Mitt inlägg

Åt lunch med en tidigare chef, en som jag inte träffat på tio år. Tack vare ett av nätets alla sociala nätverk tog vi upp kontakten igen. Vilken tur! Han hade hunnit fundera ut en massa smarta saker under de här åren, delvis med hjälp av att göra misstag. Jag är inte ironisk när jag säger att på bara 45 minuter blev jag själv en mycket klokare människa. Tack.

Enligt professor Micael Dahlén på Handelshögskolan i Stockholm kan man inte lära av sina misstag eftersom de så snabbt blir passé. Jag vet inte om Dahlén har rätt eller ej, tror faktiskt inte att han har det, men oavsett så är andras misstag mycket trevligare att lära av än de egna. Man slipper ju helt nersidan. Jag får sluta göra fel, helt enkelt. Eller, kanske det räcker att lyssna mer på andra?

Den positiva psykologins insikter om hur man blir lycklig har spritt sig till såväl managementlitteraturen som fikasnacket. Lyckohetsen är total. Om du inte är lycklig har du helt enkelt gjort fel.
Och visst, den positiva psykologin visar att det går att påverka hur lycklig man är. Genom att tänka positivt blir man mer lycklig än genom att tänka negativt. Numera finns dessutom vetenskapligt stöd för att positiv psykologi inte bara gynnar individens lycka utan också produktiviteten i företaget.
Klart att man som chef föredrar att medarbetare slutar fokusera på problem och börjar fokusera på att leverera resultat.
Men är det så enkelt? Nej, nu börjar allt fler tänka till. Den amerikanska författaren och journalisten Barbara Ehrenreich har precis kommit ut med boken »Bright-sided«, på svenska »Gilla läget. Hur allting gick åt helvete med positivt tänkande«. Hon konstaterar att i ett tvångsmässigt leende samhälle tenderar vi att blunda för reella problem.
Ett sådant problem är hot mot chefer. På tio år har hoten i samhället ökat dramatiskt, ändå vill ingen prata om dem. Symtomatiskt nog polisanmäler bara en av tio hotade chefer saken, visar en undersökning som Chef låtit Synovate göra. Kanske beror det på rädsla, kanske på att vi inte vill vara gnälliga. Vi tänker leende att »Det var säkert inte så allvarligt menat ...«.
Men alla låter sig inte tystas. Några väljer att berätta om sina upplevelser. Möt dem i Chef nummer 8.

Kom sedan ihåg att det någon gång kan vara värt att tillåta lite rättframhet också kring det som är svårt och svart. Både från sig själv och sina medarbetare. För som de skriver i Modern Psykologi: »När klingar ett durackord som vackrast, om inte när det bryter av mot moll«.

Enligt DN och Aftonbladet så har en av tre personer som i somras erbjöds att komma tillbaka till Saab automobil i Trollhättan tackat nej. Några av dem har fått jobb på andra ställen, några har valt att sadla om och börja plugga och några har flyttat från orten.

För alla chefer känns det som goda nyheter att så många medarbetare väljer en ny bana. Det är jobbigt att behöva dra ned, men för att rädda verksamheten blir det nödvändigt i bland.

Tänk vad trösterikt om neddragningarna visar sig innebära att man hjälper människor utvecklas, snarare än avvecklas.

Här på Chef tycker vi givetvis att chefer och chefskap är det mest intressanta som finns. Nu verkar även andra börja tycka samma sak. Plötsligt svämmar medierna över av artiklar om chefer. Många har, som jag skrivit tidigare, en väldigt negativ syn på chefer. Mängden negativa artiklar om chefer gränsar till mobbning.

Nu kommer också en text i Aftonbladet om att kvinnliga chefer upplevs som bråkigare än manliga (fast det kanske egentligen kan ses som positivt?).

Glädjande nog finns det dock undantag från alla gnälla på chefen-artiklar. I samma kvällstidning kan man läsa en kommentar till artikeln som konstaterar att frågeställningen är skev. Jag håller med. Och jag njuter av att det finns lite besinning i chefsföraktet.

Låt oss sluta gnälla på chefen och börja fundera över vår egen roll på jobbet och vad vi kan bidra med, antingen vi är medarbetare eller chefer.

Chefer har alltid varit lovligt byte. Chefer kan man gnälla och skälla på (åtminstone bakom ryggen eller i media). Men på sistone har det verkligen börjat gå alldeles för långt.

DN kör en artikelserie om hur chefer mobbar på jobbet, och följer därefter upp med en debattartikel om att mobbning är chefers fel. Av debattartikeln framgår att osäkerhet och omorganisationer ökar risken för att folk far illa. Det är ju självklart. Även chefer far illa av osäkerhet eller omorganisationer, de måste dock ta ansvar och genomföra förändringarna trots att de är jobbiga. Det borde hyllas, inte dissas.

Nu kommer Aftonbladet med fortsättningen på den nya klagolåten om hur allt är chefens fel:»Skyll på chefen om festen kantrar«.

Jag säger inte att alla chefer är bra. Vi finns i både bra och mindre lyckade varianter. Jag säger heller inte att mobbning någonsin är acceptabelt. Men jag vägrar stämma in i klagolåten om att chefer är roten till allt ont. Det vore verkligen att mobbas.

Som jag skrivit här tidigare är jag imponerad av hur flygchefen Mats Jansson orkat kämpa vidare på sin post trots alla motgångar. Jag hade blivit galen. Men nu väljer han att lämna.

»Jag har försökt göra mitt bästa för att rädda det här bolaget ur den värsta krisen flygbranschen har upplevt. Nu ser det bättre ut både internt och externt«, säger Mats Jansson till di.se.

SvD konstaterar att SAS-Jansson är en av få vd:ar som väcker känslor av medlidande efter allt elände han tvingats kämpa med. Jag håller med. Och undrar nu vilken modig chef som ska ta över ledartröjan?

»Problemet är att det är extremt stor efterfrågan på tågresor.« Så förklarar styrelseordförande Ulf Adelsohn alla tågproblem som förekommit det senaste året i en intervju i DN .

Vilket annat företag skulle anklaga kunderna för upprepade problem att leverera utlovad tjänst?

Det måste vara knepigt att vara mellanchef och arbeta för att få en ansvarstagande och tillmötesgående kultur hos sina medarbetare när styrelseordföranden ser just resenärerna som roten till alla problem.

Trots detta verkar mellancheferna lyckas bra. Jag har nämligen testat i praktiken, när jag åkte tåg två gånger i förra veckan. Båda gångerna var tåget försenat (med tanke på alla problem SJ haft på sistone får jag väl vara glad att tågen över huvud taget kom fram). Ändå var den personal som jag mötte väldigt tillmötesgående.

I Chef nr 8 som kommer i mitten av augusti testar vi ledarskapet hos SJ:s vd. Men oavsett vad vd-testet visar så har SJ:s styrelseordförande väckt en hel del frågor. 

Det började med att Bill Gates och Warren Buffet bestämde sig för att skänka bort stora delar av sina förmögenheter till välgörande ändamål. Nu skriver Expressen och DI att miljardärerna skapat en trend. Bland de nya givmilda cheferna finns New Yorks borgmästare Michael Bloomberg, mediemogulen Ted Turner och regissören George Lucas.

Vem blir första svenska chefen att följa trenden – och berätta om det?

Enligt en ny undersökning från HP ökas produktiviteten på våra arbetsplatser om vi till exempel dricker öl med kollegerna, skriver E24 och Chef. Samtidigt konstaterar forskaren Roland Paulsen i DN att många jobb är tomma på innehåll. Det beror enligt honom bland annat på arbetskamrater som går på puben.

»I dag är makten osynlig och manipulativ. Förr åt anställda och arbetsgivare i skilda matsalar, nu går man på puben med chefen«, säger han i DN.

Så jag undrar nu: gör folk mer eller mindre på jobbet om de sedan ses över en öl?

Lyssnade på radio under sommaren och hörde en kvinna som sa att hon alltid känner sig som en bättre människa efter semestern. Jag håller med. Det är en härlig känsla när man träffar alla medarbetare igen och ser hur de går med ett extra studs i steget. När man ännu inte insett hur mycket det är att jobba ikapp och därför lugnt tar sig tid att lyssna hur alla haft det under sommaren. Småpratetet leder till att nya idéer kastas upp och diskuteras. Några blir till artiklar.

Vi på redaktionen sitter mitt i tidningslämning, men vi började ändå dagen med varsin stor kaffe latte. Hoppas att det ska hålla kvar sommarkänslan lite till.

Mellandottern har precis fyllt år och vi hade tre familjer hemma på tårta. Det är första gången vi lyckats bjuda hem några på hennes riktiga födelsedag. I vanliga fall är alla bortresta så här i mitten av juli. Jaha, vad har det med chefande att göra, undrar du kanske. Jo, det faktum att våra vänner var hemma mitt i juli fick mig att fundera. Och jag gjorde därför en helt ovetenskaplig undersökning. Den visar att många i bekantskapskretsen i år tvingats välja mellan två semesterperioder. Antingen semester före eller efter 18 juli. Inga två veckor på varje sida mittstrecket eller slöande från början till slutet av juli där inte.

Industrisemestern verkar alltså ha släppt sitt grepp, men ersatts av en annan typ av styrd semesterperiod. Individuella lösningar? Nej, glöm det. Men jag förstår ändå poängen. Att fixa semesterschemat är en allmänt erkänd konflikthärd. På det här viset blir det lättare att styra så att inte alla är borta från kontoret samtidigt, men ändå får välja mellan två alternativ.

Dessutom får dottern chans att firas med tårta av fler än närmaste familjen ...

Att få högre lön höjer inte motivationen, konstaterar DN och DI. Den studie man hänvisar till rör visserligen chefsbonusar, men jag tror att samma sak gäller för alla anställda. Det visar mina erfarenheter av såväl snack med kolleger som lönesamtal och därtill kopplade prestationer.

Viktigast verkar vara att lönen inte känns orättvis, det är nämligen demoraliserande och sänker motivationen.

Om alla på arbetsplatsen ligger på ungefär samma nivå och den är rimlig, eller om man kan förklara skillnaderna i lön med till exempel erfarenhet, extra ansvar eller spetskompetens, ja då verkar lönen mest vara en hygienfaktor. Viktig för att vardagen ska gå runt, men inte i sig motiverande.

Det kan vara värt att tänka på när det nästa gång blir dags för lönesamtal. Om du vill behålla en särskild förmåga eller allmänt höja motivationen får du lägga pengarna på andra insatser än just lönenivån.

Så höj inga löner i höst. Utom min, förstås.

Har tillbringat en dryg vecka på en ö med svajjig uppkoppling. Första dygnen var det stressande att inte ha kontakt med världen utanför. Men jag kom snart in i och började till och med uppskatta den avskurna känslan. Det påtvingade semesterlugnet tog snabbare över på det viset.
Förra året hade jag koll på mejl och mess hela semestern. Det hade sin charm - jag slapp undra vad jag missade. Men i år har jag tvingats acceptera att behöva logga ut totalt. Och jag tror att det är bättre i längden. För då kommer idéerna stormande och energidepåerna fylls snabbare på.
Så till alla er chefer som snart ska iväg på semester: åk till en plats med dålig internetuppkoppling.

Fast jag kan ändå erkänna att det är rätt skönt nu när jag är tillbaka vid min dator med uppkoppling.

BP:s ordförande Carl-Henric Svanberg skulle be om ursäkt för oljekatastrofen. I stället retade han upp miljoner amerikaner med uttalandet "We care about the small people". Amerikanerna uppfattade uttalandet som nedsättande, trots att Svanbergs avsikt var att visa att BP bryr sig om den lilla människan.

Enligt författaren till bästsäljande ledarskapsboken "7 Habits", Stephen R. Covey, borde Svanberg i stället följt några enkla regler från början. Då hade han sluppit be om ursäkt i elfte timman – och med fel ordval.

Coveys (och Chefs) råd till Svanberg:

1. Var synlig.

2. Var helt öppen med läget.

3. Tala så att folk förstår att ni arbetar med det verkliga problemet.

4. Ägna inte tid åt att försvara och förklara dig.

5. Försök heller inte prata dig ur ett problem som ni hamnat i på grund av felaktigt agerande. Lös det genom att agera rätt.

Om jag hade varit en bil så hade jag sladdat in på skolgården på två hjul. Nu småspringer jag i stället från bussen. Dottern har dansuppvisning och hon har förberett sig i veckor. Klart att mamma ska komma och titta!
Och även om mitt schema spricker redan vid lunch (första mötet blir rejält försenat) så börjar ju dansen klockan 16. Jag försöker därför tjäna in förlorad tid genom att jobba fort, prata fort och gå ännu snabbare mellan mötena. Och klockan 16 är jag faktiskt utanför skolans aula.
Visst är det värt en stressig dag när jag sedan ser barnen stolt dansa fram över scenen. Men tyvärr handlar det sällan om en stressig dag utan om många. Och tyvärr är jag inte ensam om att uppleva detta. Nu när sommaren (äntligen!) kommer så är det förutom dansuppvisningar också städdagar, föräldrafikor och skolavslutningar som ska hinnas med. Utöver den lilla detaljen jobb, alltså.
Antingen missar man något i det privata eller så missar man något på sitt arbete.
Till slut är vi många som sitter med axlarna uppe vid öronen, konstant hjärtklappning och en markant känsla av otillräcklighet. Det är då vi börjar drömma. Och det är inte tankar på en ny cool bil eller en flashig resa som upptar oss. Nej, enligt en undersökning som vi på Chef gjort tillsammans med Synovate så drömmer vi chefer allra mest om ett liv som funkar. Läs mer om det här. Och om hur du faktiskt kan få ditt drömliv – oftast med bara små skruvningar i vardagen.
Så är det för mig. Jag har insett att jag inte bara måste stå ut med utan till och med kan gilla farten när jag sladdar in på skolgården. Hellre högt tempo och många som drar i mig än lugn och ro och tristess. Mina skruvningar i vardagen handlar i stället om att hålla mig på rätt sida stressgränsen. Jag vill inte leka Ferrari för ofta.

Känns det stressigt med allt du förväntas hinna – men inte kommer kunna fixa före semestern? Kanske känner du att du inte riktigt mäktar med chefsjobbet. Ett sätt att då peppa sig själv och skaffa perspektiv på tillvaron är att jämföra sitt chefsuppdrag med några som har det värre. Vips så känns din tillfälliga stressperiod kanske mer hanterlig. Här kommer därför några chefsjobb som i alla fall jag inte skulle vilja ha (eller ha haft) just nu:

BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg har blivit inkallad till Vita huset med anledning av oljekatastrofen. Du kan se Obamas brev till Svanberg här – det är inte skrivet i en mysig ton.

HQ:s förre vd avgick efter stora förluster inom tradingen och har nu lite ryktesräddning att jobba med.

Sedan finns det mindre jobbiga varianter, alla kan ju göra fel, men som ändå är sköna att slippa vara ansvarig för. Som att vara den som beslutat om att köpa in en lyxbil som man sedan inte kan köra med eftersom den retar upp blivande och nuvarande kunder.

Nej, heja alla chefer som just nu kör på fälgarna. Kämpa på och ta sedan lite välbehövlig semester. Till hösten blir det ny energi och nya chefstag.

Många av oss har nog fått ont i magen av DN:s artikelserie om mobbning. I dag ger Sven Otto Littorin sin syn på saken i DN. Hans slutsats är att Sverige har dåliga chefer. Som chefredaktör på Chef möter jag hela tiden chefer. Littorin har fel: Sverige har i stort bra chefer, även om mobbning givetvis är fel när det förekommer.

Som arbetsmarknadsminister är Littorin i princip chef för Sveriges chefer. Genom sitt uttalande sällar sig Littorin till skaran av mobbare! Det skulle aldrig ha ansetts okej att säga att medarbetarskapet på Sveriges arbetsplatser är otroligt dåligt. Littorin ger sig dock på kollektivet chefer och då anses det plötsligt acceptabelt.
Den första som borde gå en kurs för att förbättra sitt ledarskap är Littorin själv.

Expressens ledning funderar över om huruvida företaget ska ändra klädkoden för de anställda. Murvlarna ska kanske tas på kostym och välputsade skor à la fastighetsmäklare och bilförsäljare.
Samtidigt visar min fullständigt ovetenskapliga undersökning att allt fler chefer på andra håll, som banker och försäkringsbolag, tar på sig jeans och udda kavaj på jobbet. Slipsen är ett minne blott.
Så nu undrar jag: blir framtidens stilmarkör att inte vara överdrivet stiligt klädd?

Nej, jag brukar inte direkt ägna den här bloggen åt att dela ut dagens ros, men jag måste göra ett undantag. Tack alla ni som ägnar era yrkesliv åt att vårda, lugna och hjälpa folk i nöd. Ni är vardagens hjältar. 

Även om jag är van att styra upp diverse situationer i jobbet så är läget ett helt annat när ens eget barn är riktigt akut dåligt. I den akuta situationen jobbar man (i alla fall jag) på. Men när faran är över är även hjärnans topp-prestationer över för ett tag. Då är det underbart med ambulanssjukvårdare som tar över kontrollen och sprider lugn. Så tack Fredrik på Falck med kollega. Ni tlllhör dem som håller hjärnan kall och hjärtat varmt, som arbetar på strategiskt och dessutom styr upp omgivningen.

Utan att nödvändigtvis vara chefer agerar ni faktiskt som födda ledare. 

Bussresorna är min mest effektiva arbetstid. Där blir jag inte avbruten av frågor och kan heller inte luras av min rastlöshet att springa iväg och ta tag i ditt eller datt. (Om jag vore min chef skulle jag sätta mig på en ringlinje några dagar varje vecka. Tänk vilka resultat det skulle kunna leda till!)

På bussen sitter jag still på min plats och läser eller tänker. När jag kommer till jobbet tankar jag över alla pusselbitar som fallit på plats till mina medarbetare. Gör om den här si och så, prioritera den där uppgiften före den där, kolla upp om vi kan satsa på den här helt nya produkten.
Resandet är med andra ord min mest kreativa och fokuserade oas. Där är jag nu, nu, nu.

Vi skriver i en artikel om rastlöshet tre råd för den som vill bli mindre rastlös. Men för egen del har jag hittat balansen. Det handlar bara om att få pendla till jobbet.

Maj och första halvan av juni är verkligen en galen tid. Det är fotbollsavslutningar (kan någon baka?), hockeyloppis (förutom baka ska ni även samla in grejer samt sälja det ni samlat in och bakat), föräldrafika på skolan (samling ute i förorten kl 15), avslutning (samma förmiddagstid för båda barnens skolor, någon av dem blir alltså besviken. Dessutom ska föräldrarna ta med sig en egenhändigt skriven sång till ena avslutningen) med mera. Utöver den lilla detaljen jobb alltså, där allt ska hinnas klart innan folk går på semester. 

När min son härom dagen kom hem med en lapp om att klassen ska spela upp en pjäs på föräldrafikat och att han därför behövde en tunika (mönster medskickat, bara att klippa sönder och sy ihop ett lakan), ett repskärp, ett fårskinn, en järngryta samt järnåldersaktiga smycken började jag fnissa. Men det var inget skämt. Visst löser jag det (men det blir en häftad tunika, inte en sydd). Men jag blir fundersam kring alla krav. Det känns som om samhället är uppbyggt på att alla har ett barn och två föräldrar, varav den ena max jobbar halvtid. Varför lägger man en föräldrafika i slutet av maj? Varför är skolavslutningarna samtidigt och på förmiddagen i stället för efter jobbet (samhällsekonomiskt måste det vara bättre att betala personalen övertid än att alla föräldrar ska vara borta från jobbet)? Och varför allt detta bakande?

Vad tycker ni, ska man bara strunta i att alla andra har föräldrar på dessa aktiviteter och tala om att vi inte hinner med allt? Eller ska man spränga sig och sikta på att börja andas igen till midsommar? Jag försöker just nu det senare.

Det finns ett romantiskt skimmer kring att jobba utomlands. När jag för cirka tio år sedan fick frågan om jag ville åka till Rom och lära italienarna att göra tidningen Metro på svenskt vis var svaret givet. Jag packade väskan och for iväg.
Min uppgift var att få två manliga chefer i övre medelåldern att göra tidning med korta sammanfattande artiklar. Jag fick i stället sida efter sida med kilometerlånga pratiga texter.
Så en dag gick de två manliga cheferna in i ett möte för att diskutera hur de kunde göra en rappare produkt. När de kom ut gick de stolta till mig och sa att de hade kommit fram till något. »Yes!« Tänkte jag. »Äntligen!«
De harklade sig och la fram sin idé:
»Jo, vi tror att du skulle passa mycket bättre i utsläppt hår.«
Trots den begränsade framgången i Rom kan jag lockas av att jobba utomlands igen. Skimret lever kvar.

Jag är inte ensam. Svenska chefer jobbar utomlands, får chefer eller medarbetare från andra länder eller arbetar inom verksamheter som köps upp av utländska företag. Nästan sju av tio chefer tycker att deras organisation är mer eller mycket mer internationellt och mångkulturellt sammansatt i dag än för bara fem år sedan. Det visar en färsk undersökning som vi på Chef gjort tillsammans med forsknings- och konsultföretaget Kairos Future.

Det är en stor förändring som påverkar oss chefer i vardagen. Du kan läsa mer om förändringen och få tips på hur du tacklar den här. Själv behöver jag inga tips, jag vet vad som krävs för ett utlandsuppdrag. Låter redan håret växa så att det kan bölja fritt.

Ändå sprängde jag i går in en yogakväll med några tjejkompisar. Vi är alla mitt i karriären och flertalet av oss har barn. I går samlades vi därför med andan i halsen och axlarna uppe vid öronen för att hinna med en timmas avstressning på taket till ett badhus. Kan ju låta lite löjligt att stressa lite extra för att stressa mindre. Men jag lovar, det var som i Askungen: »Alldeles underbart«.

Tidigare blev jag irriterad och uttråkad av yoga. Tyckte att allt gick för långsamt och kändes ineffektivt. Men antingen det beror på ålder eller på behovet av att stressa ned så tycker jag nu att yoga är grymt. Hur ofta är man egentligen helt fokuserad på sig själv och sin kropp? Nej, precis. Så som en nyfrälst vill jag därför tipsa alla er Chefsläsare därute. Samla ihop ett gäng och boka en privatlektion som vi gjorde, eller gå på ett pass på ett träningsställe nära dig. Det är värt tiden.

I går kväll utsåg Ledarna och Shortcut Framtidens kvinnliga ledare. För att ens komma på fråga för att bli nominerad ska man vara kvinna mellan 20 och 35 år. Jag är 36 år – med andra ord är jag för gammal. Jag gick så klart ändå dit och hejade på vinnaren och alla finalister. Men samtidigt funderade jag över vad som händer när man passerat stadiet ung och lovande. Är jag nu gammal och passé? Eller ännu värre, medelålders och bitter? Nej då, min samlade känsla så här i efterhand är att jag är imponerad och stärkt av alla sjukt duktiga kvinnor på listan.

Läste just i Resumé och Dagens media att Trygg Hansa/Codans nya marknadsdirektör hoppar av efter mindre än två månader. Men enligt Trygg Hansa handlar det inte alls om en misslyckad rekrytering. Nej, o nej, de har bara olika syn på företagets kultur samt på framtiden. Jag blir helt fascinerad. Hur kan det inte vara en misslyckad rekrytering att helt missa diskussionen om verksamhetens kultur samt tänkt utveckling framåt? Om inte det är en misslyckad rekrytering så undrar jag hur en sådan ser ut.

Varför förneka en sådan uppenbar sak? Om man vill försöka dölja något är det här tvärtom bästa sättet att skapa nyfikenhet. Förnekandet får mig att undra vad som hänt egentligen.

I morse träffade jag min adept. Och jag slogs av att klyschan faktiskt stämmer: det är utvecklande att vara mentor. Genom mentorskapet tvingas jag tänka igenom hur jag gör saker och varför. Det är lite pinsamt att behöva erkänna det, jag har nämligen utvecklat allergi mot alla klichéer som omger ledarskap och ledarskapsutveckling. Men »Jag vill växa genom andra« stämmer alltså. Usch. Snart hör ni mig kanske säga: »Det är viktigt att kommunicera« eller: »Personalen är vår främsta resurs« också.

Just nu är vi på Chef med i en stegtävling . Tidigare i livet hävdade jag att jag inte är en tävlingsmänniska och låtsades att jag inte brydde mig om huruvida jag vann eller ej. Idag har jag insikt om att jo, jag bryr mig. Men trots min insikt får jag ibland återfall och vill försöka verka mindre typ A än jag är (typ B-människor verkar på något vis lite mysigare). För någon vecka sedan påbörjade jag ett sådant återfall. Jag hade spelat hockey för första gången i mitt liv. Orsaken var att min son hade avslutning och vi mammor skulle möta våra gullungar i en match. Blev inte gulligt. För er som inte spelat hockey kan jag tala om att det svåra är inte bara att stå på skridskorna. Man ska dessutom träffa pucken. Och fösa den åt rätt håll!

På jobbet försökte jag därför hävda att det var bra att barnen vann, ja, mer än så, det var ju hela poängen med att spela mot dem. Så inte kunde jag betraktas som en överdriven tävlingsmänniska när jag nu gladde mig så åt att få storspö, sa jag. En av mina medarbetare tog ner mig på jorden igen. »Vet du att utmärkande för extrema tävlingsmänniskor är att de vägrar göra sitt bästa och delta fullt ut när de inte kan vinna?«, sa hon. Ungefär. Men jag ska motbevisa henne. Jag är en myspysfinis. Därför går jag nu för fullt, trots att jag inte har en chans att vinna mot mina galna träningsnarkomaner till kolleger. Så det så!

Min man ringde och frågade: »Älskling, har vi köpt flygbiljetter för 70 000 kronor?«. Rösten var väldigt försynt, men jag hörde oron i den. En räkning från kreditkontokortsföretaget hade kommit och där visades att Lufthansa hade dragit nästan 70 000 kronor för en enkelresa för familjen från Pisa till Stockholm i juli. Jag fick lätt panik och började fundera. Insåg ganska snart att de biljetter jag trodde mig ha köpt för 7000 kronor antagligen hade kostat just 7000. Euro. Efter diverse samtal visade det sig att jag, utan att märka det, under min bokning hade förflyttats från lufthansa.se till lufthansa.it eftersom resan gick från Italien till Sverige. Och vips var summan i Euro i stället för kronor. Och vips igen så drogs 70 000 kronor för en vanlig resa enkel väg i ekonomiklass. Eftersom det var ett kreditkort behövde jag inte ens ha pengarna för att de skulle dras.

Som tur var fick jag avbeställa resan mot en smärre avgift. Så nu är jag cirka 1000 kronor fattigare och utan biljetter hem från Italien i sommar. Men det är verkligen en riktig lättnad – i jämförelse.

Också tur att det inte var företagsbiljetter jag köpte. Hade onekligen varit jobbigt att ha bokat en konferensresa eller dylikt med en nolla för mycket på räkningen.

Så du, gör inte som jag. Strunta i vad som verkar rimligt. Kolla både två, fem och tio gånger extra vad det står innan du köper flygbiljetter.

En läsare skriver så här: »’För snäll …’ var en otroligt bra artikel! Tack för den! Har precis haft en helvetes dag på min arbetsplats och har i kväll övervägt att ge upp mitt jobb som chef. Det som togs upp i artikeln är verkligen så träffande och gav mig ändå en gnutta hopp och faktiskt lite inspiration! Skönt att veta att man inte är helt ensam med dessa problem. Nu blir det nog nya tag och nya RUTINER från i morgon!« En annan fick en knuff i rätt riktning.

»I helgen plöjde jag senaste Chef. Känner igen mig jättemycket. Artiklarna var det som avgjorde att jag i går morse tog mig tid att prioritera och få en överblick. Så tack för bra läsning och en knuff i rätt riktning!«
Ytterligare en ser snälla chefer omkring sig.

»Sitter här och läser artikeln ’För snäll’ i senaste tidningen Chef.  Den är verkligen intressant och det är ett ämne som jag brinner för. 
Varför ska det krävas att ledare mår dåligt innan de kan hitta ett fungerande ledarskap? Alltför ofta ser jag ’för snälla’ ledare som hjälper, stöttar och fixar för sina medarbetare medan de själva går på knäna. Hur ofta får dessa personer det stödet tillbaka från sina chefer och HR? ...«

Och jag blir alldeles snäll inuti när jag läser dessa kommentarer. Tack för att ni hör av er! Att någon eller några tycker att Chef ger dem hopp och en knuff i rätt riktning gör mitt jobb extra meningsfullt.

Okej, det här är helt klart avdelningen i-lands-problem. Men i dag på förmiddagen skulle jag ta nya byline-bilder, alltså fotografier för att ha bredvid krönika och liknande i tidningen. Och jag fick höra några sanningens ord från mina barn.

Jag klev upp extra tidigt för att hinna tvätta och blåsa håret. Hos frisören hade det sett jättesnyggt ut, men efter min styling kan man väl säga att resultatet blev, ja, så där. Det är tur för andra att jag inte valt frisöryrket. Gnällde inför barnen för att få lite pepp och tröst. Sa att håret såg ut som »en igelkott som gift sig med en julgran«. Sonen tittade noga och höll sedan med. Min dotter sa dock emot. »Nej då mamma, det ser mer ut som en långhårig igelkott.«

Tack och lov för en hårkunnig sminkös hos fotografen. Ni får väl bedöma om barnen ändå hade rätt – nya bilder kommer till sommarnumret.