Mitt inlägg

I dag kom ett bud med en påse skönhetsprodukter till mig på jobbet. Visst låter det härligt?

De flesta chefredaktörer som jobbar på större magasin är vana vid att få nya produkter, erbjudanden om evenemang och liknande från företag som vill nå ut i media. På magasin som Elle och Damernas värld inbillar jag mig att de lyxiga skönhetsprodukterna strömmar in till redaktionen i tid och otid.

Men, tyvärr, om jag hade blivit journalist för att få trevliga mutor har jag helt klart valt fel tidning. För vad kan man förvänta sig som chef på Chef? Påsen som budades hit innehöll förstås enbart skönhetsprodukter – för män.

Min medarbetare Fredrik fick ta över en del ur påsen. När jag såg att en av produkterna hette "Below Your Belt" blev det dock lite pinsamt.

Kanske är lika bra att vi inte brukar få produkter skickade hit till redaktionen...

Härom morgonen när jag kom till jobbet hade en medarbetare lagt en notis på mitt bord. Texten kom från Metro och handlade om att myskurserna – inspirerade av amerikanernas »cuddle parties« – nu landat i Sverige. Vad då myskurs, undrar du kanske? Jo, »En myskurs är ett koncept där människor träffas och övar på beröring inom tydliga ramar och lär sig att sätta gränser ... Man sitter i en ring och berör varandra«, berättar Mia Gartner i Metro.
Jag har läst om dessa myskurser på flera håll den senaste tiden. Även Amelia skriver om det, liksom bt. Medarbetaren och jag brukar skoja om att vi har ett ganska stort »dance space«. Vi vill med andra ord inte att folk kommer för tätt inpå våra respektive privata sfärer. Snacka om att jag inte skulle boka in mig på myskurs i första taget. Fast en liten del av mig, den som fortfarande är i trotsåldern, kan inte låta bli att lockas av tanken att kalla till konferens med »Plats: kuddrummet« och »Klädkod:pyjamas«. Undrar hur pass chockskadade mina medarbetare skulle bli?

Sedan början av året jobbar jag heltid. Min man är pappaledig på deltid. Resten av tiden är mormor pappaledig. Under min mans pappadagar får minstingen följa med de stora på hockeyträningar, lämna och hämta på skolan, åka och handla och vara hemma med storasyskonen och deras kompisar vinande kring öronen. Ett liv som inte direkt är anpassat för en bebis, utan att för den skull vara dåligt.
Resten av tiden är mormor vår räddare i nöden. Med henne får bebban leva äkta caffe latte-mammaliv, med besök på öppna förskolan, vagnpromenader och anpassad lek i lugn och ro hemma på mormors köksgolv. Det är så fantastiskt att vår dotter får en nära relation med mormor och lite tid på egna villkor! (Tack, mamma.)
Ändå känner jag mig som världens sämsta mamma när jag träffar väninnor som ojjar sig över hur hemskt det är att jag jobbar så mycket. Eller när jag får påpekanden om att bebban kommer att ta upp det här när hon blir vuxen och går i terapi.
Samtidigt blir jag arg. Att min man egentligen skulle varit helt föräldraledig men jobbar deltid är inget problem, han är tvärtom en hjälte som alls är hemma med bebban. Det är jag som är boven.
Hallå! Ja, jag har gjort ett val som jobbar heltid och har ett roligt jobb som jag vill vara på. Jag kunde ju ha varit hemmafru (oklart, dock, vem som skulle försörja mig). Men det kan inte vara lag på att en bra förälder är en förälder som står vid spisen. Eller?

Kanske beror ökningen delvis på lågkonjunkturen som höjer kraven på chefer. Vi chefer vill och känner behov av att dela chefslivet med andra i samma situation. Sådana som också av och till känner att de måste ägna jobbet lite för mycket tid och familjen för lite. Eller som blir irriterade över en medarbetare som inte levererar som han eller hon ska, trots upprepade samtal och stor yttre press. Eller chefer som har krav att leva upp till som inte backas upp av rimliga förutsättningar. Som biter ihop ibland. Men som ändå, i grund och botten, tycker att det är himla kul att vara chef. Att gå till ett jobb där man har frihet att påverka både sin egen och andras situation.

Klart att man gärna delar den känslan med andra chefer. Och att man är nyfiken på hur andra chefer gör när de upplever samma sak, antingen det handlar om problem med livspusslet eller att få en medarbetare att sluta skylla på andra och börja leverera eller bara att njuta av chefsfördelarna.

Tack alla ni chefer som väljer Chef!

Under torsdagsmorgonen satt jag i en paneldebatt och diskuterade en ny undersökning från handelskammaren och InfoTorg. Undersökningen visar att fler vill rekrytera framöver. Dessutom är tillväxten på uppåtgående. Låter positivt, men samtidigt är det många som gör sig av med personal så det betyder tyvärr inte att fler får jobb. Tvärtom har vi just nu en jobblös tillväxt – hemskt för alla som söker jobb utan att få.

Men med risk för att låta överdrivet klämkäck: inget ont som inte har något gott med sig. Som arbetsgivare är det nu lättare att få tag i extra kunniga medarbetare. Undersökningen visar att 88 procent anser att tillgången på kompetent personal just nu är bättre eller oförändrad. Chefer kan med andra ord välja och vraka mer i dag.

Hoppas bara att möjligheten för oss chefer att passa på att rekrytera faktiskt uppstår just nu och inte om två år. Då kan läget vara ett helt annat.

Argumentation inför riksdagsvalet, argumentation på jobbet för överlevnad efter lågkonjunkturens härjningar och den ständigt närvarande argumentationen i livets privata skeden. Ja, det är vad som gäller 2010, enligt bokförlaget Liber .

Privat stämmer det åtminstone väl. Jag funderar ibland på om mina barn ens kan ordet »Okej«? Tänk vad härligt – och överraskande – att mötas av: »Okej, jag tar genast på mig ytterkläderna« eller »Okej, jag slutar läsa direkt och släcker för natten«.

Men jag ska nog byta attityd och i stället se det positiva i att barnen lär sig ifrågasätta och följer med i samhällstrenden. Det är kanske dags för mig att säga: »Okej, gör klart allt du 'ska bara' så kan du klä på dig därefter.«

Vilken kick! Jag svarade nästan genast ja.
Kanske borde jag nu låtsas att jag tar på mig mentorrollen bara för att jag vill utvecklas som människa och chef. Det låter väldigt fint. Men ärligt talat, utvecklingen är mest en bonus – om än en briljant sådan. Den stora anledningen är att mentorskapet ger en saftig dos bekräftelse.
Jag instämmer i Abba:s tack till musiken: »I’m nothing special, in fact I’m a bit of a bore …« Jag är inte särskilt speciell, även om jag liksom alla andra har sidor som är lite egna. Ändå är det skönt att få känna sig speciell. Att få vara en annan persons smarta bollplank för en stund. Det fina i kråksången är att även adepten vinner på konceptet och får fokus på sina funderingar för en stund.
Kanske är mentor/adept-skapet extra viktigt när vårt snabba samhälle gör att tid upplevs som en bristvara. Då kan bollandet komma in som en möjlighet att tänka till innan man agerar.
En annan möjlighet att skaffa sig lite tid att tänka är att dela sitt jobb med en kollega. Bland Sveriges chefer uppger hela 50 procent att delat ledarskap vore lösningen på deras pressade tillvaro.
För även om vi chefer gillar våra jobb så tjänar ingen på att vi jobbar ihjäl oss. I usa är en stark trend just nu att vara lite lat – eller åtminstone normalproducerande. Det håller på att bli högsta status att vara chef och ändå ha ett verkligt fungerande liv. Följaktligen blir det helt ute att skryta om sina 70-timmarsveckor.
En skön trend att ta till sig för svenska chefer! Ett steg på vägen kan vara att skaffa en parhäst eller ett alldeles eget bollplank.

Vi svenska chefer arbetar i en alltmer global värld. Företag köps upp och får utländska ägare, chefer från andra länder kommer till Sverige och jobbar och - framför allt- svenska chefer får åka utomlands och jobba.

Lockande? Ja, ofta har internationaliseringen ett spännande skimmer över sig när du tänker på möjligheten att åka iväg några år och jobba i Frankrike, eller kanske Australien. Men i verkligheten innebär den att vi ställs inför många ovana och inte särskilt glamorösa situationer. Nyligen fick till exempel vd:n på ett läkemedelsföretag i Helsingborg hastigt och olustigt lämna företaget. Enligt källor till HD fick företaget utländskt besök av en chef inom koncernen. Den nyanlände personen ska ha gått in till vd:n och meddelat att hon fått sparken, skriver Dagens Medicin. Vd:n fick hastigt packa ihop sina saker på kontoret och blev därefter eskorterad ut från byggnaden av säkerhetspersonal. En halvtimme senare ska en annan högt uppsatt tjänsteman på enheten ha gått samma öde till mötes. Han fick inte ens ta med sina personliga tillhörigheter.

Jag tror att vi framöver kommer att få se fler exempel på hur den nya internationella chefsarenan leder till en förändrad vardag för oss chefer.

Sunt förnuft säger att man kan tveka inför att ge praktikplats till en person som hälsar på alla på intervjun utom den kvinnliga representanten för att hon är kvinna. Lutar ju åt att kvinnan blir diskriminerad. Men nej, det är mannen som nu ska få 60 000 kronor som plåster på såren för att han blivit utsatt för diskriminering, skriver bland annat Metro! Arbetsförmedlingen drog in hans a-kassa med hänvisning till incidenten, men det var fel eftersom de kände till att han på grund av sin religiösa övertygelse inte hade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand, skriver tingsrätten.

Samtidigt konstaterar arbetsdomstolen att medarbetare får ta strupgrepp på chefen, skriver Chef och Juridik i dag.

Någon mer som tycker att det råder obalans mellan kraven på chefer och kraven på medarbetare?

Önskar att alla förståsigpåare som kommenterat Birgitta Ohlssons nya jobb som EU-minister kunde ifrågasätta de »sanningar« de serverar. Först ansågs Ohlsson vara en dålig chef eftersom hon ska ha barn. Nu, när hon konstaterat att hennes bebis i magen har en far och att hon visst kan sköta ett chefsjobb även efter att ha fött barn, anses hon vara en dålig mor.

Språkvetaren och ledarskapskonsulten Eva Sternberg hävdar i Expressen att Birgitta Ohlsson borde stanna hemma. I texten skriver Sternberg bland annat: »Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget.« Även DN:s ledarskribent Hanne Kjöller funderar över hur det ska gå när Ohlssons barn kommer. I DN skriver Kjöller att det ska till en hårdhudad dinosauriemamma för att vinka adjö till den lilla.

Kjöller har rätt. Visst är det himlastormande att få barn. Helt fantastiskt. Men just därför utgår jag ifrån att Birgitta Ohlsson kommer att göra allt för att få vara så mycket som möjligt med sitt barn, när hon inte jobbar. Och när hon jobbar får bebben vara med pappa. Barnet kommer med andra ord att få en fin kontakt med båda sina föräldrar. Det är väl en fin gåva till bebisen?

Dessutom måste man inse att barn varken behöver – eller kan få – perfekta föräldrar. Ibland kan för övrigt det som är kortsiktigt sämre för ett barn vara långsiktigt bättre. Som att få en fin kontakt med både mamma och pappa, även om mamma ibland måste vinka hej då när både hon och bebben skulle vilja bädda ner sig i en kokong.

Tänk om man som kvinna visste att man kunde vara hemma barnets två första år och därefter få samma jobbchanser som om man hade arbetat och inte halka efter i lön. Då skulle nog många stanna hemma längre. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Allt går inte att planera fullt ut.

Så heja på, Birgitta Ohlsson! Det blir säkert jobbigt att chefa och ha bebis ibland, men också väldigt roligt. Du kan om du vill. 

Det sägs att unga inte vill bli chefer och inte vill jobba på samma sätt som sina föräldrar.

De tycker att arbetslivet verkar trist. För att förändra bilden hos våra unga måste alla vi föräldrar därför visa att det är kul på jobbet och tänka på vad vi säger om våra arbeten.
Svårt för vissa som vantrivs.

Men eftersom jag verkligen tycker att jag har ett roligt jobb behöver jag inte låtsas. Ändå verkar jag ha sänt lite mystiska signaler om arbetslivet i allmänhet och mitt ledarskap i synnerhet.

Härom dagen undrade nämligen min son över organisationsstrukturen här på Chef. Han frågade om jag är högsta chef på Chef. Jag försökte svara konkret och begripligt att jag är högsta chef för tidningen, men vår vd Vibeke är högsta chef för hela företaget.

Han förstod direkt, men hans associationer förknippade med mitt liv som chef var kanske inte dem jag hade hoppats mest på:»Jaha, då förstår jag. Du är liksom Darth Vader och hon är Kejsaren! «

Tänk att du som chef delegerat en av verksamhetens absolut viktigaste uppgifter till en medarbetare. Du har stort förtroende för honom och är nöjd att du hittat en sådan klippa. Han visar engagemang, jobbar hårt och kommer med många idéer kring uppgiften. Så en dag framkommer det att han inte gör det han ska. Han har missat en viktig deadline vilket får ekonomiska konsekvenser. Du blir arg och besviken och tycker att han gjort ett klavertramp.

Tänk dig sedan att du tar den här situationen och multiplicerar med 100. Eller 1000. Klavertrampet är inte en missad deadline, utan en medarbetare som arbetar med moral och jämställdhetsfrågor som häktas misstänkt för flera sexbrott. Och inte vilken medarbetare som helst, utan en polischef.

Jag tror inte att du längre skulle använda termen klavertramp. För mig känns det åtminstone som en underdrift. Men det är just det ord Rikspolischefen Bengt Svenson använder. Samtidigt förstår jag honom. Att vräka ur sig all ilska han rimligtvis måste känns just nu vore inte förenligt med den höga chefsroll han har. Just nu måste Bengt Svenson klara av att både ta avstånd och samtidigt se människan bakom det inträffade. Han måste också avvakta den fortsatta utredningen.

Därför vill jag nu bara sända några stöttande tankar till alla drabbade i den här hemska affären. Även Rikspolischefen själv.

Vi hade samlat en panel med smarta och kunniga människor. Över en lunch i ett av konferensrummen diskuterade vi trender inom chef- och ledarskap.
En av deltagarna pratade initierat om ngo:s (Non-Governmental Organizations). Alla nickade eftertänksamt. Alla utom jag. Visst rodnade kinderna, men jag valde ändå att avbryta: »Ursäkta, men jag förstår inte alls vad du pratar om.«
Förr kände jag mig ofta som en bluff. Eller, nej förresten, jag kände mig inte bara som en bluff. Jag var helt säker på att jag var en bluff. Visst kunde jag snacka för mig. Men folk skulle bara veta hur lite jag visste. Innerst inne.
Det tog en hel del energi att dölja allt jag tänkte att jag borde kunna men inte hade koll på fullt ut.
Tills en dag …
Skribenten Anette Kullenberg gästföreläste för oss på Journalisthögskolan. Med släpig stämma konstaterade hon att hon gärna föreföll okunnig. Ja, lite smådum till och med. Det var bra vid intervjuer eftersom den utfrågade då slappnade av och talade friare.
Jag insåg plötsligt att jag inte behövde kunna allt perfekt. Och jag behövde heller inte låtsas att jag kunde det. Tvärtom är okunskapen något att stolt stå för.
Att våga visa sig okunnig har sedan kunnat ge mer än så. Det kan till och med väcka respekt hos den du pratar med när du säger: »Jag har ingen aning! Låt mig kolla upp det och återkomma.« Då vet dina medarbetare, din högre chef eller kollega att när du säger att du har koll så har du det. Annars tar du ansvar för att du inte har det.
På köpet slipper du ifrån bluffsyndromet.


Läs mer här! Tre chefer berättar om sina bluffkänslor i Chef nr 1 2010 och Aftonbladet liksom Metro skriver om bluffkänslan.

På flygplatsen utanför Helsingfors tvingas cheferna just nu lasta bagage eftersom medarbetarna har gått hem.

Två av tre anställda på bagagehanteringsbolaget ISS Aviation tågade under tisdagskvällen ut från sina jobb på terminal ett i Helsingfors skriver SBTA och Travel News. För att trafiken ändå skulle flyta på fick chefer och flygbolagsanställda sköta bagagehanteringen på flygplatsen. Tvisten gäller användandet av utomstående arbetskraft.

Det är inte första gången som personalen tågar ut i protest. Kanske är det högsta ledningens taktik för att mellancheferna ska hålla kontakten med verksamheten?

Jag pös nästan av stolthet där min yngsta dotter satt och åt av den hemkokta potatisen. För en gångs skull fick hon inte färdig bebisburkmat. Nä, nä, jag hade skalat en potatis, kokat den utan salt och tillsatt smör utan salt (speciellt inhandlat för ändamålet). Det var när jag berättade för min mamma vilken fantastisk husmor jag är som jag insåg att definitionen av en fantastisk husmor kanske ändå inte är att ha kokat en potatis. Och skryter man om att man kokat en potatis kanske man egentligen just lyckats bevisa att man INTE är en husmor. Alls.

Jag funderade helt kort över att lägga undan alla böcker som handlar om faran i att vara en »duktig flicka« och i stället ta fram några om hur man hinner mer på kortare tid.

Men jag ångrade mig. Jag nöjer mig med att nu konstatera att jag inte är någon husmor. Och det är ju inte hela världen.

I DI konstateras att cheferna kan jubla i år eftersom de röda dagarna ofta infaller under helger. Det blir alltså mindre ledigt för alla anställda.

Ursäkta att jag påpekar en liten detalj, men det blir även mindre ledigt för oss chefer. Och vi sitter för övrigt inte och vrider händerna i förtjusning över att svenska arbetstagare får jobba mer i år än tidigare. Visst kan det innebära någon ekonomisk fördel. Men inte tillräckligt greppbar för att få mig att jubla i alla fall. För jag vet att ledighet också kan vara gynnsamt. Både medarbetare och chefer kan bli ineffektiva och jobba sämre om de arbetar för hårt. Och lite ledigt kan leda till motsatsen. Så ni hör åtminstone inte mig ropa: »Jippie, i år blir det mindre ledigt!«.

För en tid sedan fick jag, som så många gånger förr, ett meddelande från forskning.se om nya träffar på bevakningsområdet chef- och ledarskap. När jag ögnade igenom de nya avhandlingarna och uppsatserna blev jag så trött. Slutsatserna var, för att uttrycka sig fint, inte så överraskande. Vad sägs om: »Studien visar även att många av de anställda önskar större ansvar, vilket skulle kunna avhjälpas genom att cheferna uppmuntrar och stöttar ett ökat initiativ- och ansvarstagande.« Eller: »Gemensamma faktorer hos de olika definitionerna har bland annat varit att en konflikt är något som sker mellan minst två personer och kan uppstå i alla relationer samt att grunden till konflikten oftast baseras på att olikheter, behov och intressen hos människor kolliderar.«

Nej, när jag vill veta mer om chef- och ledarskap fortsätter jag nog att läsa tidningen Chef i stället ;-)

Ja, från att ha varit skeptisk till att låta sociala medier användas på jobbet (det gör medarbetarna splittrade och tar en massa arbetstid i anspråk) får jag nu medge att jag ändrat mig. Visst, de negativa bitarna finns kvar. Men efter att ha läst Chef.Bokens sammanfattning av »Socialnomics – Varför sociala medier förändrar hur vi lever och gör affärer« inser jag att det positiva överväger. Om sociala medier används på rätt sätt, alltså.

Facebook, Twitter, LinkedIn och snart även Google Wave har kommit för att stanna och är numera en del av vår arbetsvardag. Så hur kommer vi att hantera dessa möjligheter, undrar trender.net ? Kundaktiviteter på Twitter finns redan, men hur snabbt blir det styrelsemöten på Facebook, eller projektarbete i Google Wave?

Ja, det vet väl du som chef bäst. Själv ska jag börja med att logga in lite oftare på Facebook.

Härom dagen hade en stor PR-firma rekryteringsdag. En bekant som var där var helt förstummad över den höga nivå de sökande höll vad gällde både utbildning och erfarenhet. I kombination med låg ålder.

När mina äldre kompisar gick ut från gymnasiet fick de genast relativt kvalificerade jobb på olika företag. De gjorde karriär utan att behöva plugga en massa poäng vid universitetet. I dag är en högre utbildning något av en hygienfaktor för att ta sig in på arbetsmarknaden och där få den åtråvärda erfarenhet som kvalificerade jobb kräver. Det är inget unikt att dagens unga måste ha en bra utbildning för att ta sig in, kraven påverkas av den konjunktur som råder när man ska ta första kliven i arbetslivet. I lågkonjunktur blir jobben färre och kraven högre. Ändå är det fascinerande att se riktigt hur mycket vissa unga har att erbjuda. De har internationell koll, har fått IT med modersmjölken och ofta pluggat en hel del, vilket jag också konstaterade i en intervju härom dagen. Helt klart bra förutsättningar för att kunna få en framtida chefskarriär.

Sedan återstår dock frågan om de vill bli chefer. Unga i dag tillhör generation lust, de gör det som är kul och verkar inte ens fundera över att göra något de inte har lust till. På gott och ont. Men det är en annan diskussion.

Mina barn hade precis börjat dagis. Jag var relativt ny som chef och jobbade, eller borde kanske ha jobbat, jämt. Jag visste inte riktigt hur jag förväntades hantera mitt uppdrag och var varken nöjd med min insats på jobbet eller hemma.
Kände mig värdelös, värdelös, värdelös.
Otillräckligheten fick mig att ligga sömnlös på nätterna. I stället drömde jag i vaket tillstånd om att bli min egen. Men inte kunde man väl hoppa av en chefskarriär? Särskilt inte i mediebranschen, där det är så svårt att få jobb.
Jo, det kunde man. Jag kunde i alla fall. Jag sa upp mig, startade eget och skrev en bok. En kul tid.
Efter ett tag började suget efter att jobba som chef komma tillbaka. Och till slut hamnade jag här.
Den här gången trivs jag mycket bättre med mitt val. Jag har ännu roligare än som egenföretagare. En anledning till det är att jag nu har en roll som är tydlig och greppbar. En annan är kul kolleger.
Jag är väldigt glad att jag inte gav upp chefskarriären helt och hållet efter mitt första försök, utan bara lät den vila.
I nuläget funderar många chefer på att som jag hoppa av. Lite motsägelsefullt vill jag då peppa alla er att inte ge upp! Ni behövs. Ni tar de svåra samtalen, sätter lön, kämpar för att nå målen och motiverar era medarbetare. Belöningen kan låta som en samling klichéer, men en något högre lön, möjligheten att påverka och chansen att utveckla andra är egentligen något fantastiskt.
Och nej, jag tycker inte att man ska sitta kvar på sitt jobb tills man blir bitter och besk. Eller bli ett gnälligt offer som skyller tillvarons knepigheter på högre chefer. Men kanske går det att förändra en svår chefsroll till något bra? Annars är det dags att skriva en bok.

Läs mer om detta i månadens Agenda »Är du nära att ge upp?«

Enligt vad jag läst om det nya sjukförsäkringssystemet så tvingas svårt sjuka ut på arbetsmarknaden. Hur gör man då som chef om en sjuk medarbetare förväntas börja jobba igen? I söndagens »Agenda« berättade exempelvis en bröstcancersjuk kvinna att hon känt sig tvingad av försäkringskassan att gå upp till 75 procents tjänst. För att klara av jobbet har hon då blivit tvungen att avbryta medicinering eftersom hon mår så dåligt av den.
Hemskt!
Som chef kan man ju inte betala lön till en medarbetare som inte jobbar. Men man vill ju inte att någon avbryter en behandling på grund av jobbet.

Ska det bli som förr i tiden att sjuka blir beroende av allmosor för att klara sig? Ska du starta en insamling bland medarbetarna för att försörja den sjuka? Nej, hela situationen riskerar att bli absurd. Jag delar förvirringen kring de nya sjukreglerna. Nu har socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson lovat ta tag i problemen. Låt oss hoppas att hon hittar en snar lösning.

När det lackar mot jul brukar glögginbjudningarna droppa in på kontoret. Företag bjuder in kunder och samarbetspartners på mingel över lite varm och söt dryck med russin och mandel. Ingen jätteinvestering men ett lätt sätt att umgås.
Icke i år. Jag har fått en jobbrelaterad glögginbjudan. En. När jag frågat runt har andra gjort samma reflektion - glögginbjudningarna har i stort sett uteblivit.
Är vi för stressade? Är det nya influensan som skrämmer? Eller tänker vi så kortsiktigt att vi inte ägnar oss åt kundvård just nu?
Vill härmed slå ett slag för glöggen! Fast det har du kanske redan fattat?

Du är säkert ganska van att hantera brandkårsutryckningar i din roll som chef. Kanske har du tagit ett antal svåra samtal och gjort allt från att säga upp medarbetare till att hantera alkoholproblem.  Detta förbereds chefer för i stor eller liten mån, via allt från ledarskapskurser till diskussioner med kolleger.
Men jag gissar att få är särskilt förberedda för att hantera underställda som köper sex. Men chefer måste kanske bli? Artiklarna om chefer som köper sex har duggat tätt på sistone. Den senaste skriver Metro om. Där fick vd:n på ett statligt ägt bolag nyligen veta att en underställd chef hade köpt sex.Han sa sig vara förberedd för problemet och hade rutiner för vad han skulle göra.

Så våga tänka tanken att detta kan ske du också, och tänk igenom vad du då ska göra.

Vinsten är nämligen ett lysande exempel på en föryngring bland ledarna i fotbollsvärlden. 34-åriga huvudtränaren Mikael Stahre är, mig veteligt, första ledaren någonsin i allsvenskan att vinna så ungt. Föryngringen kan bero på att man respekterar kompetens högre än hierarkisk position. Kanske luckras ledarhierarkierna nu upp?

Vi var helt överens om hur vi skulle lägga fram vår idé för chefen. Idén var ursprungligen min, men som kolleger på samma nivå ville vi ha enad front för att få gehör uppåt. Trodde jag.
Väl på mötet tar kollegan upp idén som sin egen och kör över mig totalt. Jag vet knappt hur chefen reagerar eftersom jag är upptagen av att fundera över kollegans beteende. Jag är förundrad, mållös och matt.
Efter mötet inser jag att kollegan inlett en maktkamp med mig. Och jag gillar det inte.
Maktkamper har sällan en positiv klang. Vi associerar dem till styrelserum fyllda av toppchefer eller tv-serier med välsminkade rivaler i strid. Men faktum är att maktkamper försiggår på alla chefsnivåer, enligt Chefs och Synovates senaste undersökning. Cirka 81 procent av cheferna har kämpat om makten.
Så i stället för att förvånas är det bäst att gilla läget.
Jag ska berätta en hemlighet. Sedan mitt första tydliga möte med en strid om makten har jag i dag en medveten metod för att hantera bataljerna.
Jag låtsas helt enkelt att jag är skådespelare i en tv-såpa. Nej, jag börjar inte kalla mig Angela Channing i Falcon Crest, men jag ser på det som sker som vore det en scen i en serie. På så sätt kan jag hålla en personlig distans och slipper agera ogenomtänkt eller i affekt.
Visst är min metod löjlig och på gränsen till oseriös. Men den funkar. Med såpans hjälp kan maktkampen till och med bli ett roligt inslag i chefstillvaron.¶

När vi chefer ser ett problem på jobbet kan vi sucka och tänka att någon borde göra något. Helst någon högre upp. Men egentligen sitter alla mellanchefer på en enorm maktpotential. Vi har ansvar att förändra och mandat att påverka (i de flesta fall).
Ida ändrar årstiden till sommar, vi kan ändra problem till lösning. Så ta tag i den där surdegen du stört dig på så länge, »för då kommer blommorna snart«.

Sonen kom hem, tydligt nöjd. Han och en klasskamrat hade blivit ordföranden i elevrådet. De hade fått en klubba att dunka i bordet vid beslut och möjligheten att sätta agenda för rådet.

Unga sägs inte vilja bli chefer, men hans glädje gick inte att ta miste på. Och hans övriga kompisar verkade lätt avundsjuka, även om de unnade honom rollen.

Så för att dra stora växlar på en liten grej: vi ersätter enkelt 40-talisterna med unga chefer. Vi behöver bara locka med varsin ordförandeklubba.

Hon kunde inte göra någonting rätt. Antingen var kvalitén för låg eller så gick det för långsamt, åtminstone enligt chefen.
Vi övriga på kontoret tyckte synd om henne när chefen hackade. Men eftersom medarbetaren och chefen var ett par privat var det ingen som sa något.
Förhållanden på jobbet märks, antingen i favorisering eller – som här – motsatsen. Chefen försökte visa sin opartiskhet, men gick till överdrift och blev extra kritisk till kärestan.
Arbetsplatsens spelregler blir alltid annorlunda när de involverar ett par, antingen det handlar om medarbetare som blir ihop med varandra eller chefen. Stämningen kan påverkas negativt, liksom effektiviteten och arbetsmoralen. Alla runtomkring tar hänsyn och blir mer försiktiga med att säga vad de tycker och tänker. Det som sker på jobbet känns plötsligt väldigt privat. Och 72 procent av Sveriges chefer tycker att de inte ska lägga sig i medarbetares privatliv, visar en ny undersökning från Synovate som vi på Chef beställt. Jag känner likadant.
Att ta upp hur ett par ska hantera sin relation på jobbet känns som att pilla sönder någon annans sårskorpa. Men vid närmare eftertanke inser jag att det måste ske. Som chef är det viktigt, ja helt nödvändigt, att klampa på innanför medarbetarnas personliga integritet en sådan här gång. En hjälp i klampandet är att tänka till innan kärleken slår till, gärna i en intern policy. Inte för att förbjuda kärleken, men för att ta tag i konsekvenserna.

Tänk dig att du som chef får hand om ett omfattande förändringsarbete. Säg att du ska organisera om hela företaget och minska personalstyrkan på kuppen. Hur skulle du då känna om vd kallade samman hela företaget och i förväg, innan du ens dragit igång arbetet, prisade dina fantastiska resultat och dessutom berättade att du omgående skulle få en rejäl bonus som tack för dina insatser? Inte så bra, va?!
Man vill gärna ha gjort något innan man får feedback och belöning för prestationen. Det vill ens medarbetare och kolleger också att man ska ha gjort. Annars blir de skeptiska och negativt inställda, vilket gör förändringsarbetet svårare att lyckas med.

Men Obama fick på många sätt priset i förväg, innan han hade gjort något egentligt för freden, anser jag och många med mig, som Claes Arvidsson i SvD. Så hur mycket björntjänst gjorde Nobelgänget i Norge när de utsåg Obama? Ja, frågar du mig så var björntjänsten av det grövre slaget.

Ibland slinter tungan. Man blir så upprörd att man gör något av alla självklara no nos som vi chefer måste rätta oss efter. Då kanske man gör som Beatrice Ask och säger att poliser ska hålla käft och göra sitt jobb. Men ju högre upp man kommer som chef, desto mer borde man ju ha lärt sig att välja rätt ord. Så varför lyckas inte vår justitieminister hålla tungan rätt i mun?

Jag tycker inte heller att det är okej om polisen läcker hemliga uppgifter. Men hur många tror att Asks uppmaning leder till önskat resultat? Ingen? Det är knappast motiverande eller uppmuntrande att sitta som mellanchef i en verksamhet och få en dylik uppmaning.

Och många reagerade så klart negativt på hennes känsloutbrott. I onsdags, sista dagen i september, blev jag intervjuad om just detta i Kvällspasset i P3. Programledarna undrade samtidigt om man inte ska vara tydlig som chef. Och visst ska man det. Men tydlig är inte samma sak som hård. Därför är det bra att ta ett djupt andetag och fundera ett extra varv innan man snackar. Även om det är svårt (tro mig, att hålla tyst är inte min starkaste gren heller). Så jag önskar oss som ibland pratar först och tänker sedan lycka till framöver!