100 dagar till maraton

Bloggen 100 dagar till maraton skrivs av Maria André, reporter och webbredaktör på Chef. Här kan du följa mina förberedelser inför Stockholm marathon 2010.

12 mars, 09:30

Dag 85 - Dags för nästa utmaning

Jag har en märklig läggning. Redan innan jag klarat av en uppgift, börjar jag fundera på nästa. Jag tror att det kallas rastlös. Om man vill vara snäll kan man kanske kalla det ambitiös?

I tanken har jag redan fixat Stockholm marathon och börjar därför tänka: vad ska jag göra sen? Vad ska nästa stora utmaning bli?

I veckan kom svaret: Multisporttävlingen AIM Challenge! Läs mer om den här. Det är en tävling där man bland annat cyklar, springer, paddlar och klättrar för att nå olika poster i skog och mark. En slags multi-orientering.

Självklart kom förslaget från vår sporttokiga webbchef Peter Hampus.
Ser fram emot att slå honom i Lindvallen i augusti!

Har ni också energiska människor på jobbet som hetsar er att vara med i olika idrottstävlingar? Hur hanterar ni dem? Ställer ni upp eller säger ni ifrån?

09:30 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer (1)

Läs de tidigare blogginläggen

29 juli, 10:00

Dag 73 - Springa för att förändra världen

För några veckor sedan läste jag en artikel i DN om Husby Marathon Programme, ett ideellt ungdomsprojekt där långdistanslöpning används som ett verktyg för social utveckling. En helt briljant idé.

Jag tror på rörelse och löpning som hävstång, med hjälp av fysisk aktivitet kan man nå andra viktiga livsmål. Dagens Nyheter berättade om en av deltagarna, Benka, som ska springa Stockholm halvmarathon i september.

Benka har haft en tuff livsresa men med hjälp av marathonträningen har han lyckats ta sig framåt och uppåt i livet. Han har både skaffat egen bostad och blivit självförsörjande, två mål som var viktiga för honom.

Löpning är betydelsefullt på individnivå, men också på samhällsnivå. Om du vill hjälpa till att få slut på hunger och fattigdom i världen kan du springa loppet "Running for change" som arrangeras i Stockholm den 21 augusti. Deltagaravgiften på 250 kronor går direkt till Hungerprojektet.

10:00 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

28 juli, 14:10

74 dagar kvar till Hässelbyloppet!

Jag gillar nedräkningar. Jag gillar listor. Jag gillar mål. Därför börjar jag nu räkna ner dagarna till Hässelbyloppet, så att jag får ett tydligt fokus.

Just nu har jag grav löpabstinens. Det känns nästan lite sorgligt att inte få springa så mycket som jag vill. Det är något som fattas mig.

Jag vet inte riktigt hur det här gick till? Tydligen räcker det med ett halvårs intensiv löpträning för att bygga upp ett beroende.

Löpningen ger trygghet, en konsekvens i min vardag som är skön att luta sig mot när mycket annat är stressigt och svårt. Det ger ett rus som sprider sig ut i blodet och fyller mig med lust och lugn. Löpning ger en känsla av att jag klarar allt, särskilt när jag sätter nya hårda mål och övervinner dem. Löpning har gett mig nya bekanta, helt fantastiska människor som har mer energi, jävlar anamma och målmedvetenhet än jag någonsin stött på. (Ibland är de lite väl glada, nästan så man blir provocerad)

Å, kära löpning. Jag saknar dig så. Men som sagt, det är bara 74 dagar tills vi får ses på riktigt igen!

14:10 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

27 juli, 16:41

Mot nya lopp

Före Stockholm marathon var jag måttligt intresserad av lopp. (Jag var måttligt intresserad av att löpa också, men det brukar ju hänga ihop).

Nu är lopp det enda jag kan tänka på.
Var kan jag tävla i augusti, september, oktober?

Nja, i augusti blir det nog ingen tävling. Jag har sprungit alldeles för lite de senaste månaderna för att kunna ställa upp i något lopp.  Om jag fick min vilja fram (och knät höll tyst) skulle jag däremot hemskt gärna springa I Form-loppet den 11 augusti.

Men den 11 september finns det en liten, liten chans att jag kan springa Stockholm halvmarathon. Jag är anmäld, men tveksam till om mitt knä kommer att hålla för det.

Det realistiska loppet är alltså inte förrän i oktober. Å andra sidan ser jag mest fram emot den tävlingen under hela hösten, Hässelbyloppet! Löparnas lopp på 10 km. Många gör personbästa där, det kommer att vara en lagom temperatur, det går mestadels på asfalt och flera av mina löparvänner kommer förmodligen att ställa upp.

Fram till oktober handlar mitt löpliv om att
1. lyssna på min kropp
2. springa allt längre rundor och
3. lära mig mer om löpning.

Vad ska jag annars göra med all den tid som blir över när jag inte får springa långpass?

16:41 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

26 juli, 15:01

Jag är tillbaka! (Nästan)

I fyra veckor har jag varit på semester. Och latat mig. Solat, druckit vin, ätit god mat, varit på festival, pussat liten systerdotter, badat på en grekisk ö och knappt sprungit ett enda steg. Allt enligt planen. Sedan jag drabbades av löparknä i mitten av juni har det nämligen varit löpförbud.

Nu har jag kommit tillbaka till jobbet och även (i blygsam skala) till löpningen.  Jag har fått klartecken av min sjukgymnast att springa igen (»Korta rundor, Maria!«) och har kört tre minimala pass. Ett på 2 km, ett på 3 km och ett på 4 km.

Jag har dragit lite lärdomar av de här små äventyren:
1. Jag får inte springa intervaller på ett tag
2. Jag ska inte springa i backar
3. Jag får inte göra för yviga löpskolningsövningar (exempelvis mångsteg)
4. Jag måste springa sakta
5. Jag måste känna efter, känna efter, känna efter

Alla dessa fem punkter går tvärtemot min tidigare maratonsatsning. Dessutom rimmar de mycket illa med min personlighet. Jag gillar att:

1. Springa snabbt
2. Ta ut mig ordentligt
3. Hoppa och studsa
4. Övervinna kroppen och tvinga den till mer

Men, men. Det är bara till att gilla läget. Jag vill springa resten av livet och då är det bara att göra som mitt knä vill.

Därför blir det korta och långsamma pass i några veckor framöver. Men trots allt har jag ändå funderat på några lopp i höst... Ni får se vilka i morgon!

15:01 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

12 juli, 13:35

Bloggsemester - åter den 26 juli!

Som ni kanske märkt har det varit sparsamt med bloggandet de senaste veckorna. Dels beror det på att jag har semester, men också på att jag vilat från löpningen på grund av att jag drabbats av löparknä. Välkomna till baka den 26 juli, då börjar jag blogga om min löpning igen. Målet är Stockholm halvmarathon den 11 september!

13:35 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

23 juni, 13:40

Min måste-läsning i sommar

Det har snart gått tre veckor sedan Stockholm marathon, men mina tankar kretsar fortfarande ofta kring löpning. Detta trots att jag inte har fått springa på en vecka. Det känns som en evighet! För att kompensera läser jag Runners World, hobbycoachar andra som springer och försöker få in löpning i minst två konversationer om dagen.

I sommar tror jag dock att jag måste ge min omgivning en paus. De ska få slippa lyssna på mina historier om hur det kändes i låren de sista kilometrarna, hur det var att träna i 20 minusgrader i januari och vilka intervallpass som var tuffast i maj.

Men jag måste få utlopp för mitt löpintresse på annat sätt. Den perfekta lösningen är att läsa »Vad jag pratar om när jag pratar om löpning« av den japanske författaren Haruki Murakami. Boken har funnits ett tag på engelska, men har nu kommit i svensk översättning och recenseras i Dagens Nyheter i dag av Gabriella Håkansson. Haruki Murakami är både kultförfattare och hängiven löpare med en maxpuls på cirka 100 slag i minuten och 20 maratonlopp på sin meritlista.

Jag är frälst av boken och av honom innan jag ens har läst en rad. Så här skriver Gabriella Håkansson i DN:
»Antingen får man skylla på Luther eller så talar Murakami om något som helt fallit i glömska i väst: Glädjen i att arbeta. Lyckan i att nå sina mål.«

Hon skriver också:
»Haruki Murakamis bok om löpning rekommenderar jag verkligen till alla. Författare, joggare eller människor som aldrig lyft ett sportsligt handtag i hela sitt liv. Det må vara livsvisdom eller inte, men det är en jävligt intressant bok.«


Gå och köp!

13:40 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

22 juni, 11:54

»Det här är ingen retorikkurs!«

I går fick jag ett smakprov på den relativt nya träningsformen Nordic Military Training, där man tränar utomhus och använder den egna kroppen som belastning. Många av rörelserna är inspirerade av den träning som används inom Försvarsmakten och Polisen. Alla ledare har en bakgrund inom det militära, polisen eller brandkåren.

Jag har varit nyfiken på NMT länge, eftersom jag gillar funktionell träning och inte tycker att det ska behövas ett gym för att man ska kunna bli snabb och stark.

Gårdagens pass hade följande upplägg:
- 3 km jogg som uppvärmning
- plankan, armhävningar och sit-ups
- styrketräning på Nackareservatets utegym (lite fusk, egentligen handlar ju NMT om att bära på stockar eller sin träningskompis)
- intervaller

Bilden lånad från Sara och bloggen Traningsgladje.se

Eftersom jag har löpvila småjoggade jag bara lite längs en grusväg när de andra var ute i skogen. Jag provade också på lite löpskolning, bland annat skipping och tåkick, och det kändes jättebra! Ingen smärta alls i mitt löparknä.

Efter uppvärmningen var det dags för gamla klassiska övningar som plankan, armhävningar och sit-ups. Vår ledare, som var f d reservofficer med ett förflutet vid Arméns jägarbataljon i Arvidsjaur, körde den hårda machostilen när han skulle peppa oss.

»Ni ska ligga på ett rakt led! Det här ser ju ut som en banan!«
»Det här är ingen retorikkurs! Sluta snacka och kör!«

Jag tror att den tuffa stilen kan fungera för många, men den biter tyvärr inte så bra på mig. Jag föredrar uppmuntrande, optimistisk coachning där man får höra att man kan mer och att man ser stark ut.

Utegymmet vid Nackareservatet var en höjdare. Det består av flera fina, funktionella maskiner i trä där man kan göra bland annat bänkpress, knäböj, dips, situps med mera.

Jag fick tyvärr inte springa ordentligt igår, men jag fick verkligen mersmak för tuff styrketräning i det fria. Det blir fler besök i Utegymmet i sommar!

11:54 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

21 juni, 14:53

»Flytta er gubbar, här kommer Qvinnan!«

Jag har tidigare skrivit om min stora hjälte, en av farthållarna på Stockholm marathon, Robert Oldén.
Det var mycket tack vare honom som jag lyckades ta mig in under 4 timmar. Det var mina ben som sprang, men det var Roberts ord som peppade dem att hålla ett högt tempo.
Jag skickade ett tackkort till Robert för någon vecka sedan och i dag fick jag ett mejl tillbaka:

»Tack för Ditt kort, det gör en glad att få feedback. Jag gratulerar dig,  fantastiskt go i dig och det var det även när jag observerade dig på sista kilometrarna. Du var sammanbiten och utstrålade 'flytta er gubbar här kommer Qvinnan'. Du förstod att man måste kunna tåla att när låren känns slut så ska man tänka att  målet hägrar och ju fortare jag är där, desto snabbare så är det över. Jag kan säga att de två sista kilometrarna så sprang du förbi säkert 75-100 andra bara på den sträckan.«

Robert tipsar mig också att träna mot nya mål, som halvmarathon i Stockholm i september. Han råder mig att köra långpass under sommaren på 20-25 km och något lopp på 5-10 km.

Jag är hemskt sugen att följa båda hans råd. Men just nu är det löpvila som gäller. Peppar, peppar så känns knät helt okej när jag går, men jag vill först få en diagnos av doktorn på torsdag och sedan lägga upp ett nytt träningsprogram.

Men i kväll blir det en spännande träningsaktivitet med några bloggjoggare. Skriver mer om det i morgon!

14:53 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

17 juni, 17:51

Vad göra när jag inte kan springa?

Mitt knä bråkar med mig och nu är det löpvila som gäller i några veckor. Vad ska man göra då? På ett sätt tror jag att det kan vara nyttigt att spara kroppen från löpning en period.  Jag har ju ökat min träningsdos ganska rejält under våren.

Igår kom jag hem sent efter vår personalfest och hade inte tid att åka till gymmet. Lösningen: jag tog min gamla skraltiga damcykel och körde bort till Fridhemsplan och tillbaka från mitt hem i Solna. Turen tog cirka 30 minuter och jag försökte höja pulsen rejält genom att köra fort uppför backarna. Väl hemma gjorde jag några set situps, armhävningar, ryggresningar och knäböj. Det går alltid att träna om man bara vill!

17:51 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

16 juni, 11:10

Gör inte som jag!

Förnedring, smärta och revansch. Så kan man sammanfatta min insats i gårdagens tävling ? Parloppet.
Jag vågade knappt värma upp eftersom jag var rädd för skada knät redan innan starten.

Jag hade inget tydligt mål med loppet eftersom jag inte visste om mitt knä skulle hålla. Jag skulle bli glad bara över att komma runt. När starten gick lät jag alla fara förbi mig. Tja, lät och lät. Jag hade inget alternativ. Mitt knä smärtade redan efter cirka 200 meter och det kändes som en evighet innan jag kom till 1 km-strecket. Vilken förnedring! Jag blev omsprungen av personer som flåsade som blåsbälgar, som hasade fram med tunga steg och till slut kom till med en kvinna som var utklädd till ko och passerade mig! (Jag såg senare att kossan var Marathon-Mia, en fenomenal ultralöpare, så det var inte så förnedrande.)

Efter 2, 5 km mötte jag min käresta, som öste på fint i spåret. Då fick jag plötsligt styrka. Kanske berodde det på att jag var uppvärmd, eller på att jag blev så glad över att se honom,  men nu for jag fram i spåret. Jag passerade löpare efter löpare och kom upp i ett riktigt bra tempo. Det gjorde fortfarande ont i knät och jag hade ett riktigt uselt löpsteg, men jag pinnade i alla fall på!
Väl framme vid 4 km kände jag att jag skulle klara att hålla ett gott tempo ända in i mål. Det kändes som att jag sprang i cirka 5 min/km-tempo.

När jag såg målfållan på håll blev jag så överlycklig att jag sprang om fyra personer de sista hundra metrarna. Och tiden blev faktiskt riktigt bra med tanke på omständigheterna, 23.26!
Min käresta sprang på 24:29, så tillsammans fick vi tiden 47:55 och hamnade på 141:a plats av cirka 500 lag. Helt ok!
Den tråkiga nyheten är att mitt knä nu gör oerhört ont. Så jag kan inte rekommendera att tävla cirka 1,5 vecka efter ett marathon. Gör inte som jag!
Nästa vecka blir det besök hos farbror doktorn. Vi får se vad han säger...

11:10 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

14 juni, 18:00

Klarar jag Parloppet?

I går lovade jag att inte springa på tre till fyra veckor eftersom jag måste rehabilitera mitt onda löparknä. Problemet är att jag har anmält mig till ett lopp ikväll. Att hoppa av ett lopp finns inte i min värld.

Särskilt inte eftersom jag ska tävla tillsammans med min käraste i Parloppet. Vi ska springa 5 km var åt varsitt håll och så möts vi på samma punkt igen. Tiderna läggs ihop och bästa par vinner. Man kan tävla i olika konstellationer: man-kvinna, kvinna-kvinna, man-man.

När jag anmälde oss till  Parloppet tyckte jag att det var en fantastisk idé. Jag tyckte att den var ännu mer fantastisk när jag lätt klarade tiden 23:30 på Vårruset, som också är 5 km. Nu är jag rädd att mitt knä kommer att ge upp helt och att jag kommer att få linka runt i 4,5 km... Jag vet inte om min stolthet kan hantera det.

Vad tror ni, klarar knät Parloppet?

18:00 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

14 juni, 09:27

Ajajaj! Löparknä?

Jag borde haft en löparcoach. För en sådan hade förmodligen sagt till mig att inte springa de två första veckorna efter maraton. Nu är jag min egen coach, och tycker att det går bra att springa så fort träningsvärken har gått ur kroppen.

Jag var ute på en tur i fredags och det var då smärtan slog till. Tanken var att vi skulle springa en mil, men redan efter 2,5 -3 km fick jag rejält ont på utsidan av höger knä. Jag gick en liten bit, försökte sedan springa igen, men det blev bara värre. Försökt sedan gå 100 m, springa 100, men inget hjälpte. Efter någon kilometer kunde jag springa cirka 10-20 steg i taget innan smärtan tog över helt. Jag fick helt enkelt linka hem...

 Jag känner mig väldigt ledsen över detta, har sett fram emot att börja löpa igen och sätta upp ett träningsprogram för sommaren, med sikte på Stockholm halvmarathon. Efter att ha gjort lite efterforskningar på nätet, misstänker jag att jag i stället har fått löparknä och måste nu vila från löpningen i cirka 3-4 veckor.

Även om jag är ledsen, så är jag också lättad. Vilken tur att skadan kom nu! Jag hade varit helt förtvivlad om den hade dykt upp dagarna före eller på själva marathondagen. Detta är nog bara kroppens sätt att säga till mig att jag behöver variera min träning lite.
Så i dag ska jag köra ett spinningpass...

Ni som är vana löpare, vad tror ni om min diagnos? Är det löparknä?

09:27 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

12 juni, 09:30

Mitt nya tydliga mål

De senaste dagarna har jag funderat lite mer konstruktivt kring vad som ska vara höstens mål. Jo, jag tänker springa Lidingöloppet och Stockholm halvmarathon. Men på Lidingöloppet kommer målet vara att ta mig runt på en hyfsad tid (under 3:15?) och på halvmaran ska jag agera hare åt min allra käraste.

Därför måste jag ha ett tydligare mål. Ett tidsmål som jag själv är sugen på.
Nu vet jag vad det är.
Mitt mål för hösten: Fixa Hässelbyloppet (10 km) i oktober under 50 min.

Jag har länge velat bli snabbare på milen och tycker att det är mer utmanande att springa snabbt än att springa långt. Min reflektion nu är, har jag satt ett för enkelt mål? Borde jag försöka klara under 45 min?

Kom gärna med era synpunkter!

09:30 Skrivet av Maria André

(4) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

11 juni, 08:52

Därför dyrkar jag ordet disciplin

Många som inte tränar brukar säga att det beror på att de "inte har lust". De känner ingen ork eller motivation att gå till gymmet eller springa en runda. Ibland avundas de personer som tycker att det är "kul att träna". Jag har exempelvis många gånger fått höra: "ja, men det är ju så mycket enklare för dig, du njuter ju av att springa". Jag vill nu avfärda en myt. Personer som motionerar mycket tycker inte alltid att det är kul.

Eller jag kanske inte ska generalisera. Jag tycker inte alltid att det är roligt att träna. Det finns säkerligen personer som hoppar i träningskläderna varje dag och ger sig ut i skogen med snabba lätta fötter och ett leende på läpparna. Jag är däremot inte en av dem.

Jag tycker definitivt inte att det har varit roligt att springa varje gång under de här sex månaderna som jag har förberett mig för marathon. Lust är inte alltid lösningen. Disciplin är ordet.

Då kan man ju fråga sig varför jag har plågat mig själv under sex månader om jag inte har känt lust?
Det finns två svar och de har båda med glädje att göra.
1. När jag tar min disciplin till hjälp och ger mig ut att springa trots motstånd, känner jag mig oerhört stolt och glad efteråt.
2. För att nå mitt mål (Stockholm marathon under 4 h 15 min) var jag tvungen att ibland göra saker som jag inte hade lust med. Men när jag väl nådde målet kände jag en sådan eufori!  Alla minnen av trista träningspass är nu som bortblåsta. När jag tänker på min maratonsatsning finns bara orden glädje, energi, styrka, lycksalighet, fokus och tacksamhet.

I samhället just nu talas det mycket om vikten av lycka, lust och passion. Både i samband med arbete och träning. Om man inte känner passion eller lust inför en uppgift så är något fel.
Men efter det här halvåret är jag av en annan åsikt.
Man behöver inte alltid känna lust. Den kan man få på vägen.
Men om man tränar upp sin disciplin och kombinerar den med passion, kan man få helt fantastiska resultat.

Vad tror ni är viktigast för att nå resultat i jobbet eller på träningen? Lust eller disciplin?

08:52 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

10 juni, 12:44

Vin + löpning = Glädje?

De flesta experter inom hälsoområdet skulle nog avråda från att dricka vin samtidigt som man springer ett marathon eller halvmarathon. Men det finns ett antal lopp runt om i världen som förenar de två glädjeämnena på ett väldigt bra sätt.
Ett lopp som jag drömmer om att springa är Santa Barbara Wine Country Half Marathon i Kalifornien.

Banan går genom det vackra vindistriktet i närheten av Santa Barbara och efter loppet arrangeras en vinfestival i målområdet. Tänker genast på filmen Sideways och fantiserar om picknickar med vin i solnedgång...

Någon som vill åka dit med mig?

12:44 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

09 juni, 14:44

Post-maraton: Vad göra nu?

Många som har sprungit marathon drabbas av »post marathon -depression«. Det brukar yttra sig i att man känner en stor tomhet och nedstämdhet. Plötsligt har man inget mål att sträva mot och livet kan kännas meningslöst.
Jag har inte fallit så djupt, men jag tycker att det känns tungt att marathon är över och att jag aldrig kommer springa sträckan för första gången igen. Nästa gång kommer det förmodligen inte vara en lika euforisk upplevelse, eftersom jag sett allt en gång redan.
Ett vanligt råd för att mildra »depressionen« är att sätta upp nya löpmål, så att man skiftar fokus och tittar framåt.
För även om jag ibland hatar att springa, så har det blivit en livsstil för mig. Jag kan inte tänka mig ett liv helt utan löpning. Framför allt kan jag inte tänka mig ett liv utan lopp och tävlingar.
Därför är planen att springa antingen Stockholm halvmarathon eller Lidingöloppet i höst. Kanske blir det båda? Vad tycker ni?

Har ni planerat för några lopp i höst?

14:44 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

08 juni, 08:36

Snabbare än kändischefen

Inte för att vara mallig, men... Här är några personer som jag slog på Stockholm marathon:





Jan-Åke Jonsson, vd Saab, 04:33:42
Jonas Leijonhufvud, reporter och bloggare, Dagens Nyheter, 03:59:33
Anna Körnung, chefredaktör, Veckans Affärer, 4:18:11
Mark Levengood, programledare, 5:00:33
Henrik Johnsson, programledare, 5:00:33

Min tid var alltså 03:52:35!

08:36 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

07 juni, 10:44

Bild från målgången: ren och skär lycka!

Hur känns det då dagarna efter Stockholm marathon? Jo, låren smärtar och jag kan knappt gå nerför trappor men annars känner jag mig oförskämt pigg!
Framför allt är jag löjligt lycklig och försöker övertala alla runt omkring mig att de måste springa Stockholm marathon nästa år.

Och så här lycklig var jag direkt efter målgången:

Foto: Anna Norén

10:44 Skrivet av Maria André

(5) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

06 juni, 11:36

I mål! Tid: 3:52:35!

Äntligen! Jag gjorde det! Och så mycket bättre än jag hade förväntat mig.
Mitt mål för Stockholm marathon har hela tiden varit 4:15. Ett realistiskt mål som jag kände att jag skulle klara om inte något allvarligt hände. I hemlighet har jag samtidigt haft 4 timmar som ett dröm-mål. Jag har tränat med Team Stockholm marathons 4-timmarsgrupp och tänkt att den tiden är en möjlighet om jag har en bra dag.

Före loppet igår hade jag två mellantidsarmband på höger arm. En för 4 timmar och en för 4:15. På armbandet står tider för var man ska vara i tid när man passerar olika hållpunkter. Ex 5 km, 10 km, 15 km.
Men precis före starten gick märkte jag att jag hade tappat 4:15-bandet. Jag tog det som ett tecken, jag satsar på 4 timmar, det får bära eller brista!

I starten gick det riktigt långsamt. Men jag förivrade mig inte utan lyssnade på alla de som tipsat mig om att ta det lugnt i början. De sekunderna man tappar där kan man ta igen sedan. Men efter cirka 2 km fick jag nog av att sega. Då började jag jobba mig upp till rätt farthållare. Först nådde jag 4:15 och ungefär vid 5 - 6 km nådde jag "min" grupp - 4 timmarsfarthållarna. Farthållarna är rutinerade löpare som springer i olika tempon, det finns några för varje "kvart" , alltså måltid 3:00, 3:15, 3:30 och så vidare.
Fyratimmarsgruppen hade fyra farthållare och jag höll mig framför allt till en vänlig man från Skåne som hette Robert Oldén. Han gav mig råd och coachning genom hela loppet, helt fantastiskt! Han påminde mig om hur jag skulle springa i uppförs- och nerförsbackar, öste positiva tankar över mig, gav råd om hur jag skulle dricka och lät mig inte sacka efter. (Eller, jag släppte inte honom - hur man nu väljer att se på det).
Loppet gick ganska bra fram till halvmaratonpasseringen på Gärdet. Där blev det plötsligt segt. Men kanske var det inte så konstigt. Ni kan se på mina mellantider här att jag sprang som snabbast precis runt 20-21 km.Där sprang jag snabbare än vad jag gjort på något långpass under våren.

Jag fick lite ny energi när vi kom in i city igen, särskilt vid cirka 29 km vid Kungsträdgården. Där är publikkänslan helt fantastisk! Där är det smockat med publik på båda sidor om gatan, man springer som genom en tunnel av hurrarop och utsträckta händer som vill göra high five.
Lite längre fram, på Söder Mälarstrand var det tungt igen. Vilja, vilja, vilja. Jag visste att Västerbron skulle komma snart, och att det skulle kännas lättare efter det.
Det var riktigt stumt uppför på Västerbron. Jag fick ont i mina ljumskar redan runt 20-25 km och det lättade inte direkt i uppförsbackarna. Sedan följde Norr Mälarstrand där det var mycket "jag är envis"-snack mellan mig och farthållarna. Jag vet inte hur många gånger jag sa "Jag ger aldrig upp" under de kilometrarna. Vi passerade Stadshuset och på bron ner mot Vasagatan, står min pojkvän och hans syster (en av mina närmsta vänner) och hejar! Min pojkvän hoppar ner från trottoaren och springer vid sidan om mig några hundra meter. Vilken energikick jag fick!  För en stund kände jag inte de stumma låren...

Jag sprang vidare ensam några meter och en kort stund senare hör jag någon ropa mitt namn igen. Precis i svängen upp på Vasagatan står min mamma och lillebror! Ytterligare extas från min sida och smärtan försvinner för några sekunder. Uppfylld av glädje går det ganska lätt förbi T-centralen och i svängen mot Torsgatan. Men Torsgatan springer jag lite som i en dimma. Det är segt segt uppför en lång bit och det enda som för mig framåt är min vilja och tanken "får inte släppa farthållaren, får inte släppa farthållaren". Vi svänger höger upp på Odengatan och det är några hundra meter uppför innan det börjar gå nerför. Hela tiden peppar farthållaren mig och säger "du kommer inte tro det när du kommer in på Stadion, du kommer få en fantastisk tid!".

Vi svänger höger in på Karlavägen där min farthållare tycker att vi ska spurta lite den sista kilometern. Han drar iväg i lite snabbare tempo, men jag känner att jag knappt har några krafter kvar. Jag hänger på honom, men det är med nöd och näppe. Jag drar ut den allra allra sista biten energi jag har i mina arma ben, de värker, skriker, vill inte mer. Jag tänker bara "det är det här jag har tränat för i sex månader, inte ge upp nu, inte ge upp nu". Farthållaren ser jag att jag har ork nog att hålla bra tempo in den sista kilometern och låter mig springa iväg själv. Han har några löpare bakom mig som han också vill hjälpa in under fyra timmar.

I den sista backen upp mot Stadion är det fantastiskt tungt, men nu finns det också lite mer vilja. Målet är ju precis framför mig! Jag hakar på en kvinna från Frankrike som ser snabb och spänstig ut, tänker att jag inte ska släppa henne. Jag vet att jag orkar att hålla rygg på henne när det bara är cirka 800 meter kvar. Mitt i backen upp till Stadion hör jag rösten av min chef, Peter Hampus, "Bra jobbat Maria! Du kommer att få en grym tid!" . Och jag känner mig ännu mer taggad att hålla ända ut.

Jag svänger vänster på Valhallavägen, korsar Valhallavägen och sedan en liten nerförsbacke, och sedan hurra! In på Stadion! När jag väl kommer in där börjar jag hyperventilera och gråta. Jag skakar av gråt och lättnad. Tänk att jag klarade det! Jag får lite extra kraft av extasen och de sista hundra meterna orkar jag faktiskt med en liten spurt. Jag tror till och med att jag passerar någon löpare på upploppet. Ser bruttotiden vid mållinjen 3:58!
Jag gråter och skrattar, gråter och skrattar om vartannat. Låren skakar, mina muskler bär mig knappt, men jag är så himla lycklig. Jag får rosor och vatten av mina supporters och de ger mig också min korrekta tid 3:52:35! Helt otroligt bra! Jag kan knappt fatta att det är sant!

Jag hoppas att någon av er som har läst bloggen anmäler sig till Stockholm marathon nästa år. Det är smärtsamt, det är stundtals hemskt, men det är också helt fantastiskt underbart makalöst roligt och häftigt. Det är eufori! Och jag lever på den än i dag... Trots att jag knappt kan gå...

Tack alla ni som följt mig och peppat mig på min väg mot marathon, utan er skulle det inte ha varit lika roligt!

Här är mitt resultat! (Ni kan se mellantiderna här)

Person

Namn	André, Maria (SWE)
Startnummer	K3224
Förening/Ort/Land	Stockholm
Antal tidigare lopp	0
Kön	Kvinnor
Län	Stockholms län
Född.	78

Totalt

Placering	464
Placering (Åldersklass)	271
Totaltid (Netto)	03:52:35
Totaltid (Brutto)	03:58:17
Genomsnittsfart	05:31 min/km

11:36 Skrivet av Maria André

(7) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

05 juni, 09:42

Dag 0 - Nu gäller det!

Kläderna är framlagda, nummerlappen fastnålad, ipoden laddad och magen full med fjärilar. I dag gäller det! Jag har laddat för Stockholm marathon i cirka ett halvår och nu ska jag visa vad jag går för. Känner mig fortfarande lite småsnuvig, men jag är övertygad om att den känslan försvinner så fort jag börjar springa.
Och oavsett vad som händer så är alla som står på startlinjen till Stockholm marathon vinnare. Hurra, nu är det äntligen dags!

09:42 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

04 juni, 10:31

Dag 1 - Här kan ni följa mig!

Med drygt ett dygn kvar till Stockholm Marathon är det i princip bara en tanke som gnager i huvudet: »Är jag förkyld?«. Tvärtemot alla råd åkte jag till Barcelona på jobbresa onsdag-torsdag. Var mycket noga med sömnen och har även alkogelat mina händer titt som tätt, men..
Är jag inte lite snuvig ändå?

Trots denna oro så är jag ganska lugn. Jag vet att ett maraton framför allt är en tävling där man använder sin mentala styrka, och den är fortfarande god!
Om ni vill följa mig i morgon, kan ni beställa Stockholm marathons sms-tjänst, som ger flera mellantider på »din« löpare. Under loppet får du passertider vid 10 km, 21,1 km och 30 km samt naturligtvis även tiden i mål. Mitt startnummer är K3224 om du vill beställa tjänsten.

Håll nu tummarna för mig i morgon!

10:31 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

03 juni, 08:34

Dag 2 - Lyckönskning från kändischefen

Just nu får jag mycket pepp, stöd och lyckönskningar från dem som följt mig under min maratonsatsning.

Men jag trodde aldrig att jag skulle få ett mejl från kändischefen Douglas Roos, affärsängel i SVT:s Draknästet och grundare av sajten Nyheter24. Jag skrev om Douglas i ett tidigare blogginlägg och berättade att han har sprungit Stockholm marathon på utmärkta tiden 3:01. Douglas hade nu hittat till min blogg och ville vänligt men bestämt korrigera tiden, det var faktiskt 2:58 han sprang på 2009.

För alla löpare (och tävlingsmänniskor) som satsar mot ett mål är de där minuterna så avgörande. Särskilt om man hamnar på »rätt sida« om strecket, alltså under 3-timmarsgränsen, eller under 4-timmarsgränsen.

Douglas avslutade sitt mejl med att önska mig lycka till på Stockholm marathon på lördag. Tack, Douglas!

08:34 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

02 juni, 07:04

Dag 3 - Det gick åt skogen

Min strategi på Vårruset igår kväll var att ta det relativt lugnt och hänga på Svd:s maratonbloggare Petra Månström som skulle köra i 5:30 min/km-tempo. Jag vill inte ta ut mig för mycket några dagar före det stora loppet. Jag vill inte att min ben ska vara fyllda med mjölksyra och vill känna att jag är full av energi på lördag.

Men så gick det ändå åt skogen... Fel nummer 1 var att vi ställde oss i startfållan längst fram med namnet "Tävla". Fel nr 2 var att jag redan efter 50 meter började tränga mig framåt bland löparna eftersom jag inte stod ut med att ligga bakom en långsam lunklöpare och fel nr 3 inträffade när jag såg loppet som ett intervallpass och började spurta om folk i omgångar.
Så vad blev det av tänkta 5:30 min/km? Ingenting.. Jag kom in på cirka 23:30, vilket är ett tempo på under 5 min/km.. Jag vet, jag kan bara inte låta bli att tävla! Miranda Kvist, en av de andra bloggtjejerna som också sprang, tröstade mig med att det är flera dagar kvar till maraton och att kroppen hinner att återhämta sig. Det känns betryggande.
Och jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite mysnöjd. När jag sprang Vårruset för några år sedan fick jag en tid på cirka 26 min. Då brände jag ändå på allt jag kunde! I går tog jag det relativt lugnt och lyckades ändå nå dryga 23 min.
Det är häftigt att min träning dessa sex månader har gett så påtagliga resultat.
Tack Petra, Miranda, Sara, Hanna och Ellinor för en trevlig Vårruset-kväll!

07:04 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

01 juni, 14:30

Dag 4 - Kolhydrattömning och Vårruset

I morse började jag med den kolhydrattömning som maratonexperten Anders Szalkai rekommenderar i sitt träningsprogram. Det innebär att man först tömmer musklernas kolhydratförråd för att de sedan ska kunna lagra in extra mycket kolhydrater när man börjar äta mer dagarna före maraton.

Till frukost åt jag yoghurt och lite bär, samt en knäckebrödsmacka med leverpastej. Som mellanmål på förmiddagen käkade jag lite ost, och till lunch blev det gulaschsoppa (jag valde bort bröd och potatis).

Nu börjar jag dock känna mig lite snurrig... Jag har svårt att tänka klart och är också lite irriterad. Tyvärr, Szalkai, jag tror inte att kolhydrattömning är något för mig. Därför kommer jag att käka kolhydrater från och med nu. Särskilt eftersom jag ska springa Vårruset i kväll tillsammans med två av mina favoritbloggare, Petra Månström och Miranda Kvist. Då vill jag inte känna mig svimfärdig innan jag ens har kommit iväg.

Att tömma sig på kolhydrater fungerar säkert för de som är mer erfarna. Men jag tränar på en ganska måttlig nivå och mitt mål är framför allt att må bra och att känna mig pigg. Jag vill dessutom kunna jobba som vanligt,  tänka klart och vara på gott humör!

I kväll ska jag som sagt springa Vårruset. Jag ser det inte som en tävling denna gång, utan som ett extra träningstillfälle där jag kommer att satsa på ett tempo strax under min maratonfart. Jag tänker haka på Petra som satsar på 5:30 min/km-tempo. Så här kommer förresten Petra (och vi andra) att vara klädda i spåret!

Håll tummarna för att vi får fint väder ikväll! Nu ska jag gå och käka en smörgås... 

14:30 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

31 maj, 17:51

Dag 5 - Shoppar loss på apotek

Eftersom jag har svårt att tacka nej till äventyr är det nu bestämt att jag ska åka till Barcelona på onsdag och torsdag för att besöka en EU-konferens om våld och stress på jobbet. Ja, jag vet att det säkert är helt fel uppladdning för maraton, men jag kunde inte låta bli. Vem vet när jag får åka till Barcelona igen?

Däremot råder det strikta regler för dygnet när jag är på resande fot. Jag har till och med varit på apoteket och shoppat loss, så att jag är helt och hållet förberedd. En av mina bästa vänner är en mästare på att förebygga förkylningar och har tipsat mig om att spreja näsan med koksaltlösning före, under och efter flygturen. Jag har dessutom fått starka förmaningar från henne: jag får inte klia mig i ögonen under några omständigheter! Jag ska också desinficera mina händer med alkogel titt som tätt för att döda eventuella internationella bakterier.

Jag ska också se till att sova mina åtta timmar, äta ordentligt med kolhydrater, och inte dricka en endaste droppe cava. Det blir förmodligen den tråkigaste Barcelona-resa man någonsin har skådat.. Men just nu går maraton före allt!

17:51 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

30 maj, 18:37

Dag 6 - Kärlek på en sticka

Med bara sex dagar kvar är det inte så mycket jag kan göra träningsmässigt för att förbättra min kapacitet. Däremot kan jag ösa på med rätt tankar och känslor för att stärka mig mentalt. Som tur är har jag också goda vänner som hjälper till på den fronten.

Häromdagen gav en av mina bästa vänner mig en usb-sticka laddad med musik som jag ska lyssna på under loppet. Det är kärlek i sin renaste form. Min vän har suttit en hel kväll, gått igenom sin digra låtlista och valt ut låtar som jag kan lyssna på före, under och efter loppet. Det är stämningslåtar, energikickande låtar, lugnande låtar.

Jag har många gånger tänkt att fyra mil är en otroligt lång sträcka och att det kommer bli fantastiskt långtråkigt att springa så länge. Men med den här låtlistan känns det som att maratonloppet i stället blir en härlig konsert som aldrig får ta slut...

Maratonlåtarna är alldeles för många för att lista här, så jag ger er i stället ett smakprov på vad jag ska lyssna på i startfållan:

1. Nina Simone - O-o-h child
2. Marit Bergman - I will always be your soldier
3. Top gun theme
4. Queen - We are the champions

Just det, det är förresten en aning fel att jag inte kan göra mer träningsmässigt inför maraton. Det gäller ju att bibehålla formen! I dag sprang jag 10 km enligt det här upplägget:
2 km uppvärmning
6 km i snabbare tempo, cirka 5:30 - 5:40/km
2 km nedvarvning

18:37 Skrivet av Maria André

(3) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

28 maj, 15:59

Dag 8 - Pepp från en ny vän

Min blogg har inte fantastiskt många läsare, men de jag har är desto bättre. Jag har aldrig fått några negativa eller taskiga kommentarer, bara pepp och stöd.

I går fick jag till och med ett telefonsamtal från en ny vän som jag träffat genom bloggen! Det var  Sami Seppänen på Fysiotest som gjorde mjölksyretröskeltest på mig för några månader sedan.
Han ville bara önska mig lycka till på Stockholm marathon och säga att han tror att det kommer att gå utmärkt. Jag blev nästan tårögd av det fina samtalet...
Vi diskuterade också lite strategi kring vätskan under loppet, hur mycket ska jag dricka, hur ofta, sportdryck eller ej?

Samis tips till mig var att inte häva i mig sportdryck, utan köra mest på vatten. Jag får nämligen lite ont i magen av sportdryck och måste därför vara försiktig med den. Jag fick också veta att oavsett vilket lopp man springer (det kan vara 100 meter eller maraton) så får man alltid en dipp 2/3 delar in i loppet. I maraton är det alltså runt 3 mil. Det kan vara bra att ha i åtanke om jag blir låg just då. Sami gav mig också tipset att ha en energigel i fickan som jag kan trycka i mig ungefär vid 3 mil, för att få lite extra energi.

Jag känner hur nerverna börjar fladdra omkring i magen nu när det är så få dagar kvar, samtidigt som jag är fylld av lugn. Jag vet att min kropp klarar det. Jag vet att mitt huvud klarar det. Nu ska jag bara få de två att jobba ihop...

15:59 Skrivet av Maria André

(4) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

27 maj, 07:09

Dag 9 - Goda vädernyheter

Det finns så många faktorer som kan påverka resultatet på maran. Väder, dagsform, utrustning, trängsel på banan, ja, jag vet inte allt. Kanske låter det som bortförklaringar, som att jag redan har massor med ursäkter på lager om det inte skulle gå bra.
Så är det inte riktigt. Framför allt är det jag själv, och mina tankar under loppet som kommer avgöra om jag kommer i mål på en bra tid.
Men jag känner mig i alla fall lättad över att väderprognosen ser lovande ut. Mycket lovande. Enligt Aftonbladets vädersajt kommer det vara 13 grader och sol på morgonen, samt 10 grader och moln på eftermiddagen den 5 juni. Perfekt! Ingen solstingsrisk som det ser ut nu i alla fall. Ännu ett orosmoln (dålig ordvits) har skingrats....

07:09 Skrivet av Maria André

(2) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

25 maj, 23:46

Dag 11 - Snabbt och svettigt

Dagens pass var kanske det mest krävande på länge. I andras öron verkar det säkert mer plågsamt att springa 30 km än intervaller, men det är det inte. Intervaller kräver så mycket av mitt psyke! Och framför allt kräver de att jag fokuserar ordentligt så att jag inte trillar av löpbandet...

Dagens upplägg var så här:
3 km uppvärmning i tempo på cirka 6 min/km
3 stegringslopp á 80 m (man börjar ganska lugnt och stegrar sedan farten)
10 intervaller i 4 min/km-tempo. 300 m styck.
(Det här tempot är snabbt för mig!)
och sedan nedvarning i cirka 2 km

Jag tror att jag tappade räkningen på intervallerna någon gång efter den 6:e, så det är möjligt att jag sprang 9 eller 11.
Min ena lårmuskel började värka lite, och då kom orostankarna. ("Jag får inte bli skadad nu!") Det var nog där jag tappade räkningen...
Men! Jag klarade dem och jag svettades något helt otroligt dessutom.
 Än en gång vill jag slå ett slag för intervaller, oavsett om man är nybörjare eller mer avancerad. Det är helt enkelt ett utmärkt tillfälle att bevisa för sig själv att man klarar så mycket mer än man tror!

23:46 Skrivet av Maria André

(0) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer

24 maj, 17:45

Dag 12 - Den bästa löptiden är nu

I går ösregnade det alltså i Stockholm och långpasset gick i stället på ett löpband på Friskis&Svettis Kungsholmen.
För mig är det bra mental träning att springa långa sträckor på band, det finns ingen "yttre" stimulans utan jag måste använda mig av mina egna tankar och inre hejarop för att orka. (Och ja, långa stunder handlade det bara om att titta på kilometerräknaren som långsamt tickade framåt...)

Passet var en aning segt, men jag följde den givna planen. Körde totalt 25 km, varav cirka 4-5 km i snabbare fart, cirka 5:30 min/km.
Känns som att jag kommer att klara det här!

Förutom gårdagens bakslag så har vädret varit ultimat för löpning de senaste dagarna. Min vän Anna tog flera fina bilder när jag var ute och sprang i fredags.

En kommer här (och ja, jag spänstar mig lite extra för kamerans skull, det erkänner jag):

foto: Anna Norén

17:45 Skrivet av Maria André

(1) Kommentera • Permalink • Visa kommentarer