt av skadeglädje.
09:19 Skrivet av Nybörjarchefen
(7) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
20 januari, 09:18
Inför ledningsgruppen
I morgon är det möte med ledningsgruppen. I och med att jag är avdelningschef har jag en plats i den »inre kretsen«.
Jag har funderat lite över vilken strategi jag ska ha. Ska jag bara sitta tyst och lyssna första gången? Eller borde jag ha sett till att få upp ett eget ämne på agendan? Bör jag se till att ha en åsikt om något så att jag sätter ett avtryck direkt?
Brukar folk snacka ihop sig inför mötena? Finns det pakter som jag bör känna till? Tänk om jag lierar mig med fel person!
Jag är nervös faktiskt. Vet inte om jag gör för stor sak av det, men det känns pirrigt att sitta tillsammans med makten på företaget.
Undrar om jag ska klä upp mig lite?
09:18 Skrivet av Nybörjarchefen
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
19 januari, 07:00
Jag känner mig ensam
Det är ensamt på toppen heter det ju. Men man behöver inte vara högst upp för att uppleva den känslan.
Jag har bara varit chef i några veckor men känner mig redan utanför gruppen som jag nu blivit chef över. Jag hade inte tänkt på att det kunde bli så här när jag accepterade att ta över ledningen av avdelningen. I min enfald trodde jag att det skulle vara som vanligt med skillnaden att jag har kontroll över vilka prioriteringar vi ska göra.
Så är det naturligtvis inte. Nu är det jag mot dem. Vi pratade aldrig skit om vår förra chef, men jag känner att det snackas en del om mig. Jag blir sällan medbjuden på lunch, och ibland tystnar mina medarbetare när jag kommer in i rummet.
Under julledigheten har jag försökt ventilera lite med vänner och släktingar men de har inte velat lyssna.
»Vad gnäller du för? Du är ju chefen nu. Vad hade du väntat dig?«, sa min bror.
»Berättar du alla hemligheter som du får reda på nu när du sitter i ledningsgruppen då?«, frågade en vän.
Problemet är att jag inte har några hemligheter. Jag vet inte mer nu än innan jag blev chef. Visserligen har vi inte haft något ledningsgruppsmöte sedan jag tillträdde. Vi ska ha det första om några dagar. Men några hemliga PM har inte hamnat på mitt skrivbord inför det mötet.
Jag får väl knyta an till de andra cheferna nu i stället. Konstigt att det ska vara en sådan klyfta mellan chef och medarbetare. Är det alltid så eller är vår organisation extrem?
Jag vill passa på att tacka alla er som kommenterar mina texter! Det får mig att känna mig mindre ensam i min chefsroll.
07:00 Skrivet av Nybörjarchefen
(1) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
18 januari, 00:17
Äntligen arbetsvecka
Det var skönt att vara ledig i ett par veckor under jul och nyår, men jag måste erkänna: det är faktiskt härligt att få börja jobba igen!
Inte för att jag har världens roligaste arbete utan för att jag har så himla mycket att göra. Jag har spenderat flera av mina lediga dagar med att oroa mig över allt som ligger på min att-göra-lista. För att vara en föredömlig chef valde jag att inte ta med mig datorn och arbetet under ledigheten. Men det har ju inte hjälpt. Det hade varit skönare att få jobba undan lite en dag eller två så att jag kunde koppla av ordentligt.
Men nu är det tillbaka i rutinerna igen som gäller. Hurra!
00:17 Skrivet av Nybörjarchefen
(2) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
19 december, 12:02
Uselt samtal
Jag tog snacket med de två överförfriskade medarbetarna. Men jag blev tagen på sängen av deras reaktion.
Eftersom vi varit kompisar länge trodde jag vi kunde resonera oss fram på ett bra sätt. Men de blev förbannade!
Det beror förmodligen på att Essio har rätt i sin kommentar. Jag har druckit öl med dem tidigare.
Men nu såg de mig inte som en kompis längre utan som en chef som försökte ge dem en tillrättavisning. Eftersom min tanke inte var att tillrättavisa utan att diskutera blev det helt fel.
De hade taggarna utåt direkt, och jag kände mig i underläge.
Det blev jag som försvarade mig och mitt resonemang. Det borde ju ha varit de två som »misskött« sig som hamnat i försvarsställning!
Vad gjorde jag för fel?
I min egen analys har jag kommit fram till främst två saker:
1. Jag tyckte egentligen inte att det var så allvarligt det som hänt, och det lyste igenom.
2. Jag tyckte det var lite obehagligt att ta det här samtalet. Det märktes och de utnyttjade det.
Frågor som jag fortfarande brottas med är:
Kan man inte fortsätta att ha ett bra förhållande till sina arbetskamrater när man blivit chef?
Måste det bli jag mot dem?
Hur ska jag göra nästa gång? För det lär väl bli fler jobbiga samtal misstänker jag.
12:02 Skrivet av Nybörjarchefen
(10) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
10 december, 14:40
Julfest
Igår var det julfest. Idag fick jag ett mail av min chef. Han ber mig att ta ett allvarligt samtal med två personer på min avdelning. Problemet är att jag inte tycker att det som hände är så allvarligt.
Två grabbar blev lite för fulla igår på festen. De blev inte stökiga eller tafsade på arbetskamrater eller något sådant. Bara helt enkelt överförfriskade. Pratade sluddrigt, välte ett glas och uppträdde berusat.
Jag vågade inte riktigt ifrågasätta vad min chef menade med att jag måste ta ett allvarligt samtal, så jag låtsades som att jag missat vad som hände och fick förklaringen att eftersom vi varit »på lokal« så är det opassande att uppträda berusat.
»Man representerar företaget hela tiden«.
Ja, men då ska vi väl inte servera sprit till dem heller? Eller ska man dela ut olika antal drinkbiljetter beroende på hur duktiga medarbetarna är på att hantera spriten?
Jag ser inte fram emot det här samtalet. Är rädd att det kommer att lysa igenom att jag tycker att det är en skitsak. Eller är det så att jag har dåligt omdöme?
Har någon av er läsare varit i en sådan situation?
14:40 Skrivet av Nybörjarchefen
(6) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
08 december, 11:04
Min utnämning
Okej, jag är lite löjlig, men jag kan inte bli av med en lite bitter känsla.
Visserligen var det ingen stor sak för mig att bli chef. Inget jag gått och drömt om i flera år, eller sett som ett naturligt steg i min karriär. Jag var faktiskt väldigt tveksam när jag fick erbjudandet att ta över vår avdelning.
Störst var tveksamheten till om jag skulle duga som chef. Om jag skulle kunna leva upp till kraven. Men jag var också tveksam till om det skulle vara roligt att vara chef.
När jag lät mig övertygas kände jag att företaget verkligen ville ha mig som chef.
Men när min chef berättade det för personalen sa han bara: (på ett ungefär)
»Som ni säkert redan förstått är det NN som tar över chefskapet på avdelningen. Jag hoppas ni har förståelse för att NN är ny på tjänsten och inte kan allt som Lars kunde, men jag tror att vi fått till en riktigt bra lösning på sikt.«
Inget fel i det i och för sig. Men när vi rekryterade vår marknadschef kom lokalpressen och skrev en artikel.
Ja, jag fattar. En marknadschef är viktigare. Jag förväntade mig inte en tidningsartikel.
Men lite finare presentation kan man väl förvänta sig? Eller är jag överkänslig?
11:04 Skrivet av Nybörjarchefen
(5) Kommentera •
Permalink
•
Visa kommentarer
Naturen är krisens stora förlorare, skriver Svenskan. Det räcker inte att mäta bara det materiella och finansiella kapitalet. Vi kan inte "äta betong eller andas pengar", som Pavan Sukhdev, ekonom ... Läs mer
Kommentera denna artikel
GRATTIS! Nu är du på rätt väg! Håll dialogen med VDn öppen (nu har du redan erkänt att du känner dig osäker). Utbildningen kommer ge dig en verktygslåda och mentorn (och VDn) kan hjälpa dig hur du ska använda verktygen tills du blir varm i kläderna.
Om du inte pratade med VDn om den besvärlige medarbetaren på det samtal ni hade tycker jag du ska göra det så snart som möjligt.
03/03 at 11:12 FM
Hej! Jag är grymt glad att du fortsatte. När jag läste rubriken först kände jag hela min kropp skrika: NEEEJ!!! Jag och du har nog lite gemensamt. Vill du följa min blogg är du mer än välkommen att göra det: http://shimasvarld.wordpress.com
Livet som ung och ny chef är inte så lätt. Men stå på dig. Som din VD sa, det FINNS en anledning till varför DU är chef och inte någon annan. Även om läget ibland känns så hopplöst så man känner sig som en enda stor nödlösning.
03/03 at 12:01 EM
Bra att du tog tag i det här med chef/ledar- utbildning. Du har själv skrivit att du saknar både kunskap och erfarenhet av att leda folk. Som chef utan kunskap i det ämnet kommer du aldrig att lyckas tyvärr.
Skriv igen och berätta om dina reflektioner när du gått kursen/kurserna (det finns flera steg). Då kommer du att inse vissa pinsamheter du gjort som ny chef och säkert skämmas men antagligen vara glad över att du varit anonym.
03/03 at 01:21 EM
Grattís till utbildning, mentor och högre lön! Och att du vågade vara kvar! Du visade mod och civilcurage! Jag gjorde samma sakm dvs sa upp mig men det resulterade i att jag slutade. Chefen blev bara arg och började baktala mig! Men nu är jag lycklig!
03/04 at 10:27 FM
Du har verkligen visat att du vågar stå upp för din sak. Det är bl a den tydliga kommunikationen du kan använda gentemot dina medarbetare. Jag tror att din chef blev än mer övertygad att du är rätt när du så tydligt markerade vad du ville. Fortsätt så!
03/04 at 10:41 FM
Det glädjer mig att du får så positiv respons, det behöver alla chefer. Mer av den varan!
03/04 at 11:05 FM
Bra val. Självinsikt är en början.
Idag fungerar inte chefsskapet genom att gå på impulser och inte kunna hålla sina känslor i styr (t ex.skälla ut medarbetare offentligt).
Idag rekryteras chefer efter andra värderingar än förr (tiderna har förändrats vilket verkar vara en nyhet för en del). Förutom att chefsrekryterarna tittar på vilka resultat du åstadkommit, är det din emotionella kapacitet som avgör.
»Ska man bli chef måste man ha bra självinsikt och förstå vem man är. Man kan inte vara en ad hoc-chef som går på impulser. Man måste också ha en stark samarbetsförmåga. Den härskande chefen finns inte längre.« Skriver vår egen tiding Chef. Du har efter en tids prövning kommit fram till att du behöver utbildning och jag tror att många som läser här nu också vågar titta innåt för att se vad de behöver för att hänga med i utvecklingen av chefsrollen.
03/04 at 01:01 EM
Grattis till ett bra beslut! Som jag ser det så har du nu gett dig själv en chans att utvecklas som människa. Att hantera och leda människor är en stor utmaning och ett stort ansvar. I den processen har vi mycket att lära om oss själva och om hur olika personligheter fungerar.
Några boktips som kan hjälpa dig på vägen:
“Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning” av Dale Carnegie.
“21 irrefutable laws of leadership” av John Maxwell
“The 360 leader” av John Maxwell
Ingen är född ledare. Men alla kan bli en ledare. Framför allt över sig själva.
Henrik
03/04 at 01:22 EM
Helt rätt. Kul att du antar utmaningen och även roligt, för alla oss som följer din blogg, att du fortsätter att dela med dig av dina erfarenheter och reflektioner. Tack!
03/05 at 05:13 EM
Det din chef sa till dig är extremt viktigt, och något du skall luta dig mot när du är osäker i beslut/agerande/strategier ja hela din jobbsituation egentligen:
Tror du jag hade erbjudit dig det här jobbet om jag inte trott att du var rätt person?
Nästa gång du tvekar, fundera på att du blivit utvald till din position för att din chef tycker att du var rätt person.
03/11 at 11:11 FM
Ge inte upp!! Det kommer gå såå bra för dig!! Jag har läst din blogg och jag känner igen mig på så himla många ställen. Men jag fick aldrig chansen…nu är det så att jag precis fått veta att jag inte fick jobbet som biträdande chef..utan det gick till en 60-årig kvinna utan några som helst referenser,SANT! hon var totalt oförberedd inför intervjun, är ointresserad av utveckling och facket hade dessutom samlat ihop ett antal “synpunkter”. MEEN.. vet du. Hon är chefens närmaste väninna…Arbetskamrater grät och min maillåda är full.. Dåligt ledarskap finns överallt och även en så stor organisation som jag jobbar i. Ditt ledarskap och det du står för,även om det är på darriga ben. Fortsätt så!! Du har ambition, kraft, energi och verkar var en varm personlighet..det du gör och kämpar för, det kommer att bli bra. Stå på dig! Grattis till jobbet, och kör nu!
03/19 at 08:48 FM